Jag arbetade på boenden för ensamkommande barn och ungdomar mellan hösten 2015 och vintern 2017. De flesta var unga killar från Afghanistan, som magra och slitna stod på tröskeln till Sverige utan varken papper eller packning, utskjutna som nödraketer från ett sjunkande skepp i ett sorts sista rop på hjälp.
Jag kommer aldrig glömma hur Sveriges regering behandlade dessa förtvivlade unga människor, som vi som arbetade ute på asylboenden över hela landet skulle ta hand om och vägleda.
Regeringen och Migrationsverket lyckades efter en tid hitta på ett sätt att kringgå barnkonventionen och göra ungdomarna ”utvisningsbara” i en handvändning.
Genom ovetenskapliga och starkt ifrågasatta undersökningsmetoder av deras knäskålar och tänder med efterföljande så kallade ”åldersbestämningar” där FN:s och Europeiska kommissionens direktiv om asylprocedurer totalt ignorerades, skrev de upp ungdomarnas ålder så att de blev myndiga och därmed mycket lättare att utvisa.
Det finns inga afghanska identitetshandlingar som accepteras av svenska myndigheter.
”Principen om att hellre fria än fälla bör tillämpas så brett som möjligt när det gäller ensamkommande barn, som oftare saknar skriftliga bevis på sin identitet. Regeringen och riksdagen har det yttersta ansvaret för konventionens genomförande”. Ur EU:s asylbyrå EASO:s Praktisk vägledning om åldersbedömning.
Ungdomarna fick besked att de antingen kunde acceptera att genomgå åldersundersökningarna eller så skulle Migrationsverket helt sonika utgå ifrån att de redan var 18 år fyllda.
På asylboendet där jag jobbade började brev från Migrationsverket dimpa ner som tysta bomber, alla med samma systematiska logik, ungefär en vecka efter att ungdomarna haft sin sextonde födelsedag. ”Du är nu fyllda 16 år men efter vår tolkning av dina provresultat har vi skrivit upp din ålder med 2 år, vilket gör dig vuxen. Samtidigt har vi beslutat att avslå din asylansökan. Grattis på födelsedagen.”
Följaktligen kunde man snart därefter läsa på kvällspressens löpsedlar:
”DE ENSAMKOMMANDE MÄNNEN LJUGER“
Regeringen och svenska medier lyckades tillsammans brännmärka ungdomarna som halvt kriminella och helt opålitliga innan de ens hade lärt sig språket. De var mycket tydliga gentemot”vanliga svenskar” där budskapet otvivelaktigt blev: De här människorna kan vi inte lita på och de bör hållas på armslägds avstånd. De tillintetgjorde ungdomarnas trovärdighet offentligt.
Mätta, trygga och fullt avlönade anställda uppe på svenska nyhetsredaktioner hänvisade på sina löpsedlar till att de här ensamma, traumatiserade ungdomarna egentligen var vuxna lögnare som
1 inte var att lita på eftersom de enligt regeringen och Rättsmedicinalverket uppenbarligen ljög om sin ålder, och
2. borde och skulle skickas ut igen eftersom de ju enligt #1. inte var att lita på och sålunda måste avfärdas ju snabbare desto bättre.
Jag skämdes för hur vi, som ett av världens rikaste länder, kunde bära oss åt, och jag tror att de flesta som arbetade på asylboenden och bup-mottagningar med mera runt om i landet och såg dessa ungdomar dagligen gjorde det också.
Barnen som stod vid gränsen några månader tidigare skulle nu som nyblivna ”vuxna” bevisa i rätten att de var hotade till livet och/eller förföljda i sitt hemland.
Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 utan några reservationer, men när det blev skarpt läge 2015/2016 kröp de ansvariga, bland annat Morgan Johansson och Stefan Löfvén in i sina skal. Har de 100 procent lön och tar 0 procent ansvar?
Många av de ungdomar som vägrar åka tillbaka till kriget riskerar nu att som papperslösa hamna i det skuggsamhälle och den kriminalitet som regeringen sett till att bana väg för.
I och med regeringens beslut att tillfälligt stoppa utvisningarna till Afghanistan på grund av det ännu mer försämrade säkerhetsläget, har de nu chansen att äntligen ta sitt ansvar och erkänna skyddsbehovet och ge de afghanska ungdomarna asyl.
