Vallpojken och vargen

Det var någonting med den där intervjun med Ulf Kristersson på SVT som fick mig att tänka på Aisopos fabel Vallpojken och vargen – ni vet, pojken som ropade ”vargen kommer” i tid och otid. I intervjun meddelade Kristersson att Moderaterna hade öppnat för att samarbeta med Sverigedemokraterna eftersom ”Sverigedemokraternas retorik har förändrats en del de senaste åren”.

Vi som med jämna mellanrum drabbas av Sverigedemokraters ursinne har inte märkt att hotbreven från dem skulle ha blivit mer älskvärda.

Jag har varit försiktig med att ropa ”vargen kommer”, men efter den här intervjun fanns det flera anledningar att ana oråd. Hur stor chans har demokratin i ett land där ett parti – som företräder cirka 20 procent av väljarna – inte är det minsta engagerade i demokratiska normer och ytterligare ett 20-procentsparti inte tycker att det är ett hinder för att samverka med dem?

Lustigkurrarna har redan plockat fantastiska poänger på Kristerssons intervju, men frågan är om det inte är viktigare att påpeka att Moderaterna är på väg att gå rakt in i en väl gillrad fälla – fruktad av demokrater sedan 500-talet före Kristus.

Det populistiska hotet är definitivt inget nytt. År 2017 utkom Daniel Zilblatt, professor i statsvetenskap vid Harvard, med Conservative parties and the birth of democracy i vilken han med historien i ryggen varnade för att de konservativa partier som samverkar med populistiska rörelser garanterat kommer att hamna i svårigheter. Om de går ännu längre, varnade Zilblatt, och hjälper populisterna till makten – vilket i ärlighetens namn oftare hänger på det parlamentariska läget än någon egentlig vilja till samverkan – kommer det att dröja decennier innan de får politiskt inflytande igen.

Svenska gallupinstitutets undersökning om orsakerna till Högerpartiets tillbakagång 1945 borde ha gjort saken fullkomligt klar – svenskarna förlät inte högerns vurm för nationalister och antidemokrater.

SD förnekar sin populism och hävdar att de är ett konservativt parti – om det är list eller bara resultatet av förvirring är inte lätt att veta – men kan Kristersson verkligen gå på det? Attackerna mot forskare och journalister? Nihilismen? De rasistiska och antisemitiska konspirationsteorierna, den hatiska samtalstonen – det är inte konservativt i någon enda bemärkelse.

Visserligen påpekade Kristersson att han inte skulle samverka med SD i en regering, men det hänger som sagt inte på honom och för övrigt är det stört omöjligt att tro att han skulle tacka nej till en statsministerpost i en SD+KD+M-regering om det parlamentariska läget medgav det.

Sensmoralen i Aisopos fabel sägs vara att man inte ska ropa ”vargen kommer” om vargen inte kommer. Men vårt problem – som om olyckan är framme snart kan bli Kristerssons problem – är att den där vallpojken i Aisopos gamla fabel trots allt, och till sist, fick rätt.