Stefan Löfven förklarar i Barnkanalen vad demokrati är. Han tycker att det är ett jätteviktigt ord, därför att alla ska få vara med och tycka när man bestämmer. Både för att alla är lika mycket värda och för att man ska få med så mycket kunskap som möjligt. Är det ditt älsklingsord? frågar Barnkanalens Doreen Månsson. Nja, nästan, säger Stefan Löfven. För det allra bästa ordet är nog solidaritet.
Det här var i maj 2015. Några månader senare stod han på Medborgarplatsen i Stockholm och höll tal för femtontusen människor. I regnet. Vid en manifestation för flyktingar. Och det han sa lät vackert.
”Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor. Och om vi bär uppgiften tillsammans kan vi göra skillnad för människor. Sverige och Tyskland kan inte göra det själva. Alla EU-länder måste hjälpa till. Nu är det dags att Europa står upp för människans okränkbara värde och rätt, som vi i våra deklarationer och avtal svurit att värna. Det ska Sverige stå upp för. Det står vi upp för här i dag.”
Innan dess hade han mest talat om att Sverige inte kunde vara mer generöst än andra länder i EU, och det var nog det här med ”alla EU-länder” som var kärnan i talet. Men det lät ändå som om han menade det andra också. Att hans Europa var ett Europa som hjälptes åt när nöden var stor och att Sverige skulle stå upp för det. Jag stod där i regnet och hoppades att det inte bara var något som en talskrivare hade snott ihop för att det skulle låta fint.
Sen vet vi hur det gick. EU-länderna kunde inte stå upp för något annat än omänsklighet, och Stefan Löfven och Socialdemokraterna makade sig allt närmare politikens svarta hål, eller snarare bruna. Om han skämdes visade han det inte. Men från den ödesdigra novemberdagen, när han presenterade den tillfälliga lag som skulle vara en parentes men bara var början, stod det klart att han inte tänkte stå upp för solidariteten.
I rättvisans namn har han hållit en strikt linje mot Sverigedemokraterna, knäppt Jimmie Åkesson på nosen i debatten och varit tydlig med att Åkessons parti är en antidemokratisk kraft. Men samtidigt har han följt dem i hälarna sakpolitiskt.
Att han skulle stå upp för miljön och klimatfrågorna hade kanske ingen väntat sig. Gärna avveckla kärnkraften, men inte på jobbens bekostnad. Värna om naturområden och grundvatten är fint, men inte om det besvärar något företag. Och som så många andra kan han absolut tala varmt om klimatet, men bara så länge det handlar om ”lösningar” som han kan se ge mer jobb och tillväxt.
Inte ens frågor som en gammal fackordförande borde brinna för, som arbetsrätten, har varit viktiga nog att stå upp för.
Jag undrar om sommarens misstroendeförklaring och Vänsterpartiets nyvunna kaxighet har fått honom att rannsaka sig själv och undra vad han egentligen tror på, och hur hans politik har förhållit sig till det. Eller om han bara känner sig stukad och trött. Om han skriver sina memoarer kanske vi får veta.
Nu måste Socialdemokraterna återigen bestämma vilket parti de vill vara. Kommer de att välja en ny ordförande som kan ta fasta på det goda i partiet? Någon som vågar och vill stå upp för solidariteten och klimatet? En kvinna, säger många, och javisst, men i första hand kan det väl få vara en klok människa med integritet. Ingen av de vare sig kvinnliga eller manliga som nämns låter som någon tydlig förbättring.
Men inte finns det bara betongsossar kvar i Socialdemokraterna? Vad vill de andra, de som inte bara kan ha solidaritet som favoritord, utan också stå för det? Förhoppningsvis kan deras röster bli starkare framöver.
Färdigvaccinerad!
Än är vi inte klara med pandemin. Ändå.
