Ställ världen på huvudet med Ishmael

Det finns böcker som kan förändra hur vi ser på världen. Texter som vänder upp och ned på invanda begrepp och tankesätt. Det händer inte särskilt ofta, men ibland smäller det till. Jag inser att jag har haft fel om något eller att jag inte tänkt på en aspekt av en fråga. Och så finns det böcker som rycker undan mattan under mina fötter, ställer allt jag vet på huvudet. Daniel Quinns Ishmael är en sån bok.

Ishmael är en gorilla som huvudpersonen i boken träffar och utbyter tankar med. Gorillan kan inte prata, naturligtvis, utan kommunicerar via tankar och de tankarna handlar om den mänskliga civilisationen, om hur vår kultur påverkats av att vi tog steget in i jordbrukssamhället.

Det ekar av andra tänkare. Idén om att vår kultur förändrades på en genomgripande sätt när vi började odla vår mat är inte ny. Antropologer har studerat övergången från det vilda livet till det tämjda och sett att anpassningen till det nya inte alls varit oproblematisk. Religionsvetare har sett hur religioner förändras för att legitimera nya maktsystem. Om vi ska ha en kung kan det plötsligt bara finnas en gud.

Tagare och lämnare

Grundkonflikten i Ishmael och dess uppföljare är den mellan de som tar och de om lämnar, han kallar dem leavers och takers. Quinn menar att det naturliga tillståndet följer en rad naturliga lagar som skiljer sig från de som vi lever med. Ett djur i naturen äter oftast bara det den behöver och lämnar resten. De är leavers, lämnare. Det är inte rationellt att förstöra de äpplen som sitter kvar på ett träd, lägga dem på hög bara för att se dem ruttna eller försöka hindra någon annan från att äta dem. När jag väl är mätt är det kontraproduktivt att försöka hindra någon som är hungrig att också äta sig mätt. Nästa gång kan det vara jag som är hungrig.

När vi lämnade vår naturliga miljö för att bygga civilisationer bytte vi regelsystem. Tagarna, såna som du och jag, är besatta av ägande och makt. Oavsett om vi behöver äpplena eller inte anser vi oss kunna äga själva trädet. Inte bara det, vi anser oss äga naturen till och med. De religiösa berättelser som växte fram med jordbrukssamhället sa att gud hade skapat allt för vår skull. Vi är målet och meningen med världen och är inte ansvariga inför någon förutom gud. Det är vår grundläggande myt, en kvalificerad osanning som motiverar oss att fullständigt förstöra vår värld.

Trappistermunk som blev författare

Quinn (1935-2018) skulle bli munk i trappisterorden, men det funkade inte, han lämnade katolicismen och blev förläggare. Det och frilansskrivande sysslade han med tills han närmade sig sextio då han satte sig ner och skrev Ishmael som genast blev en succé. Han fick bland annat Turnerpriset och följde upp med två böcker till om samma ämne. De är långtifrån lika revolutionerande som första boken, men väl värda att läsa för att fördjupa relationen med hans tankar.

Hans huvudspår är relationen mellan natur och kultur och han har bland annat beskrivits som anarkoprimitivist och tribalist. Han såg den mänskliga civilisationen vi lever i nu som ohållbar i längden och menade att vi måste hitta en väg till ett mer hållbart samhälle. Det som oroade mig först när jag började läsa var risken för nyandligt flum och det finns antydningar till sådant, men inte mer än att det faktiskt lägger till en dimension, vi är ju också själsvarelser.

Ishmael ger hopp

Att läsa Ishmael är en lite märklig upplevelse. Det är inte världens charmigaste bok. Den kunde ha mått bra av lite fluff, språklig fägring. Som litteratur betraktad är det märkligt att den fått priser, ärligt talat. Det är tankegångarna och perspektiven som imponerar, inte stilistiken. Men det spelar mindre roll. Det är onekligen en bok som jag skulle säga ingen som har ett miljöengagemang borde missa. Livet blir aldrig detsamma,  på ett högst behagligt sätt, efter att ha läst den.

Även om det är ett rätt tufft budskap som Ishmael fömedlar finns där en rejäl dos hopp. Det befriande ligger i att om det här vi sysslar med inte är vårt naturliga tillstånd så är det inte så konstigt att det går fel. Att vi misslyckas beror inte på det som en annan grundläggande myt säger, att vi människor är dåliga, onda, misslyckade som varelser. Det beror på att vi är instängda i ett fängelse som vi inte ens ser förrän någon pekar ut gallrena åt oss. Vilket Quinn gör med bravur.