Det finns berättelser där det triviala skymmer dramatiken i så hög grad att man nästan inte märker att något överhuvudtaget har hänt, trots att det just har öppnats ett hisnande bråddjup framför fötterna. Det som började med efterforskningarna om en polismans försvinnande blev snart en hisnande färd rakt ner i den hemligstämplade delen av Uppsalas, och Sveriges, historia. Den kom snart att handla om det tyska flyktingspionaget i staden, om infiltrationen av universitet och om kravallerna påskhelgen 1943.
Provocera fram bråk
Påskhelgen 1943 anordnade det nationalsocialistiska partiet Svensk socialistisk samling, SSS, ett ”riksfältläger” i Uppsala. Stadens polismästare, Hans Eriksson, menade att om det var bråk som nazisterna var ute efter hade de valt rätt stad och rätt tidpunkt.
Uppsala hade alltid varit en stad där nazismen hade notoriskt svårt att vinna anhängare. Efter anfallet mot Danmark och Norge 1940 började universitetet stänga dörren till akademiskt utbyte med Tyskland. När Himmlers Skandinavienexperter, Otto Höfler och Peter Paulsen, nu beskrev Uppsala universitet som ett ”antinazistiskt motståndsnäste”, ökade riskerna för betydande provokationer av tillresta svenska nazister.
I Uppsala levde fler ungdomar på flykt än i någon annan stad, hit kom många av de akademiker som flytt förföljelserna i Tyskland och hit kom tusentals norska ungdomar för att återuppta sina universitetsstudier eller för att ta igen de gymnasieår som Quislings ”lärare” hade berövat dem. Stödet för flyktingarna i staden var starkt och lögnkampanjerna mot dem i den nazistiska pressen möttes med avsky. Påsken 1943 hade de antityska stämningarna dessutom närmat sig smältpunkten när den svenska ubåten Ulven rapporterades saknad. Ilskan mot tyskarna och den svenska undfallenhetspolitiken visste inga gränser.
Hans Eriksson visste att nazisternas möten följde ett och samma mönster där polisen förr eller senare skulle tvingas att ingripa mot en upprörd allmänhet. Medan frontfigurerna och fanvakten betedde sig disciplinerat, fanns det alltid en vaktgrupp vars enda uppgift var att provocera fram bråk i de bakre leden. Eriksson uppmanade sina poliser att inte gå i den fällan.
Av allt att döma lyckades de bara delvis. Efter en tumultartad påskhelg kom så annandagen och det avslutande ”mötet” vid Uppsala högar. Eftersom poliserna i Gamla Uppsala var två till antalet, och då Uppsalapolisen saknade befogenheter att ingripa utanför stadens gränser, kallade landsfogden in förstärkning från statspolisens ordningsavdelning från Stockholm.
Efter en tumultartad påskhelg kom så annandagen och det avslutande ”mötet” vid Uppsala högar. Eftersom Uppsalapolisen saknade befogenheter att ingripa utanför stadens gränser, kallade landsfogden in förstärkning från statspolisens ordningsavdelning från Stockholm. Nu började saker och ting gå fel.
Inte ett sant ord
Dagen därpå, tisdagen den 22 april, var de svenska tidningarna i uppror. Utan anledning, rapporterade de, hade statspoliserna gått till anfall mot fredliga antinazister. Socialminister Gustav Möller lovade en utredning, och i slutet av juni presenterades en första officiell rapport i vilken det framgick att uppgifterna i massmedia var överdrivna och dröp av sensationslystnad.
Enligt rapporten hade situationen i Gamla Uppsala snabbt blivit ohållbar. Fyra tusen ”synnerligen aggressiva” motdemonstranter stod stridsberedda på högarna och knappt hade ”mötet” börjat innan ”den skränande flocken” började kasta ett stort antal ”knytnävsstora stenar” mot ”mötesdeltagarna” och poliserna, varpå flera av dem skadades. Stämningen blev snart så hotfull att överkonstapel Gustaf Algot Ahmné gav sina statspoliser order att ”dra sina sablar, för att de i lugnt mak skulle mota bort den upproriska skaran”. Visserligen blev två personer ”lätt skadade”, men detta berodde på den ”trängsel som uppstod vid utrymningen”. Mötesdeltagarna kunde därefter fullfölja sitt möte ”utan vidare störningar från den skränande folkhopen.”
Ingen anmärkte på det egendomliga språkbruket.
Därefter lades locket på. Sedan kom freden och folk ville blicka framåt. Kravallerna i Uppsala föll snabbt i glömska. Problemet var bara det att inte ett ord i rapporten var sant.
Brutalt anfall på antinazister
Det hade varit en enkel sak att vrida på den här berättelsen och åstadkomma de sedvanliga klichéerna om nazistiska poliser. Men om vi menar allvar när vi säger att det som hände under dessa år aldrig får falla i glömska, kan det ligga en poäng i att handskas varsamt med minnena.
Till skillnad från den notoriska statspolisens ordningsavdelning var svensk poliskår – 1943 – avgjort anti-nazistisk, och det gällde även de säkerhetspoliser som hade i uppdrag att övervaka nazisternas ”riksfältläger”. De hade inte bara spanat på de tillresta nazisterna hela påskhelgen, de höll också ett öga på statspoliserna. Dessutom hade de lyckats filma kravallerna.
Vad som i själva verket hände i Gamla Uppsala den där annandagen var ett brutalt och samordnat anfall på en i huvudsak fredlig skara antinazister. Säkerhetstjänstens film skildrade hur den inkallade statspolisen tycktes ta order från nazisterna, hur de högg vilt omkring sig med sina sablar, hur de skadade åldringar och barn, hur de välte barnvagnar och att flera personer fick allvarliga sabelhugg.
Hur upprörande händelserna i Gamla Uppsala än är, var efterspelet betydligt mer allvarligt. I ett försök att rentvå tjänstemännen inom statspolisen spreds myten om att ”anfallet mot polismän och mötesdeltagare” troligen var organiserat av ”främmande makt”. Nu vidtog en av de mest bisarra hetsjakterna i svensk historia. Under sommaren började man nu jaga ett sjuttiotal oskyldiga norska ungdomar i hela landet, alla misstänkta för att ha ”anstiftat upploppen” i Uppsala. När det visade sig att inte en enda av dessa norrmän hade varit i Gamla Uppsala på annandagen, började landsfiskalkontoren runt om i landet klaga högljutt.
Trots betydande motstånd från både polis och säkerhetstjänst fortsatte statspolisens trakasserier. I synnerhet riktade man in sig på en 21 år gammal sjuksköterskeelev – Aase Lie Dahl. Efter att ha blivit grundligt förföljd av statspolisens utredare hade hon så litet förtroende för svenskt rättsväsen att hon fann det säkrare att fly tillbaka till Norge och gömma sig bland vänner där. Därefter är hon spårlöst borta. Några uppgifter gör gällande att hon mördades i januari 1944 av den så kallade Rinnanligan, en norsk nazimilis. Den som skulle ha avslöjat hennes gömställe i Trondheim, var ingen mindre än den svenska statspolisens utredare.
Konstapel Fredriksons öde
Det tusenåriga riket varade i tolv år, tre månader och tjugofyra dagar. Under denna försvinnande korta del av mänsklighetens historia hade nationalismen på ett oförglömligt sätt visat sitt rätta ansikte. Europa låg i ruiner, miljoner och åter miljoner hade dödats.
Men det är tveksamt om Sverige verkligen hade tagit intryck. De allra flesta av de tillresta nazistiska våldsverkarna gick en alldeles lysande framtid till mötes – många av dem var juridikstudenter från Stockholms och vi möter dem i uppburna samhällspositioner långt in på 1980-talet. Det gick sämre för nazister från enklare förhållanden, som konstapel Willy Fredrikson – han som försvann i centrala Uppsala den där augustidagen 1945.
Fredrikson avslöjade det mesta han visste om planeringen inför kravallerna. Han beskrev också hur länge han hade försökt att bryta sig fri, hur man höll honom på gott humör med amfetamintabletter, hur hans hustru begått självmord och hur partifunktionärer hade hotat honom till livet under hennes begravning.
Vi möter honom en sista gång på Ulleråkers sjukhus, hösten 1945. Samma dag som han skrivs ut begär han avsked från polisen och strax försvinner även spåren av honom.
Magnus Alkarp, arkeolog, författare och musiker
