Att ställa frågan vem som dödade Alliansen är lika meningsfullt som att fråga vem som är ”skyldig” till en skilsmässa. Ändå ploppar den upp i diskussionsgrupper och samtal över partigränserna hela tiden. Och många forna allianssympatisörer är helt bestämda på att det var den andra parten. Tongångarna är ofta hätska. Ord som ”svek”, anklagelser om lögner och värre förekommer.
Precis som i en skilsmässa mellan människor.
Men om de ingående parterna är nöjda med separationen finns ingen anledning till skuldbeläggning. Då var den ju rätt. Alliansen var ett samarbete som syftade till att regera Sverige. I opposition behövs inte konstellationen.
Men har inte partiledarna svikit väljarna? Ulf Kristersson lovade att inte samarbeta med SD. Annie Lööf lovade att aldrig bli stödparti till Socialdemokraterna.
Väljare förstår att vallöften bara gäller en mandatperiod i taget, och respekterar i någon mån att de ändras när förutsättningarna ändras. De relativt små rörelserna i partisympatier visar att få partier har missnöjda väljare. Det är nästan bara andra partiers väljare som tycker partierna svikit sina väljare.
Socialdemokraternas och Miljöpartiets väljare förstod att programmet partierna gått till val på slängdes ut i förhandlingarna med C och L. Vänsterpartiets väljare verkade också förstå att man var tvungna att släppa fram S ändå, även om det nu ändrat sig. Centerpartiets väljare accepterade stödpartirollen, och vi moderater som är kvar i partiet har vid någon tidpunkt bitit i det sura äpplet och tolererar samarbete med ett nationalistiskt parti.
En mycket mer intressant fråga är hur svensk politik ser ut på sikt. Kommer Alliansen att återuppstå i någon form, eller kommer vi att se tre eller fler flanker? Är den så kallade ”blockpolitiken” förlegad? Det beror på. Sverige kommer nog inte i närtid att ha utrymme för fler än två statsministerkandidater. De rent liberala väljarna (C, MP och L) är för få för att kunna få fram en egen kandidat, och SD har inga kompisar som vill se dem regera. Men S och M lär fortsätta ligga mellan 20 och 30 procent, så de behöver samla fler runt sig att samregera med eller göra upp med.
Men i opposition finns ingen anledning att partierna håller varandra stenhårt i hand. Hoppande majoriteter blir nog vanligare, för även om C blir vågmästare lär inte det nya, kaxiga V acceptera fler jök:ar.
Jag ser två scenarier framför mig.
I det ena har vi en borgerlig regering, med M och KD och kanske L. Ekonomiskpolitiskt föredrar SD socialdemokratisk politik, och det gör att det stora problemet för Kristersson blir att få igenom en borgerlig budget, och det kan på sikt göra att SD krymper, eftersom deras väljare är en blandning av före detta socialdemokrater och moderater. Partier förlorar på att splittringar blottläggs. Kan de växa? Bara om övriga partier klantar sig på något sätt, tror jag. Det finns 15–20 procent nationalister i de flesta jämförbara länderna.
I det andra har vi en rödgrön regering stödd av C och V. Hur kommer den att klara sig? Det får vi se de kommande veckorna. Om Andersson får igenom sin budget har hon visat sig vara en mästertråcklare, och då kan hon säkert hålla ihop en framtida regering också.
Grattis till min kloka dotter Johanna och hennes son Jaspar på deras födelsedagar!
Novemberrusk!
