Ask och Ticka har svårt att lita på gruppen från Oasen. Det är så mycket som inte stämmer med dem. Att en av dem försvann utan att de andra reagerade, till exempel. De är också oroliga för att gruppen ska dra till sig Harmonibrigadernas uppmärksamhet i onödan, så Nisse, Freddy, Canberra och Noor bestämmer sig för att ge sig av på egen hand.
Stigen ringlade sig lerig och mörk mellan träd och ruiner, det blåste upp och regnet kröp in mellan kläder och hud. Fåren stod under ett träd och åt hö. Anneli stod inbyltad i tröjor och sjalar och tittade på dem. Hon sträckte ut en hand och tog en näve hö som hon tuggade på en stund, som de, men det var kanske inte så gott, för hon började klappa Emoji istället.
– Hur ska vi göra med katterna? undrade Nisse.
– Jag vet inte, vi får väl se om de följer med oss, sa Freddy.
Det började redan bli sent att ge sig av, men Ask bad dem göra det ändå. Inte för att han hade något emot dem, men de kunde dra till sig briggisar, sa han. Om de fick veta att utanföringarna byggde vägar genom landet skulle de sätta stopp för det på ett eller annat obehagligt sätt. De kunde inte precis säga att han hade fel. Även om de hade satt en ensam briggis på att bevaka Oasen med hjälp av en massa vingar hade de i alla fall satt stället under bevakning. Och hur försiktiga de än hade varit när de gick upp dit kunde några vingar ha följt efter dem. De kunde hänga bland trädkronorna och skicka allt de sa direkt till Himmelska friden. Teoretiskt sett.
Canberra försökte övertyga ett par av fåren om att det var en bra idé att följa med, men de bara tittade på honom och tuggade på sitt hö. De hade det bra här, det fanns mat och skydd för regn och vind och en liten människa som kliade dem mellan hornknopparna. Så de sa hej då till får, människor och katter, drog på sig ryggsäckarna och gick.
– Vad bred stigen har blivit sen vi gick här, sa Noor.
– Ja, det var ju knappt en stig ens då, sa Freddy.
Månen syntes mellan molnen och lyste upp stigen framför dem. När de hade gått en timme eller två dök det upp ett vindskydd av grenar och kraftigt tyg. Där inne fanns en hög med ved som var nästan torr.
– Såna här fanns inte heller, sa Canberra.
Men nu fanns det vindskydd här och där längs stigen, där det inte fanns ruiner som gick att övernatta i. Ibland fanns det mer eller mindre torr ved, och de samlade ihop pinnar och grenar till nästa resenär innan de gick vidare på morgnarna. En gång kom de till ett vindskydd med en eldstad som fortfarande var ljummen. Vem kunde ha varit där? Briggisarna, sa Freddy. Eller Doris, sa Noor. Eller någon annan brevbärare. De hittade trattkantareller och en sorts lav som gick att koka och äta, men de hade inget att steka svampen i.
– Vad ska vi göra sen? sa Nisse till Freddy en kväll när Noor och Canberra hade gått och lagt sig.
– Bygga ett nytt Oasen, sa Freddy. Vi kan ju inte komma till din tid och vi kan inte gå hem till Oasen. Och vi kan inte irra runt i skogen i all evighet. Jag undrar bara … vi kan ju inte bygga det vid infran. Då är de på oss med en gång. Men tänk om vi kunde bygga det vid stigen, för utanföringar som kommer förbi. Det skulle vara rätt skönt att slippa alla högdjur från Himmelska friden som ska kuckla om sina skumma affärer i enrum. På sätt och vis.
– Ett nytt Oasen, sa Nisse fundersamt.
– Ja, vi behöver inte precis ett helt torg. Bara nån sorts tak och väggar, så löser sig resten. Gärna en spis som man kan elda ved i också.
På ett ställe korsade stigen infran. Där höll de nästan andan när de gick, som om det skulle ha hjälpt mot vingar bestyckade med ansiktsigenkänning.
– Måste det vara månsken hela tiden? sa Nisse. Nu hade vi behövt lite mörker. Om det hjälper med mörker.
– Lite, sa Canberra. Dra ner mössan över ansiktet också.
– Är det så enkelt?
– Kan vara. Om de inte väntar sig att vi ska vara här.
De hittade en tunnel och det verkade inte som om de hade blivit upptäckta. Men när de skulle lägga sig den kvällen såg Nisse konturen av ett par vingar mot himlen. De var inte lätta att se, nattsvarta mot natthimlen, men han såg dem och pekade ut dem för de andra. Det kunde inte vara något annat än Himmelska fridens drönarspioner.
De dök in i den täta lövskogen som stigen gick igenom här, och gick uppe på en sluttning. Man kunde ana eller gissa sig till var stigen låg så länge månen lyste. Men så gick den i moln. De kunde bara gissa hur de skulle gå för att hitta tillbaka till stigen, och det verkade som om de hade gissat fel.
– Nu orkar inte jag halka runt i den här mossan längre, sa Noor till slut.
– Inte jag heller. Har vi inte en ficklampa med oss? sa Freddy.
– Jo, sa Noor, men jag tror inte att den funkar. Solcellerna måste laddas.
– Du kan väl ta fram och prova i alla fall?
Ficklampan lyste svagt och flackande i två sekunder innan den slocknade. Men då såg de ett annat ljussken bland träden. I samma höjd som om det här också var en ficklampa som någon höll i handen. De kunde inte springa utan att snubbla, så de stod kvar.
– Har ni gått vilse? sa personen med ficklampan.
– Jag tror det, ficklampan slocknade, sa Nisse.
– Vart ska ni?
– Tillbaka till stigen.
– Sen då?
– Vi kanske ska bekanta oss med varann, så vi allihop vet vilka frågor vi vill svara på? sa Freddy.
Personen med ficklampan skrattade lite. Sen sa hon till dem att följa efter, och det enda alternativet verkade vara att stå kvar tills månen kom fram eller sova i den våta mossan. Så de följde ficklampans sken till slätare mark som sluttade nerför. Det gick en smal stig nerför berget, först ganska brant ner, men sen kom de till en avsats.
Det luktade som om någon hade haft en lägereld där. Om det inte bara var röklukten från deras egna kläder – men det var det inte. Det här kom från en eld.
– Akta, gå inte nära kanten, det är brant och halt, sa hon med ficklampan.
Sen gick hon fram till bergväggen. Det växte grästuvor på den och vilsna rottrådar från ett träd som växte lite högre upp bildade en skärm eller ett draperi framför väggen. Hon släckte ficklampan innan hon gick in där bakom och sa till dem att komma efter.
Berget öppnade sig, de gick in i en gång, först var det svart som det svartaste svarta och golvet var ojämnt, men så blev golvet jämnt och väggarna släta och vita med infällda lysrör. De kom in i ett rum med stora, mönstrade kuddar i lysande färger på golvet och en kakelugn i ett hörn. Längs ena kortväggen fanns en kontrollpanel som såg ut som något från Himmelska friden. Knappar i matt glas, en skärm som visade rörliga värmebilder från skogen.
Kvinnan med ficklampan släckte den och hängde upp den på en krok. Sen gick hon fram till skärmen som visade värmebilder och spolade tillbaka. Nu såg de sig själva på skärmen. Röda och gula gestalter i en kall, blå skog.
