Igår, måndag, strax innan klockan 11 röstade 181 riksdagsledamöter för misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven, 6 fler än vad som krävdes. Nu har han en vecka på sig att bestämma om det ska utlysas nyval, eller om han istället ska entledigas innan processen med talmansrundor kan påbörjas. Den här veckan, och en eventuell valrörelse, kommer handla om vem som tagit ansvar för vad. Det kommer hagla anklagelser om vem som är mest opålitlig, vem som utsätter Sverige för störst risk och så vidare. Vi har redan hört hur fyra partier i ett utomordentligt svårt parlamentariskt läge  slöt ett avtal för att föra Sverige framåt. Vi har också hört hur fyra partier där och då bestämde att de skulle luta sig mot ett vänsterparti som inte skulle ges något som helst inflytande över politiken. Hur de tillät sig att relativisera och framföra att vänstern är ungefär lika dåliga och hemska som SD, hur det är ett ytterlighetsparti som bara skulle tvingas acceptera de förslag som låg på bordet.

Det är också därför man ser människor över hela politiska spektrat ta Vänsterpartiet i försvar nu. Misstroendevotumet var i grunden oundvikligt. Men frågan är om grunden för det inte alls las för två år sedan, när Centerpartiet och Liberalerna tvingade in sina kontroversiella förslag i avtalet, utan några år tidigare. Från hösten 2015, till sommaren 2016. Miljöpartiets största frågor var Vattenfalls kolgruvor och migrationen, och en stor kärna i partiets existens har historiskt varit fredsrörelsen. S tvingade dem på ett närmast förnedrande sätt att ge med sig, med stängda gränser, försäljningar av kolgruvor och påskrivande av värdlandsavtal eroderade Miljöpartiets väljarbas.

På ledarsidorna här har vi varit tydliga med att det här gick för långt, att det var något MP aldrig någonsin borde ha gått med på, och konsekvenserna ser vi än idag. Allt mer tyder på att det var socialdemokratiska pyrrhussegrar. Myten om ett parti som gör allt för att behålla regeringsmakten har förvisso cementerats, såväl som bilden av Löfven som en slipad förhandlare och ett parti som kan slingra sig ur varje grepp och ändå komma ut med makten i sin hand. Med Miljöpartiet som avskräckande exempel färskt i minnet gick man in i förhandlingarna. Gustav Fridolin återger från förhandlingsrummen i sin krönika från förra veckan: “Flera gånger i förhandlingarna återkom deras företrädare till att de inte tänkte bli behandlade som de uppfattade att MP behandlats.” Därför behövde man hårda skarpa skrivningar i avtalet. Skrivningar som sen, oavsett politiskt läge, visat sig utomordentligt svåra att backa från. Skrivningar som sedermera ledde till den situation vi ser idag.

Frågan om hur svårt det är att samarbeta med S är inte ny. Den har hängt med sen allra minst sent nittiotal, sannolikt mycket längre. Men det här är första gången de föll på grund av det. Det är möjligt att vi om två, tre, fyra veckor ser en socialdemokratisk regering igen. Jag tror personligen att det blir så. Men rekorden som slås nu, med historiens första misstroendeförklaring och rekordlånga förhandlingar innan riksdagen får en statsminister på plats, det är effekter av att Socialdemokraterna har en partikultur som gått ur tiden. Att skulden från alla segrar till slut börjat hinna ikapp dem.