Krönikor

De fattiga får ta slagen när S driver igenom C och L:s reformer

Så har då utredningen om marknadshyror i nya bostäder dumpit ner i regeringens knä. Mindre än en vecka efter att en socialdemokratisk minister fick stå på en presskonferens och leende presentera en reform av anställningstryggheten som förverkligas, trots att den splittrat LO och ställt partiets fackliga gren på sidlinjen i utvecklingen av svensk arbetsmarknad.
Hur kunde det bli såhär?

Januariavtalet är det korta svaret. Men hur blev JA just så?
Jag har funderat mer på det än de flesta.

Och varje gång jag gör det drar jag mig till minnes ett samtal i regeringens matsal med en socialdemokratisk kollega. Det var en sådan där grå regeringsdag. MP hade gått med på en kompromiss. Den var känslig, många i partiet var besvikna och även vi som sett alla detaljer var väl lite osäkra i magen på om det var helt rätt. Dessutom var det ärtsoppa.

Visst fanns där en del bra gröna inslag i kompromissen, men de var som alltid omgärdade av töjbara formuleringar och medan jag satt här och åt min soppa var s-märka kommunikatörer några trappor upp i full färd med att ringa runt till landets journalister för att se till att ingen skulle tro att det där gröna skulle bli verklighet i alla fall.

En ganska vanlig dag i regering, helt enkelt.

Den socialdemokratiska kollegan intill berömde oss för kompromissvilligheten. Jag tror han menade det vänligt.

Samma dag hade Stefan Löfven än en gång varit ute i pressen och sagt att han gärna gjorde upp med C och L, om inte nu så efter nästa val.

Och jag minns att jag sa något om det till min s-kollega. Undrade hur de skulle fixa det där mittensamarbetet. Om liberala partier verkligen kom och satte sig i rummet, och började kräva av dem att de skulle börja kompromissa, inte bara i största allmänhet utan i sina kärnvärderingar.

Det skulle, minns jag att jag sa, bli en helt annan resa för S än den med MP. Inte för att C och L är skickligare förhandlare, utan för att det finns delar av det som S är riktigt stolta över i Sverige som C och L inte ens gillar. Visst fanns det regeringssossar som blev arga när MP drev igenom hårdare regler mot vapenexport, satte naturen före industrin eller försvarade att också fattiga i Europa har fri rörlighet. Men där hade ju MP en stor del av S gräsrötter med sig. Det är svårare att hitta någon som blivit socialdemokrat för att hon vill ha sämre arbetsrätt, svagare hyresgäster och lägre skatter för de rika.

Min kollega sa att det där skulle de nog kunna hantera.

Jag tror fortfarande ett samarbete mellan gröna, röda och liberala partier är det rimligaste i svensk parlamentarism just nu, när alternativet är den mest konservativa regering vi haft i modern tid – med stöd av ett av de mest främlingsfientliga partierna som brutit mark i Västeuropa sedan kriget.
Men jag tycker inte mer om punkterna i Januariavtalet om uppluckring av LAS, marknadshyror eller avskaffad värnskatt än vad en genomsnittlig medlem i en s-förening gör.

Och jag kan inte låta bli att undra om Januariavtalet hade kunnat bli ett annat avtal. Om det där verkligen var det allra viktigaste för center- och liberalpartister. Egentligen.

På ett plan handlade det kanske inte riktigt om politiken. Utan om att de liberala partierna behövde visa att de kopplat greppet om S. Flera gånger i förhandlingarna återkom deras företrädare till att de inte tänkte bli behandlade som de uppfattade att MP behandlats. De hänvisade till egna dåliga erfarenheter av uppgörelser med S, där det som de trott att de fått igenom sedan försvunnit i tomma intet. De sa något om att de lärt sig att noga räknade fingrarna varje gång de skakat hand med en minister.

Jag säger inte att C och L inte ärligt tror på den här marknadsliberalismen. Men kanske hade det här inte varit lika viktigt att driva igenom när ett helt nytt samarbete skulle etableras, om det inte var för att de kände sig tvungna att slå först och slå hårdast.

Trist bara att det var de fattigaste som fick ta emot slagen.

Greta Thunberg skäller ut G7-ledarna när de skålar om klimatet och sedan kisar mot himlen för att se en flyguppvisning.

Årets utsläppsökning förväntas bli en av de största någonsin. Är det verkligen det vi vill använda livet efter pandemin till?