Minns du förra vintern, när ett flygbolag fick en massa skäll för en reklamfilm om Skandinavien? ”What is truly Scandinavian? Absolutely nothing” sa speakerrösten i filmen. Det var innan alla slutade flyga på grund av pandemin, och innan alltför många tyckte det var dags att börja igen. Så det var inte själva flygreklamen som gjorde folk arga – utan tanken att ingenting var riktigt skandinaviskt.
Filmen radade upp en massa saker som antogs vara skandinaviska och visade sen att det inte var hela sanningen. Lakrits, till exempel. Saltlakrits är väl en nordisk företeelse, i och för sig. I Finland gör de fantastisk lakrits, men det hör ju inte till Skandinavien. Själva lakritsroten är en sydligare växt med en flera tusen år gammal historia. Alexander den store lär ha gett sina soldater lakritsrot att tugga på för att lindra deras törst på 300-talet, men till Sverige kom lakritsen på 1800-talet.
Sandemoses hemstad
I alla fall var det jättemånga som blev jättearga. Kommentarsfälten var som popcorngrytor av indignation, och alla skulle räkna upp svenska uppfinningar. Kullagren, skiftnyckeln, folkhögskolan, allemansrätten och blixtlåset. Och Jantelagen, tillade några, den är svensk!
Ja, för då hade de glömt att det var Skandinavien det handlade om. Annars är jantelagen onekligen skandinavisk. Det är den oskrivna sociala koden i den fiktiva staden Jante som den norskdanska författaren Aksel Sandemose skriver om i sin bok En flykting korsar sitt spår. När boken kom ut 1933 var det folk i den danska staden Nykøbing Mors, där Sandemose växte upp, som kände igen sig och blev djupt förorättade.
Tänk om de hade vetat att svenskar långt senare skulle vilja lägga beslag på denna jantelag och ha den som sin egen. Som Alex Schulman, som skrev i Aftonbladet 2012 att vi borde vara stolta över vår fina, svenska jantelag som håller ”de värsta skrävlarna och skrytmånsarna borta”. Fint tänkt – men jag tror inte att Aksel Sandemose menade riktigt så.
Inget för nationalromantiker
Självklart finns det mycket som är skandinaviskt. Och ingenting som bara är skandinaviskt. Jomen, den där bergskedjan, Skanderna? Den är ”truly Scandinavian”, men man vet aldrig. Innan berget stelnade kan det ha flutit omkring både här och där.
Men språket, då? Språken i Skandinavien är så lika varandra att de skulle kunna kallas dialekter om det inte låg landsgränser emellan. Men skandinaviska språk är ett opraktiskt begrepp. Istället talar man om nordiska språk, som även omfattar isländska, färöiska och det utdöda språket norn, som talades på Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Och finlandssvenska, förresten.
Den isländska danska som många islänningar talar med skandinaver kallar de skandinaviska. Den är mycket lättare att förstå än både danska och isländska om man inte talar någotdera språket. Men den är inte från Skandinavien.
De nordiska språken har utvecklats i Skandinavien, men de är ju germanska språk som har kommit hit från sydligare trakter i Europa, och som i sin tur kom dit från någonstans i sydost, eftersom det är indoeuropeiska språk. Språkhistoria är ett ämne som passar väldigt dåligt som verktyg för nationalromantiker, även om många har försökt. Ju mer man läser, desto mer finns det ingen början, inget slut och inga absoluta gränser. Bara en myrstack av ord som har farit kors och tvärs mellan språk och kontinenter.
Den farliga ön
Namnet Skandinavien kommer från germanska Skaðin-awjo, som betyder ”den skadliga ön” eller ”den farliga ön”. Låt det sjunka in. Nej, det är inget personligt mot skandinaver. Det var bara så att sjöfarare söderifrån gick på grund med sina fartyg på sandbankarna utanför Skåne hela tiden. Skaðin betyder skada. Slutet på ordet är mer osäkert, men de flesta språkhistoriker verkar ha fastnat för att det är det germanska ordet *awjo, som betyder ö.
Skandinavien är ingen ö. Inte vad vi kallar en ö i dag i alla fall. Men på den tiden, för ett par tusen år sedan, kom man där med sin båt, hittade land i havet och kallade det en ö. Om det fanns vatten på alla sidor eller om det man hade hittat hängde ihop med andra landområden och hela kontinenter var svårt att se, om det inte var en pytteliten ö. Därför kunde en *awjo vara en ö, en halvö eller en kust. Precis som det man kallade en sjö inte behövde vara en insjö. Det är därför man kan bli sjösjuk när det är sjögång även mitt ute på Stilla havet.
Enligt andra teorier kommer -avien från ett finskt ord som betyder ”transparent plats i havet” eller ett norsksamiskt som betyder ”helig sjö”. Farornas heliga sjö – ett fantasieggande namn, som Skandinavien i så fall måste ha fått av germanska och finska eller samiska sjömän som jobbade ihop på alla språk de kunde.
Skåne och Skan- i namnet på den skånska staden Skanör är samma skaðin som i Skandinavien. Det var ju där de gick på grund, de där sjömännen.
Folk med enorma öron
Plinius den äldre levde år 23–79 och var inte bara författare utan dessutom amiral och expert på det mesta från ornitologi och medicin till spjutkastning och grammatik. Om Skandinavien, som han kallade Scatinavia, skrev han att det var den mest kända av de 23 öar som den romerska flottan kände till i området. Invånarna i Skandinavien kallade sig hilleviones och levde i 500 byar som de trodde var hela världen. Allt som fanns.
Å andra sidan kanske han hittade på lite. Skandinavien låg ju så långt borta, så det skulle ändå ingen kunna kolla. På väg till Skandinavien, berättade han också, fanns öar där det bodde folk som hade så stora öron att de kunde svepa in sig i dem och inte behövde använda kläder. Jag tror att de finns med i någon av Pippi Långstrumps rövarhistorier.
Coolt – och skandinaviskt?
Om man ser den där reklamfilmen till slut kommer den fram till att en massa saker visst är skandinaviska. Det är bara det att hilleviones hade fel: Skandinavien inte är en egen värld. Saker, intryck och kultur går i vågor över världen, kommer hit och går vidare i en ny och lite mer skandinavisk version.
Jag uppfattade filmen som lite retsam. Som om den drev vänligt med en stereotyp om nordbor, som tillbakadragna människor som inte har så stort behov av att hävda sig och sitt. Inte som något dåligt utan som en cool – och skandinavisk – egenskap. Men det kanske man inte får säga i det här landet.
