DEBATT Miljöpartiet har alltmer blivit ett med det regeringssamarbete som inleddes med Socialdemokraterna 2014. Detta har tagit fokus från partiets egen politik. Men uppgörelser med andra partier är alltid kompromisser, avsteg från den egna ideologiska linjen. Istället för att ständigt framhålla och försvara ingångna överenskommelser borde vår egen politik lyftas fram och kommuniceras mycket tydligare.
Vi trodde länge att vi hade tid på oss att steg för steg bygga ett hållbart samhälle. Men klimatkrisen, artutrotningen och nu senast pandemin har fått oss att inse att det är mer bråttom än någonsin att ställa om till ett samhälle inom planetens gränser. Detta ställer också högre krav på oss som grönt parti att mycket tydligare kommunicera vad som krävs.
Många menar att det är otydligheten i kommunikationen kring vad som är partiets egen linje och vad som är ett resultat av ingångna överenskommelser som bidragit till att väljarstödet sviktar betänkligt. Sannolikt ligger det en hel del i detta. För att motverka den bilden måste vi hitta tillbaka till det modiga och systemkritiska parti vi en gång var, och framförallt bli mycket tydligare med vad vi själva vill åstadkomma.
Vi har under åren i regering mycket skickligt lyckats förhandla fram ett flertal uppgörelser som är imponerande för ett litet parti. Men när nästan all kraft läggs på regeringsinternt arbete blir annat lidande, inte minst i kommunikationen utåt. Såväl medlemmar som väljare frågar sig ofta med rätta vad som egentligen är partiets egen ståndpunkt och vad som är ett resultat av kompromisser.
En gång låg Miljöpartiet i framkant och var det självklara alternativet för radikala väljare som ville förändra samhället på allvar. Men någonstans på vägen förlorade vi kontakten med dem som ville mer, med dem som kunde acceptera de kompromisser som förhandlades fram, men samtidigt ville att ett grönt parti också mycket tydligt skulle hålla kvar vid sina ideologiska ideal och sina rötter och försvara dessa i förhållande till den realpolitik som överenskommelser av olika slag kräver av oss.
Idag går många miljöpartister och väntar på att ungdomarna i generation Greta ska få rösträtt med förhoppningen att de ska se Miljöpartiet som ett självklart val. Opinionsundersökningarna visar dock på en annan verklighet, att vi snarare tappar stöd bland förstagångsväljare. Om fler i partiet hade bättre kontakt med den växande och dynamiska utomparlamentariska miljörörelsen kanske det också skulle bli mer uppenbart varför det ser ut på det sättet.
Lyssnar man på unga människor med ett starkt engagemang för framtiden betraktas Miljöpartiet alltmer som ett maktparti, ett parti som hellre är troget kompromisser i regeringsställning än den alternativrörelse vi är sprungna ur. Många ser oss inte längre som en del av lösningen, trots att vi har grundvärderingar och en ideologisk kompass nedpackade i bagaget som på nytt skulle kunna göra oss till ett relevant alternativ för många.
När Miljöpartiet förde fram begreppet ”två bollar i luften” efter EU-folkomröstningen på 90-talet handlade det om att acceptera svenska folkets ja till EU och samtidigt arbeta för ett utträde (vilket initialt var partiets linje men som sedan övergavs). Det var ett tydligt ideologiskt ställningstagande med utgångspunkt från det faktiska utfallet i folkomröstningen; realpolitik med tydlig grund i radikal grön ideologi. Och här har vi något att ta fasta på och lära av.
Många kan tycka att ett tillbakablickande bara utgör ett nostalgiskt skimmer i en politisk verklighet som blir alltmer ombytlig. Men vi håller inte med! I en tid när politiken blir alltmer oförmögen att agera för att motverka effekterna av de många kriser vi befinner oss i är det just de ideologiska grundtankarna vi måste tillbaka till. Miljöpartiet bildades som ett radikalt systemkritiskt parti med målsättning att på allvar förändra samhället till det bättre. Det är dessa ideologiska grundtankar som på nytt behöver äras.
Men vad har då hänt under de senaste åren? Jo, alltfler miljöpartister har förlitat sig på den ena bollen, dvs den som går ut på att bygga ett traditionellt parti som visar regeringsduglighet och förmågan att försvara ingångna avtal. Samtidigt har den andra bollen nästan helt glömts bort, dvs den som handlar om att vårda de ideologiska rötterna.
Vi är många som tycker att Miljöpartiets politik måste bli mer radikal, att vi måste flytta fram positionerna rejält och att vi i mycket större utsträckning måste släppa fram den systemkritik den gröna ideologin bygger på. Detta inte minst för att klara av de stora utmaningar vi har framför oss. Men då måste vi på nytt lära oss att hålla två bollar i luften samtidigt; både den som handlar om att vara duktiga förhandlare och hållare av ingångna avtal, men också den som handlar om att på ett mycket tydligare sätt närma oss, lyssna på och knyta an till den utomparlamentariska miljörörelse som såg partiet födas.
Det är också därför många av oss inser att valet på extrakongressen den 31 januari 2021 handlar om något mycket mer än att välja nytt kvinnligt språkrör; det handlar också om behovet av ett ideologiskt omtag där vi lyfter fram alla de verktyg som finns i den gröna verktygslådan. Förutsättningen är att kongressen väljer ett nytt språkrör som förstår hur viktigt detta är.
Under de senaste månaderna har fler och fler börjat inse vad partiet saknar. Vi saknar ett språkrör som vågar tala klarspråk när det gäller vad som krävs av oss för att ställa om samhället på riktigt. Vi saknar ett språkrör som vågar föra fram politiska förslag på verksamma åtgärder som på allvar motverkar effekterna av de kriser vi befinner oss i, och många av dessa förslag finns dessutom redan i våra grundvärderingar, vår ideologi och vårt partiprogram.
Vi saknar ett språkrör som inte försvinner i partiöverenskommelser, förhandlingar och ministeruppdrag. Vi saknar ett språkrör som under den tid som är kvar fram till nästa val helt kan koncentrera sig på att kommunicera med medlemmar och väljare och därmed medverka till att lyfta partiet till en nivå som ger oss ännu större möjlighet att påverka politiken i grön riktning under nästkommande mandatperiod.
Vi tror att den av språkrörskandidaterna som är bäst lämpad för detta uppdrag är Rebecka Le Moine. Hon har under åren visat prov på att besitta många av de kvaliteter och kompetenser som behövs för att på nytt göra Miljöpartiet till ett relevant och självklart val för alla dem som inser vilka stora utmaningar vi har framför oss. Men hon kan naturligtvis inte göra detta arbete ensam, och hon är inte ensam. Vi är många som stöttar henne.
Nicklas Adamsson – gruppledare (mp) Katrineholm • Eva Bovin – kvinnligt språkrör för Gröna seniorer • Per Gahrton – manligt språkrör för Gröna seniorer • Sibylla Jämting – regionråd (mp) Region Jönköpings län • Simon Stålspets – medlem (mp) Flen • Janine O’Keeffe – ersättare (mp) Region Stockholm • Max Landehag Eklund – styrelseledamot Grön ungdom Storgöteborg • Vilda Rosenblad – medlem (mp) Tomelilla • Ola Gabrielson – gruppledare (mp) Enskede-Årsta-Vantör • Eva Keith-Rosander – medlem (mp) Tyresö • Fredrik Robertsson – medlem (mp) Ljusdal • Anne Svare – medlem (mp) Skarpnäck. • LennART Frostesjö – medlem (mp) Umeå • Kerstin Sundquist – Gröna seniorer • Henrik Hallgren – medlem (mp) Lidingö stad • Marja Sandin-Wester – kulturpolitiker (mp) Stockholm • Per Ribbing – Gröna Studenter – Knivsta • Eva Ringdahl – styrelseledamot Gröna seniorer • Roger Bydler – klimatambassadör (mp) Nacka • Gunilla Rydberg – ersättare (mp) miljönämnden Lysekil • Axel Rombrant – medlem (mp) Lysekil • Therese Görling – ordförande (mp) Kinda • Jan Kindesjö – styrelseledamot (mp) Kinda • Margareta Holm – styrelseledamot (mp) Kinda • Claes Brandén – styrelseledamot (mp) Kinda • Nicklas Larsson – ordförande (mp) Hylte • Adam Svensson – medlem (mp) Linköping • Max Whitman – medlem (mp) Stockholm • Elvin Landaeus Csizmadia – medlem (mp) Höör • Robert Hall – medlem (mp) Gotland
