När den svenska klimatlagen antogs gjorde man misstaget att dels inte genomföra ett program för trädplantering, dels inte ta ansvar för de utsläpp i andra delar av världen som vi åstadkommer genom konsumtion, skriver Arne L Persson.
DEBATT I min artikel i denna tidning den 2 augusti lämnade jag en viktig fråga obesvarad, nämligen om Sverige håller på att gå vilse i klimatomställningen.
Faktum är att vilsegången har pågått länge. Största delen av den svenska skogen består i dag av en blandning av rena kalhyggen och monokulturer med minimal mångfald. Denna överutnyttjade skog blev 2017 en del av klimatlagen och legaliserad till en hållbar och mäktig kolsänka – en sådan som den en gång var. Allt för att ge intryck av att det svenska klimatmålet – netto noll utsläpp år 2045 – vilade på ett stabilt underlag.
I avsaknad av Parisavtalets vägvisande karta och kompass gick Sverige därmed vilse i sin egen skog redan vid antagandet av klimatlagen.
Felorienteringen i skogen hänger samman med en annan miss av liknande karaktär, nämligen att underlåta att genomföra ett program för plantering av träd på tillgängliga ytor, inklusive stadsplanerade områden. En åtgärd som hade varit både enkel, billig, hållbar, säker och en förbättring av närmiljön.
I det förvirrade läge vi nu befinner oss i finns knappas något annat för Sverige att göra än att genast återvända till Parisavtalet, på allvar leva upp till dess krav och intentioner och göra en omstart av Sveriges klimatomställning.
En i dubbel mening naturlig början vore att se efter hur vi som nation ligger till i fråga om faktiska utsläpp av växthusgaser. Det är snabbt gjort.
Halten av koldioxid i atmosfären mäts dagligen världen över. Den slår ständigt nya rekord och indikerar, att de globala utsläppen av växthusgaser ständigt ökar, även efter Parisavtalets tillkomst. Det kan vara av värde att sätta ungefärliga siffror på dessa anmärkningsvärda ökningar.
Uppgifter om globala och territoriella utsläpp av växthusgaser finns på Naturvårdsverket. Med dessa som underlag kan man utläsa, att de av människan orsakade globala utsläppen mellan 2015 och 2019 ökade i snitt med 0,65 miljarder ton koldioxid per år. Och landade 2019 på ett totalt utsläpp uppgående till 59 miljarder ton.
Om hänsyn tas bara till Sveriges andel av Jordens befolkning ska vårt land svara för 1,3 tusendelar av dessa gigantiska utsläpp. Men om hänsyn också tas till att Sverige är ett mycket rikt industriland – vilket ska göras enligt Parisavtalets rättviseperspektiv – är det högst rimligt att öka på denna faktor till 1,5 tusendelar. Om man betraktar utsläpp som en koldioxidskuld som man dragit på sig ger detta två viktiga fakta om det läge vi befinner oss i inför den nödvändiga omstarten:
År 2019 utgjorde Sveriges totala utsläppsskuld nästan 90 miljoner ton koldioxid och skuldsättningen ökade med omkring en miljon ton koldioxid per år.
Sverige, med sin territoriella metod att bokföra koldioxidutsläpp, uppskattar sin skuld år 2019 till endast 51 miljoner ton. En anmärkningsvärt låg siffra jämfört med den korrekta 90 miljoner ton. Inte så konstigt kanske med tanke på att utsläpp orsakade av konsumtion inte är medräknade – varken inrikes eller utrikes. Vilket kan ge sådana groteska resultat som att Sverige tar på sig praktiskt taget noll koldioxidskuld för den famösa Kinatillverkade Guldbron vid Slussen i Stockholm.
I själva verket är varje vara direktkopplad till en brukare i form av en person, organisation eller stat. Och i enlighet med Parisavtalets rättvisekrav bör naturligtvis brukaren stå för de utsläpp varan orsakat. Med följd att den som konsumerar mest då också kommer att ta ansvar för mest.
Vid uppskattning av sin utsläppsskuld måste alltså varje nation som undertecknat Parisavtalet ta den största hänsyn till konsumtionen. Detta har Sverige inte gjort.
Som stort exportland har Sverige därmed bundit ris åt egen rygg. Det är ju köparen – inte säljaren – som ska belastas för den koldioxidskuld som varan genererar.
Våra politiker har verkligen lett oss ut på irrvägar i klimatomställningen. Hur hittar vi hem?
