Det patriarkala sveket i Afghanistan

Tanken hisnar. Människor har vuxit upp med krig i nästan 40 år i Afghanistan. De allra flesta afghaner är födda efter att Sovjet invaderade landet. Och ingenting har egentligen blivit bättre trots att världen har öst pengar över krigandet.

Krig gör något mycket märkligt med människor. Människor som bara borde vara varandras grannar, vänner eller åtminstone landsmän ställs mot varandra trots att de inte har nåt att vinna på att slåss med varandra. Det luriga är att människor ser krig som både fel och rätt. Vi accepterar det oacceptabla genom att låta kulturen bestämma hur vi ska bete oss när det händer i alla fall.

Människan är ett fascinerande djur. Vår förmåga att aktivt reflektera över vår situation har gjort att vi finns i stora mängder över nästan hela jorden. Vi kan med hjälp av kulturen överleva på ställen där inget annat kan leva. Det finns inga miljöer på jorden som vi inte fixar. Med hjälp av vetenskap, fantasi och teknik är egentligen ingenting riktigt omöjligt för oss. Problemet är bara att alla impulser vi får inte är sunda, nyttiga eller ens särskilt smarta.

Ett av de viktigaste verktygen vi har för att hantera vår omvärld är kulturen. Genom att skapa gemensamma föreställningar slipper vi förhandla varje situation på nytt. Demokrati. Äktenskap. Mello. Mänskliga sociala uppfinningar som gör att vi har gemensamma regler för grejer i livet som vore för jobbigt att börja från början med hela tiden. Problemet är bara att allt kulturen sysslar med inte är positivt, den förtrycker oss också och den har en tendens att tillåta saker som är kocko eller ren ondska. Som krig.

Det är ett märkligt fenomen. Att människor samlas på en plats för att ha ihjäl varandra. Jag reste omkring i Tyskland i spåren av ondskan för några år sedan. Besökte koncentrationsläger, krigsskådeplatser och inte minst den gamla gränsövergången mellan öst och väst. Det som slog mig var hur lydigt människor ställde upp på att ha ihjäl varandra. En massa människor smiter, en del protesterar och ytterligare andra fejkar en skada eller sjukdom, men miljontals européer stövlade ut i terrängen för att skjuta på varandra. Det har naturligtvis en massa olika orsaker, personliga, ideologiska, ekonomiska inte minst, men det handlar också om att kulturen definierar krig som något som finns.

Vi föds till en värld där det finns krig. Där det finns regler för hur man får föra krig. Internationella regler till och med. Trots att de allra flesta egentligen tycker att det är fel att kriga mot andra människor definieras vissa handlingar som i enlighet med krigets lagar till skillnad mot handlingar som är förbjudna. Det är okej att ha ihjäl folk, bara man gör det på rätt sätt. Men det är långtifrån självklart. Varför skulle det vara okej att mörda och terrorisera människor bara för att någon har bestämt att det är krig?

Kulturer verkar på olika nivåer. Subkulturer kan bestå av bara några få människor. Det finns en global kultur. Och de överensstämmer sällan helt. Men de har oftast en sak gemensam. Patriarkatet. Eftersom kulturen reglerar makt och eftersom män oftast har makten över olika kulturer blir det lätt så att reglerna går ut på att bibehålla mäns makt. Det är en princip som syns överallt – i religiösa texter, i konsten och folklore och den har betydelse, det är inte bara en död ideologisk figur, den ger den som har makt rätt att sätta sig på och till och med mörda den som inte har makt.

Det kallas ibland toxisk manlighet, men för att vara toxiskt måste något avvika från det som är ofarligt, ogiftigt och när det gäller Afghanistan är hela grejen giftig, bygger på helt sjuka föreställningar, inte bara från talibanernas sida. De internationella trupperna gick inte in i landet för att skydda civilbefolkningen. Det finns civilbefolkning på en massa ställen på jorden som har det minst lika tufft. Man gick in för att bekämpa Al-Qaida efter terrorattackerna mot USA.

Det har egentligen aldrig handlat om att göra det bättre för människor, fyrtio år av krig gör inget bättre. Inte ens om alternativet är en dålig fred. Och det ställs ofta upp så. Om vi inte mördar en massa människor, bombar byar och fabriker, bränner ner skogar och förstör åkermark så kommer det att bli ännu sämre.

Jag är absolut inte pacifist, men det där är ärligt talat skitsnack. Det sorgliga är ju att ingenting blir bättre av krig. Självklart ska människor protestera mot orättvisor. Självklart har jag rätten att försvara mig mot övermakt. Ingen har en självklar rätt att bestämma över någon annan och jag vill definitivt inte avsäga mig rätten att försvara mig med våld om det skulle vara absolut nödvändigt.

Men krig är en annan grej. Det är inte ett gäng människor som tillsammans slåss för sin gemensamma frihet. Inte för det mesta i alla fall. Det är snarare frågan om att en lite klick maktmänniskor, nästan alltid snubbar, vill ha ännu mer makt. Gränser är bara streck på kartor. Kungariken är sagoprodukter.

Varför skulle någon som råkar bo på andra sidan av en tänkt gräns vilja döda sin granne bara för att den bor på andra sidan? Det krävs kraftfull romantisering för att få folk att ställa upp på det. Och oftast räcker inte ens det, utan det måste till hot om straff och hatisk propaganda för att få människor att kriga.

Det som sker i Afghanistan nu är fruktansvärt. Kriget som rasat i många decennier har förvridit ett helt land. Generationer har vuxit upp med militärt övervåld och nu utsätts de för ännu ett svek. Bara för att det har visat sig vara fel lösning att kriga i landet betyder det inte att man kan resa sig upp och lämna utan att det får konsekvenser. Ett helt folk har levt under absurda förhållanden och ska helt plötsligt ta hand om kaoset som andra har skapat på egen hand. Med en stor fanatisk armé av extremister i skuggorna var det självklart hur det skulle sluta.

Tro inte att de inblandade länderna hajar det. Nej, de har gått över på att gnälla på afghanerna. Joe Biden har nu sällat sig till gänget som skyller eländet på afghanerna själva. Efter att omvärlden satsat så mycket pengar på landet borde de ha kunnat stå upp för sig själva när de utländska trupperna försvann. Allt ifrån militära ledare till veteraner skyller på ett fattigt folk som levt med krig och terror i decennier. Det är för ynkligt. Patriarkala brösttoner tillåts ersätta analys och en öppen utvärdering av vad som gick snett.

Det ekar onekligen av Vietnam i situationen och jag undrar vad som gör att ingen verkar lära sig. Det hjälper inte att kriga när man vill stoppa krig. Det kanske blir tvunget. Det kanske till och med är behjärtansvärt i vissa situationer, men det löser ingenting i längden.

Krig har i alla tider handlat om storpolitisk makt, om att vissa människor vill bestämma. Talibanerna är ovanligt patriarkala, ovanligt odemokratiska och ovanligt grymma, men ärligt talat avviker de inte från patriarkatets regler. De principer de hyllar är inte tagna ut luften, de kommer från en tanketradition som också vi tillhör, vare sig vi vill det eller inte.

De abrahamitiska religionerna skiljer sig inte mycket åt och de låter sig villigt användas för att legitimera manlig makt och manligt övervåld över hela jorden. De texter som dessa religioner bygger på är grundkurser i manlighet, ofta toxisk sådan. Man behöver inte läsa länge i Bibeln innan man hittar en farsa som är beredd att mörda sitt eget barn på order av Gud och som senare stympar könet på alla män han får tag på av samma skäl. Det är inte friskt, minst sagt.

Det börjar bli dags att kolla på det där med krig ett varv till. Varför tillåter vi dem överhuvudtaget? Varför accepterar vi att det finns ett läge då stora grupper av människor tycker att det är okej att mörda och lemlästa varandra? Hur kan det komma sig att det är okej att tala om ”krigets lagar” som om det där sker i en annan värld med andra premisser? För det är där problemet ligger. I att krig finns för att de tillåts finnas. FN och grejer är bra. Men många sådana organisationer kom till i en tid då man verkligen trodde på kriget. På nationen. Och på att kriga för nationen.

Det borde vara dags att sätta upp nya regler som inte bygger på patriarkalt trams. Jag har inte den fetblekaste aning om hur det skulle kunna gå till, vilket tryck man skulle kunna sätta bakom ett sådant nytänkande, men vi har lyckats med betydligt svårare uppgifter.

För i grunden är det enkelt. Om ingen lyfter ett vapen blir det inga krig.