”Jag har bakat.” Så inledde jag ett en partiledardebatt i riksdagen 2013. I handen höll jag ett ätbart cirkeldiagram i form av en prinsesstårta.
Med några flaggor i marsipanen försökte jag visa för Fredrik Reinfeldt hur hans prioriteringar egentligen såg ut. Av reformutrymmet, som så klart inte jag hade bakat utan hela landet slitit för, lade man 62 procent på att sänka skatten och bara två procent till skolan.
Jag kom att tänka på den där tårtan härförleden. Och så öppnade jag budgeten som prövas i riksdagen i höst, den som ska bli Magdalena Anderssons första som statsminister.
Reformutrymmet är 73 miljarder. På skolan satsar man 1,7. Det är knappt två procent. Ett trendbrott tillbaka till borgerliga bottenrekord efter år där det istället har satsats stort på skolan.
Med de systemfel vi har i finansieringen av skolan, och med den pressade ekonomiska situationen i kommunerna så riskerar den prioriteringen i praktiken innebära att svensk skola står inför en ny nedskärningsvåg. Det vore farligt. Av flera skäl.
För det första: Det går inte att spara på skolan. När skolan får mindre pengar får lärarna färre kolleger och eleverna mindre tid med sina lärare. Då är det fler elever som lämnar skolan utan att ha fått med sig det man behöver som människa för att kunna styra över sitt eget liv. En lyckad skolgång är den främsta faktorn för att klara arbetslivet och hälsan, och det är det bästa vaccinet vi känner mot såväl kriminalitet som extremism.
Det betyder att när skolan inte får pengarna som skolan behöver, så kostar det snart mer i andra system. Arbetsförmedling, försörjningsstöd, kriminalvård – det där blir mångdubbelt dyrare. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
För det andra: Svensk skola är strukturellt underfinansierad. Skolkommissionen visade tydligt i sitt slutbetänkande att myten om att vi satsar så mycket på skolan i Sverige är just en myt.
Historiska satsningar som gratis skolmat och strukturella kostnader som skolskjuts och uppvärmning av klassrum kalla vintermånader drar upp budgeten. Men jämför man hur mycket vi investerar i undervisning och elevhälsa så satsar Sverige mindre än de flesta länder i OECD. Kunskapsnationen Sverige, rika Sverige, framtidslandet Sverige, barnvänliga Sverige – vi lägger alltså inte ens medelmåttigt på barnens skola.
Skolkommissionen visar också att resurser påverkar resultaten, och i fördjupningen som Björn Åstrand gjort på regeringens uppdrag är det tydligt hur underfinansieringen ökar ojämlikheten.
För det tredje: Pandemin lämnar oss med en stor utbildningsskuld. Du lär dig inte alls lika mycket över datorn som du gör på plats med lärare och klasskamrater. En del som behöver skolan allra mest har också klarat hemmaarbetet sämst. Det här är en skuld: den blir dyrare om vi väntar med att betala tillbaka.
Sverige har varit på uppgång i de internationella kunskapsmätningarna, och i våra egna resultat. Vi har vänt bottennoteringarna. Fler barn har fått med sig det de behöver för livet. Men det har inte åstadkommit sig själv. Bakom ligger hårt jobb av lärare och elever. Om de nu får sämre förutsättningar att göra jobbet igen, så kommer uppgången snart åter vändas till ett fall nedåt. Det finns inga genvägar. Skär tårtan annorlunda, satsa på skolan.
De tre lärar- och rektorsfackförbunden går samman och kräver statlig finansiering av skolan.
En del av de för små resurser som anslås till skolan läcker fortfarande ut i vinster.
