Glöd · Debatt

Transkamp mot svensk feminism?

Erika Martinez från Mexiko gör små kuddar hon fäster på nyckelringar för att påminna om det många feminister ser som ett av de mest grundläggande problemen i samhället: mäns våld mot kvinnor och barn.

DEBATT Om man inte förstår grunderna i en sakdebatt är det lätt att ängsligt orientera sig direkt mot förenklade polariseringar och slagord. Ett sådant nyckelord i debatten är begreppet ”inkludering” som nu Svenska kyrkan tydligt hakar på, om än subtilt i sitt omnämnande av exkluderande feminister.

Begreppet ”Inkludering” används frekvent i sakdiskussioner där transrörelsen kommer på tal, det tycks ha väldigt bred betydelse. Det kan betyda att individuellt få bli omnämd överallt och att få släppas in överallt. Men det används ofta om  en grupp, som anses exkluderad samtidigt som denna passiva form ju förutsätter att det finns ett aktivt  subjekt som exkluderar objektet i satsen. Vem har makt att exkludera och från vad?

Transrörelsen verkar helt vilja bestämma hur Sveriges feminister ska organisera sig och tycka, hur deras teoridebatt ska utvecklas och föras och vilka feminister som är godkända och inte och får vara med och prata. De har nu draghjälp av såväl svenska kyrkan, Miljöpartiet och V.

Jämställdhetsministern påstår att hon inte ”tror på biologiskt kön” och deltar i seminarier om ”transexkluderande feminister” (vilken jättestor maktfaktor i svensk politik de är, som en person ironiskt påpekade).

Samtidigt som begreppet kvinna anses ”exkluderande” bedrivs lobbying för könsneutralitet  som bland annat resulterat i en statlig utredning där förslag ligger om att skippa koppling mellan biologi och kön och införa ett nytt paradigm, den om självidentifikation: Du är det du känner dig som.

Detta har skett utan närmre diskussion, trots en mängd tänkta och faktiska konsekvenser för hälften av befolkningen. Det anses då enkom diskriminerande mot transpersoner och i en demokrati vill man alltså från politiskt håll bannlysa denna debatt.

Har svårt att tänka mig någon grupp som har så mycket hörsamhet och följsamhet uppåt i hierarkin och som ändå får hävda exkluderingsprivilegium. När tar det slut? Samtidigt som man inom stora delar av politiken värnar om en grupps inkludering så exkluderar man utan problem en annan grupp: feminister, som omnämns som grupp och diffust, sällan i direkt tilltal.

En, några fråga/frågor jag vill ställa till transrörelsen är:

Vad betyder inkludering, detta känsloladdade slagord, mer konkret? 

I debatten pekas ständigt en diffus grupp feminister ut som då omnämns vara ”transexkluderande”. Utan närmare konkretisering. Det är ett självspelande piano och kräver ett subjekt och ett passivt objekt: De exkluderande och de exkluderade. De som exkluderas. Språket säger oss mycket om vad som är möjligt att tänka i och kring.

Men en problematisering som följer av slagordsretoriken är:

Sedan när blev det ett krav på sociala rättighetsrörelser att inkludera alla i sin kamp? Kan jag kräva tillgång till lesbiska svarta feministers årsmöten i egenskap av att jag är kvinna? Måste jag bli inkluderad i tex svartas kamp mot rasism för att vara antirasist?

Och måste man nödvändigtvis bli inkluderad överallt i en ideologi och praktik för att kunna sympatisera med dess grundvalar, att vi lever i ett patriarkat med en tydlig och genomgående könsmaktsordning?

Är det kvinnojourenas skyddade boenden som transkvinnor vill in i?  Eller är det att få lov till att vara feminist? Feminismen har ingen inträdesbiljett dock. Det är du om du håller med om dess grundvalar.

Svenska kyrkan är inte ensam om att polemisera mot ett fiktivt feministspöke, vänsterpolitikern Linda Snecker gjorde ett liknande utspel där hon anklagade hela den svenska kvinnojoursrörelsen för att inte släppa in transpersoner i värmen (vilket dessutom var direkt felaktigt och hon fick backa och be om ursäkt), men nu plockar Svenska kyrkan alltså upp samma stafettpinne.

Transkampen är alltså en kamp emot svensk feminism.

Det är märkligt och lite obehagligt vilken synkroniserad kampanj det bedrivs mot kvinnorörelsen plötsligt.

Vill transrörelsen alltså något annat när det gäller kvinnors rättigheter än feminister? När det gäller att komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor? 
Gör de en annan analys av en ordning mellan könen än feminister? Varför är då deras enda krav på kvinnorörelsen att bli inkluderade i något som inte ens kräver inkludering?

Det finns föreningar såsom Män för jämställdhet, tex. De kräver inte tillgång till (inkludering i) en feministisk kamp för att kalla sig feminister. De kämpar för politiska reformer och en ökad medvetenhet om könsförtryck.

Varför ska då denna rätt med självklarhet tillfalla något kollektiv? Dessutom transkollektivet, som ju inte är en homogen klick utan består av varierande åldrar, färger, kön och politiska sympatier?