Det verkar som att världens ledare till sist har vaknat upp och tar klimatförändringarna på allvar. Det är dock inte första gången krafttag har utlovats och det återstår att se om de ambitiösa planerna uppfylls och är tillräckliga. Vissa har inte har velat acceptera att mänskliga aktiviteter orsakar uppvärmningen och har också lyckats fördröja åtgärder. Men här håller historien nu på att skrivas om av de skyldiga, precis som det gjorts i stora miljöfrågor tidigare. Om vi ska lära något av historien så är det förstås av vikt att den beskriver vad som faktiskt har hänt.

Verka mot Kyotoavtalet

Timbros vd deklarerade nyligen att de skulle inleda en nysatsning på miljö- och klimatfrågor. Rubriken löd: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8/3 2021). Gunnar Hökmark (M) menar vidare att alarmister utgör problemet i klimatfrågan. Det är anmärkningsvärda uttalanden med tanke på deras historik.

IPCC har länge varit säkra på att mänskliga aktiviteter orsakar uppvärmningen. Konservativa tankesmedjor har dock lika länge försökt övertyga oss om motsatsen. Amerikanska organisationer har varit drivande i detta, men låt oss inte glömma att samma budskap har förts fram av flera svenska tankesmedjor med anknytning till svenskt näringsliv.

Nima Sanandaji, vd för Captus, radade upp felaktigheter på bland annat SvD:s ledarsida och andra inlägg med titlar som The global warming scam.
Jonas Pettersson, också Captus (senare pressekreterare för Centerpartiet) påstod i en debattartikel: ”FN:s klimatpanel, som är den viktigaste källan till domedagsscenarierna, bygger i stor utsträckning på geologen Michael Manns forskning.” Det är makalöst felaktigt.

Maria Rankka, vd Timbro 2006, menade: ”Naturvetenskapen är inte enig och alla som politiskt har ett färdigt svar intar en ogrundad position.” Tvärtemot vad IPCC hävdade redan då.

Mattias Bengtsson, vd för Timbro, gick till tankesmedjan Centre for new Europe, som enbart 2004 mottog 80 000 US-dollar från Exxon, öronmärkta för ”utbildningsinsatser om klimatet”.

Eudoxa AB gav bland annat ut amerikanska Competitive enterprise institutes’ (CEI) skrifter om klimatet. CEI är en av de mest aktiva vetenskapsföraktarna i debatten och har fått stora bidrag från oljebolag.

Myron Ebell, chef på CEI, menar att all hysteri om uppvärmningen började i Sverige på 1980-talet som en anledning att ta ut mer skatter. Deras konsult Chris Horner har helt ifrågasatt att det pågår en uppvärmning och skrivit böcker om hur IPCC ljuger.

Det hindrade inte Hökmark att anställa honom på sin tankesmedja European enterprise institute (EEI) – som han drev samtidigt som han var EU-parlamentariker – för att verka mot Kyotoavtalet. EEI involverade även finansministrar och vice ordförande för europeiska investeringsbanken, ändå vägrade de uppge vilka som finansierade verksamheten.

Historielöst och stötande

De flesta inser nog inte hur omfattande denna desinformationskampanj har varit. Forskare i både USA och Kanada har tystats av konservativa regeringar. Oljebolag har lagt mångmiljoner på organisationer som NIPCC och deras rapporter (som är IPCC:s antiteser). Lennart Bengtsson, professor i meteorologi sågade en: ”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös.”

Notera att organisationerna inte kritiserar detaljer i forskningsfronten eller åsikter från miljöorganisationer, de ifrågasätter IPCC:s, och snudd på alla världens relevanta akademiska institutioners, grundläggande slutsatser.
Notera också att det inte är första gången. Exakt samma akademiska experter och ”marknadsliberala” organisationer har också kämpat mot att införa åtgärder för att minska utsläpp av freoner och svaveldioxid. Allt genom att avfärda vetenskap som skrönor.

Vi har facit från dessa historier, trots ekonomisk undergångsretorik orsakade åtgärderna inte minsta hack i tillväxten. Motståndet färgades starkt av ideologiska värderingar och de lyckades försena åtgärder i åratal trots att det vetenskapliga läget var klarlagt. Åtgärder infördes först efter en ”alarmistisk” rörelse fått luft under vingarna – inte på grund av vetenskapen i sig.

Nu ser vi flera politiker hylla hur samhället lyckats förbättra miljön på dessa områden och lyfta fram den ekonomiska tillväxten som orsak – och samtidigt kritisera alarmismen. Det är historielöst. Det är också stötande att de som hela tiden ifrågasatt vetenskapen nu försöker framhäva sig som de ”riktiga klimatvännerna”.

Företag, inte forskare

Den senaste tiden har EU:s taxonomiförordning, som ska avgöra vad som ska få kallas en hållbar investering, varit aktuell. DN visade att den referensgrupp finansdepartementet använt sig av bestod av företrädare för företag och branschorganisationer, men inte en enda naturvetenskaplig forskare med expertis i området!

Det är 29 år sen världens länder tecknade avtal om att minska CO2-utsläppen. Det är inte ”alarmisters” frustration över uselt utfall eller eventuella överdrifter som behöver diskuteras utan den ibland obefintliga gränsen mellan särintressen och politiska beslutsfattare.

Maths Nilsson är kemist och författare, aktuell med Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten. På bloggen mathsnilsson.se har han bemött flera klimatmyter.

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.

Trots att världen under detta år sett extremväder såsom bränder, torka, översvämningar, värmerekord och extremvarma hav så har världens ledare inte agerat tillräckligt starkt för att få ner utsläppen av växthusgaser och därmed prognoserna över den förväntade temperaturhöjningen till slutet av århundradet. 

Istället visar en sammanställning av drygt 40 länders klimatplaner att vi med den nuvarande politiken är på väg mot en uppvärmning på omkring 2,7 grader mot slutet av århundradet (2,2-3,4 grader). Siffrorna är en uppdaterad analys från Climate action tracker, ett samarbete mellan de två oberoende forskningsinstituten Climate analytics och Newclimate institute. 

– Man skulle kunna tro att de extrema händelserna runt om i världen skulle sätta igång åtgärder, men regeringar verkar omedvetna och tror på något sätt att man kan trampa vatten och på så sätt hantera floden av effekter, säger Claire Stockwell, policyanalytiker på Climate analytics och huvudförfattare till rapporten, i ett pressmeddelande. 

– Detta är det kritiska decenniet för åtgärder: vi behöver regeringar som steppar upp och förbättrar sina 2030-mål, samtidigt som de arbetar med nästa omgång mål, senast i februari 2025, fortsätter hon. 

En del av Parisavtalet innebär att länderna vart femte år ska uppdatera sina nationellt uppsatta klimatmål, NDC:er, och därmed öka takten på utsläppsminskningarna. 

Men det går trögt. Om man bara räknar med de mål som världens länder satt i sina NDC:er skulle världen värmas upp med omkring 2,5 grader (2,0-3,0) till år 2100. Det är 0,1 grad högre än förra årets uträkningar. En av förklaringarna bakom detta uppger Climate action tracker vara Indonesien, vars växande kolkraftsflotta fick utsläppen att skjuta i höjden med 21 procent förra året.

– Vi hör orden ”unabated” (ung. orenade, ej infångade, reds anm.) i dessa klimatförhandlingar, men regeringar måste sluta försöka anta falska lösningar som kolavskiljning och lagring med fossila bränslen – det här är helt enkelt den fossila bränsleindustrin som försöker förlänga sitt liv när när den behöver acceptera verkligheten, att fossila bränslen fasas ut, säger forskaren Niklas Höhne från Newclimate institute i pressmeddelandet.