Glöd · Under ytan

”De riktiga klimatvännerna”

Tanken är att bron ska gå över floden Hawkesbury i Windsor i Australien – inte under den.

Mänskligheten börjar förstå vad som händer med klimatet, men marknadsliberalerna bekämpar insikten med näbbar, klor och ekonomisk undergångsretorik. Maths Nilsson ger en överblick på veckans Under ytan.

Det verkar som att världens ledare till sist har vaknat upp och tar klimatförändringarna på allvar. Det är dock inte första gången krafttag har utlovats och det återstår att se om de ambitiösa planerna uppfylls och är tillräckliga. Vissa har inte har velat acceptera att mänskliga aktiviteter orsakar uppvärmningen och har också lyckats fördröja åtgärder. Men här håller historien nu på att skrivas om av de skyldiga, precis som det gjorts i stora miljöfrågor tidigare. Om vi ska lära något av historien så är det förstås av vikt att den beskriver vad som faktiskt har hänt.

Verka mot Kyotoavtalet

Timbros vd deklarerade nyligen att de skulle inleda en nysatsning på miljö- och klimatfrågor. Rubriken löd: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8/3 2021). Gunnar Hökmark (M) menar vidare att alarmister utgör problemet i klimatfrågan. Det är anmärkningsvärda uttalanden med tanke på deras historik.

IPCC har länge varit säkra på att mänskliga aktiviteter orsakar uppvärmningen. Konservativa tankesmedjor har dock lika länge försökt övertyga oss om motsatsen. Amerikanska organisationer har varit drivande i detta, men låt oss inte glömma att samma budskap har förts fram av flera svenska tankesmedjor med anknytning till svenskt näringsliv.

Nima Sanandaji, vd för Captus, radade upp felaktigheter på bland annat SvD:s ledarsida och andra inlägg med titlar som The global warming scam.
Jonas Pettersson, också Captus (senare pressekreterare för Centerpartiet) påstod i en debattartikel: ”FN:s klimatpanel, som är den viktigaste källan till domedagsscenarierna, bygger i stor utsträckning på geologen Michael Manns forskning.” Det är makalöst felaktigt.

Maria Rankka, vd Timbro 2006, menade: ”Naturvetenskapen är inte enig och alla som politiskt har ett färdigt svar intar en ogrundad position.” Tvärtemot vad IPCC hävdade redan då.

Mattias Bengtsson, vd för Timbro, gick till tankesmedjan Centre for new Europe, som enbart 2004 mottog 80 000 US-dollar från Exxon, öronmärkta för ”utbildningsinsatser om klimatet”.

Eudoxa AB gav bland annat ut amerikanska Competitive enterprise institutes’ (CEI) skrifter om klimatet. CEI är en av de mest aktiva vetenskapsföraktarna i debatten och har fått stora bidrag från oljebolag.

Myron Ebell, chef på CEI, menar att all hysteri om uppvärmningen började i Sverige på 1980-talet som en anledning att ta ut mer skatter. Deras konsult Chris Horner har helt ifrågasatt att det pågår en uppvärmning och skrivit böcker om hur IPCC ljuger.

Det hindrade inte Hökmark att anställa honom på sin tankesmedja European enterprise institute (EEI) – som han drev samtidigt som han var EU-parlamentariker – för att verka mot Kyotoavtalet. EEI involverade även finansministrar och vice ordförande för europeiska investeringsbanken, ändå vägrade de uppge vilka som finansierade verksamheten.

Historielöst och stötande

De flesta inser nog inte hur omfattande denna desinformationskampanj har varit. Forskare i både USA och Kanada har tystats av konservativa regeringar. Oljebolag har lagt mångmiljoner på organisationer som NIPCC och deras rapporter (som är IPCC:s antiteser). Lennart Bengtsson, professor i meteorologi sågade en: ”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös.”

Notera att organisationerna inte kritiserar detaljer i forskningsfronten eller åsikter från miljöorganisationer, de ifrågasätter IPCC:s, och snudd på alla världens relevanta akademiska institutioners, grundläggande slutsatser.
Notera också att det inte är första gången. Exakt samma akademiska experter och ”marknadsliberala” organisationer har också kämpat mot att införa åtgärder för att minska utsläpp av freoner och svaveldioxid. Allt genom att avfärda vetenskap som skrönor.

Vi har facit från dessa historier, trots ekonomisk undergångsretorik orsakade åtgärderna inte minsta hack i tillväxten. Motståndet färgades starkt av ideologiska värderingar och de lyckades försena åtgärder i åratal trots att det vetenskapliga läget var klarlagt. Åtgärder infördes först efter en ”alarmistisk” rörelse fått luft under vingarna – inte på grund av vetenskapen i sig.

Nu ser vi flera politiker hylla hur samhället lyckats förbättra miljön på dessa områden och lyfta fram den ekonomiska tillväxten som orsak – och samtidigt kritisera alarmismen. Det är historielöst. Det är också stötande att de som hela tiden ifrågasatt vetenskapen nu försöker framhäva sig som de ”riktiga klimatvännerna”.

Företag, inte forskare

Den senaste tiden har EU:s taxonomiförordning, som ska avgöra vad som ska få kallas en hållbar investering, varit aktuell. DN visade att den referensgrupp finansdepartementet använt sig av bestod av företrädare för företag och branschorganisationer, men inte en enda naturvetenskaplig forskare med expertis i området!

Det är 29 år sen världens länder tecknade avtal om att minska CO2-utsläppen. Det är inte ”alarmisters” frustration över uselt utfall eller eventuella överdrifter som behöver diskuteras utan den ibland obefintliga gränsen mellan särintressen och politiska beslutsfattare.

Maths Nilsson är kemist och författare, aktuell med Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten. På bloggen mathsnilsson.se har han bemött flera klimatmyter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV