Vad har hänt med svensk politik när vi plötsligt hamnat i ett läge där ett parti som står fast vid sina ideologiska övertygelser pekas ut som att det är de som inte förstår politik, och inte de som kompromissar bort allt vad ideologi heter?
Senaste veckorna har marknadshyror varit snackisen. Jag skrev själv om det i min förra krönika. I fokus har vi å ena sidan haft diskussionen om vad regeringens förslag kommer få för vanliga människor och å andra sidan debatten om huruvida det är Vänsterpartiets fel och ansvar att Sossarna lägger fram ett politiskt förslag som Vänstern i två års tid sagt att de aldrig kommer kunna acceptera? Det fina med det hela är att vi ändå för omväxlings skull faktiskt fått en debatt där ideologier blottas och blir centrala. Det lite fulare är att vardagsrasismen i samhället än en gång visar sin nuna.
I artiklar, i uttalanden från andra politiker och i analyser omnämns Nooshi Dadgostar (Partiledare V) som arg. Hon är så arg. Arg arg arg. För att hon fortsätter ge exakt samma budskap som Jonas Sjöstedt: Lägger Sossarna fram ett förslag kring hyressättning som undergräver Hyresgästföreningens möjlighet att förhandla hyror och gör varje hyresgäst utelämnad till sin egen förmåga att förhandla så kommer ett misstroendevotum begäras.
Att just Nooshi pekas ut som den som är arg i detta är ingen slump. Jonas kallades inte arg, men Nooshi. Ja hon är arg. Att peka ut kvinnor, och i synnerhet invandrarkvinnor, som arga är ett vanligt knep för att förminska deras argument. Helheten och de argument Nooshi för fram för Vänsterpartiets räkning (som till exempel att de har majoriteten av Sveriges befolkning på sin sida i denna fråga) blir inte lika relevanta att lyssna till om hon ses som arg. För i den påstådda ilskan följer också idéer om att vara för känslosam för rationella beslut. Vilket i det allmänna medvetandet så småningom också omvandlas till att vara olämplig som toppolitiker. Det är otroligt effektivt.
Svenska folket vill inte ha marknadshyror ens i liten skala. Här är opinionen mycket tydlig. Det orimliga här är att envisas med att vilja införa detta ändå med luddiga argument om att det skulle ge högre rörlighet på bostadsmarknaden. Ändå är det Nooshi som nu pekas ut som den orimliga som står på sig för svenska folkets skull. För hon är ju så arg.
Att se hur svenskarna vaknar till liv av sol och sommarvärme.
Att livet i en pandemi inte fått minsta effekt på den kapitalistiska iden om evig tillväxt.
