Hel och ren. Så lät det under min uppväxt. Och i radion sjöng de ”slit och släng”. Världen låg framför våra fötter och var enbart till vår tjänst. Vi som växte upp på sextio- och sjuttiotalet föddes till en värld där alla kranar stod på för fullt. Flera generationer som hade vuxit upp med fattigdom och till och med svält hade ledsnat och byggt ett modernt, ganska jämlikt och någorlunda gott samhälle. På naturens bekostnad.

Ändå är det inte många generationer sedan människor levde i direkt relation med just det som fanns omkring dem. Som ömt vårdade de få ägodelar de hade och som fick lappa och laga det de ägde tills det föll sönder helt och hållet. Inte minst gäller det kläder. Lappade kläder blev till någon slags fattigdomsmarkör, något människor ogärna vill signalera. Vi förmanades oavbrutet att ha rent under och snygga hela kläder på utsidan. Lappar tillhörde en annan epok, Lort-Sverige, det samhälle som generationer av svenskar kämpade för att ta sig ifrån.

Inte konstigt. Men som så ofta när det gäller mänsklig utveckling gick det överstyr. Vi fick ett samhälle vars ekonomiska grund byggde på ständig expansion, allt större energiuttag, allt större sår i naturen. Jag är övertygad om att det går att både bygga rättvisa och ett hållbart samhälle. Det absurda är att en massa arbete och energi går åt till att skapa värden som läggs på hög av ett fåtal människor som haft turen att bli rika.

Jag är egentligen inte en särskilt teoretisk människa. Jag tycker en massa politiskt, men tror att det är människorna som ska leva i en framtida utopi som ska bestämma hur den ser ut. Jag tror inte att det är min uppgift att bestämma hur mina barnbarn ska tillbringa sina liv, däremot är det min uppgift att se till att de har en natur att leva i också efter att jag försvinner från jordelivet.

Och det tar jag på fullaste allvar. Jag försöker verkligen växla ner. Har gjort mig av med bilen. Slutat köpa nya kläder, utom underkläder. Flyger inte på semester och försöker käka ekologiskt så mycket det går. Det räcker inte. Dels för att gropen vi grävt är så djup, dels för att en hel del av det som håller på att ta kål på oss inte sker privat, det sker inte hemma hos någon, utan i fabriker och på åkrar som ägs av ett företag som ägs av nån som ofta inte ens är en riktig person. Jag undrar hur vi ska kunna få ordning på jorden utan att någon kan avkrävas personligt ansvar. Pengar luktar inte, säger de, men hyckleri, rena lögner och girighet stinker.

Klädindustrin är en enorm påfrestning på naturen. Det kan gå åt tusentals liter vatten för bara ett par jeans. Färger, impregnering och råvaroproduktionen förgiftar naturen både där kläderna produceras och där de används och tvättas. Jag kan inte se en framtid där vi fortsätter som vi gör. I synnerhet inte som det faktiskt är både relativt enkelt och mycket tillfredsställande att lappa och laga.

Detta var vad jag tänkte när jag besökte Östasiatiska museets utställning om boro, den nordjapanska lagningstekniken som börjat leta sig in i medvetandet också här i väst. Tekniken går ut på att använda lager av tyger för att bygga upp lappar på ställen där kläder gått sönder. Framförallt använde man hampatyg, men också trasor och stuvbitar av andra fibrer. Genom att sy lappen på insidan av kläderna blir effekten ett plagg som inte ser så lappat ut, men ofta sätter man en snyggare bit tyg på utsidan för att snofsa till det hela lite.

Tekniken har rötter långt tillbaka i historien, men det finns bara kvar exempel från artonhundratalet och framåt. Mest för att man helt enkelt slet ut kläderna så mycket att det inte blev mycket kvar att spara, resterna användes som blöjor och bindor eller för att förstärka kläder som inte var lika slitna.

Utställningen fokuserar på traditionell boro, men visar också moderna tillämpningar. Och med ett klimat i fritt fall är det dags att vi tar ansvar. Den uppskruvade konsumtion många hänger sig åt är minst av allt hållbar.

Faktum är att de flesta av oss äger tillräckligt mycket textil för att klara ett helt liv. Och det krävs inga särskilda förkunskaper för att klara att lappa något med tekniken. Allt som behövs är en synål och en sax. Läs gärna artikeln om lappning av Malin Bergendal i dagens nummer.