Under Redaktörens favorit publicerar vi under sommarens några av energiredaktörernas favorittexter genom åren. Denna vecka har Jerker Jansson valt en egen text från februari 2019 ur Fria Tidningen om överkonsumtionen av kläder.
22 % av klimatpåverkan från kläder kommer från kundens resa fram och tillbaka till butiken. Det är rätt talande. Redan innan jag har ens provat ett plagg har en dryg femtedel av skadan redan gjorts, men den stora påverkan kommer från produktionen.
Odlingen av ett kilo bomull kräver 20 000 liter vatten och det produceras ungefär 20 miljoner ton bomull år. 24 % av alla insektsgifter säljs till bomullsodlare. Eftersom bomullsskörden inte täcker efterfrågan huggs 120 miljoner träd ner årligen för att odla mer bomull.
I genomsnitt köper en svensk 13 kg nya kläder per år. Det innebär en stor miljöpåverkan. Under förra året köpte jag inga nya kläder. Eftersom det är deklarationstider tänkte jag ta reda på lite mera exakt vad jag egentligen har åstadkommit.
Det första problemet med överkonsumtionen av kläder är den direkta miljöpåverkan. Produktionen av ett par jeans kräver 6200 liter vatten, runt 40 fyllda badkar och kemikalierna som ingår i dem räcker till att köra en diskmaskin 78 gånger. Den producerar samma mängd koldioxid som 89 kilometer bilkörning med en medelstor bil.
Nästa problem är dålig återvinning. En genomsnittlig svensk slänger åtta kilogram kläder per år, trots att en stor del av dem skulle kunna användas längre.
Tyger och kläder belastar inte bara miljön genom sin produktion, de tillverkas ofta under dåliga arbetsförhållanden, barnarbete, dåliga löner och farliga arbetsmiljöer är vanliga. Det är helt enkelt sannolikt att ett plagg tillverkats under dåliga förhållanden om tillverkaren ställt särskilda krav.
Vi måste alla äta, skaffa ny mat hela tiden. Vi har inget val. Annars svälter vi ihjäl. Men vi måste inte köpa nyproducerade kläder oavbrutet.
Ärligt talat. Vad finns det att fundera på? Jag är ingen moralist, jag tror egentligen att de viktiga lösningarna är de stora lösningarna. Det krävs systematiska och medvetna förändringar av hur hela världens befolkning agerar för att lösa klimatkrisen långsiktigt. Samtidigt består det där stora och långsiktiga av individuella handlingar. Om alla skulle tänka på sin miljöskuld och göra något åt det skulle vi få en stor lösning rätt snart och en hel del bra skulle hända på vägen.
I ärlighetens namn är det heller inte det jag har gjort lite. 13 kilo mindre kläder har konsumerats tack vare mig. Om allt vore bomull så har det gått åt minst en kvarts miljon liter vatten att producera dem. Jag kan inte komma på något argument för att det skulle vara annat än alldeles lysande att skippa modet ett tag åtminstone.
Jag har gjort mig av med bilen. Det var enklare än jag trodde, men sved lite i början. Jag konsumerar sedan länge mycket litet ny elektronik, lagar och fixar med gamla datordelar och köper begagnat. Det är uteslutande kul. Och kläderna. Jag får lappa och laga en del, men också det är trevligt.
Mitt jobb är kul. Stenkul. Jag har haft tur. För många är arbetet inte det roligaste i livet. Den stora vinsten med personlig omställning är kanske inte den direkta miljövinsten, även om också den är betydande. Den stora vinsten är att livet blir meningsfullt och att omställning kan innebära ökad frihet. Jag lider inte av att jobba mycket med det här, men skulle i teorin kunna gå ner en del i arbetstid för de pengar jag spar på omställningen.
Lite extra pengar behöver inte heller betyda ökad konsumtion. De kan komma till nytta någon gång. Privat och samhälleligt. Vi kommer att bli tvungna att gå tillbaka till en mer solidarisk finansiering av staten och en mer progressiv fördelningspolitik, annars kommer vi inte att kunna klara krisen, inte globalt i alla fall.
