Peter Magnussons dokumentärfilm Om skogen försöker få oss att se på den svenska skogen med nya ögon. Skogsarealerna växer och täcker över halva Sverige. Men de biologiskt rika naturskogarna och skogsområden med höga naturvärden krymper dag för dag. 

– Den skog vi har blivit vana att se är en odlad skog, som planteras, gallras och skördas. Går man in där så är det helt knäpptyst för det finns nästan inga djur. Det är en stor skillnad från en naturskog, säger Peter Magnusson. 

Det har tagit honom över tio år att göra filmen. Under tiden har få förändringar skett inom den svenska skogsbrukspolitiken. Metoden med stora kalhyggen där man bygger vägar, avverkar skogen, rensar markerna på cellulosamaterial och gör kraftiga förberedande arbeten inför plantering har i stort sett inte förändrats sedan slutet av 1950-talet. Det tar många hundra år innan naturvärdena återställs. 

– Det finns många länder som har förbjudit kalhygges-
avverkning. Det måste finnas andra sätt att bruka skogen som låter delar av skogen stå kvar för att bevara naturvärden som annars går förlorade, säger Peter Magnusson.

I filmen säger en av de medverkande att ”Du får inte plocka en fridlyst blomma, men du får avverka hela skogen den växer i”. Andra medverkande berättar att skyddet för skogen är svagt och att övervakningen, som Skogsstyrelsen ska sköta, av avverkningarna är eftersatt. Ofta går ansökningarna om avverkningar igenom utan att någon är ute på plats och undersöker om området har biologiska värden att bevara. 

Lam lagstiftning

Peter Magnusson berättar att det svenska systemet bygger på ”frihet under ansvar” och det förutsätter att skogsägarna visar allmän hänsyn. Lagstiftningen är föråldrad och anpassad till en syn på skogen som källa till råvara för storskaligt skogsbruk, i stället för att gynna biologisk mångfald. 
Skogsbolagen hävdar i sin tur att det arbete de gör är certifierat av fristående konsulter och att de följer lagstiftningen. 

– Certifieringsbolagen ska vara oberoende, men hur oberoende kan man vara när pengarna kommer från skogsbolagen. Det mesta bygger på hänsyn och frivillighet och så länge som det inte finns några lagar så kan de som missköter sig komma undan straff. Vår lagstiftning är så lam att den inte räcker någonstans, säger Peter Magnusson.

I filmen berättas det hur skogsbolagen har skjutit sig själva i foten genom sina stora uttag av skog. Återväxten har inte hunnit med. Det betyder att det finns en lucka på 10–20 år innan den skog man planterade på 1950–1960-talen blir avverkningsmogen. I södra Sverige har man i vissa fall börjat avverka skog som bara är 40 år gammal. Under tiden behöver efterfrågan stillas och då har skogsbolagen börjat att nagga på naturskogarna och på det som kallas för avsatt skog, vilket är en frivillig avsättning som skogsägare kan göra för att bevara områden med höga naturvärden. 

– Det finns för lite mogen skog kvar att hugga just nu. Vi är vana att tänka på Amazonas regnskogar när man pratar om skogsskövling, men den pågår här runt knuten med våra gammelskogar. Men vi är hemmablinda och missar det uppenbara, säger Peter Magnusson.

Han har gjort film i över tjugo år och är intresserad av företeelser och fenomen utanför storstäderna. Till skogen återvänder han ofta och han tycker om att skildra det som försiggår i vardagen utifrån ett annat perspektiv än det vanliga, berättar han. 

– Det är en känslig fråga med skogsbruket. Många är uppväxta med en viss syn på skogen och hur den ska skötas. Men filmens kritik är riktad mot de stora skogsbolagen som säger sig vara miljöcertifierade och ändå avverkar naturskog med hög biologisk mångfald, och inte mot de privata markägarna, säger Peter Magnusson.

Tuff kritik

Det är ganska tuff kritik som filmen kommer med mot skogsbolagen, men ändå kommer de nästan inte alls till tals. Vad tänker du om det?

– Vi har hört hur de resonerar i 70 år nu. De är så kapitalstarka och har så stort politiskt inflytande att deras version har blivit den rådande. Jag ville höra den andra sidan denna gång, säger Peter Magnusson.

Han berättar att det är bara att ta sig ut till ett kalhygge efter en naturskog för att märka att bolagen inte följer de riktlinjer som finns. 

 – Bevismaterialet ligger ju där på hyggena för alla att se. Det är som brottsplatser. Det är bara att räkna årsringarna på stubbarna för den som vill.

Samtidigt säger han att dokumentärfilmen inte bara är kritisk, utan visar också det stora engagemang som finns ute på landsbygden för att bevara naturskogen. Han hoppas att filmen ska väcka tankar och nyfikenhet. Det är inga svar som ges, menar han, men han vill se andra förhållningssätt till hur vi tar hand om våra skogar. En av de medverkande brukar skogen som man gjorde förr med gallring och genom att använda hästar.

– Det är ett sätt att göra det på, men det är ingen lösning för storskaligt bruk. Vi måste dock sluta med kalhyggen och det måste till nya lagar som hindrar att  naturen förbrukas på det här viset, säger Peter Magnusson. Skogen är ju till för mer än oss människor.

Pratas mer om skogen

Han tycker att attityderna är på väg att förändras. Det talas mer om skogen och skogsbruket. Bland annat tar han upp exemplet med Sveaskogs vd Hannele Arvonen som fick sparken i början av januari efter kritik från miljörörelsen, flera samebyar och naturturismen för hur bolaget har skött avverkningar. Där ledde kritiken till en ny ägarpolicy som innebär att statliga bolag uppmanas bidra till de nationella miljö- och klimatmålen. 

 – Det är lätt att glömma bort att skogssektorn har stor påverkan på klimatet och släpper ut stora mängder koldioxid. Det mesta av skogen som avverkas går till papper och annat som eldas upp inom två år. Det går absolut att koppla ihop skogsbruket med de samtal som förs om klimatet och på så sätt lyfta frågan, säger Peter Magnusson.

Finns få kvar 

Han tillägger att han från början inte hade någon kunskap om skogen. Men ju mer han har varit ute och filmat folk och har vistats i skogen desto starkare blev insikten att det här är något viktigt att förmedla. Om något decennium kan de sista naturskogarna vara borta. 

– Sedan är det upp till var och en att ta sig ut i naturen och ställa sig frågan om det stämmer det som sägs i filmen eller inte, säger Peter Magnusson.

– Jag tror att uppmärksamheten kommer att växa. Det pågår redan arbeten med att återställa skog och våtmarker. Men istället för att skapa på konstgjord väg är det lättare att låta naturskogarna stå kvar. Det finns så få kvar så det borde inte vara svårt.

DEBATT. I dag, den 30 november, är Remembrance day for lost species. En parallell på hösten till Biologiska mångfaldsdagen på våren.

Det ger en möjlighet att varje år att ta del av läget för utdöende och hotade arter, lika väl som för kulturer, livsstilar, traditioner och ekologiska nischer och habitat. En riktigt viktig dag, med andra ord, trots att de flesta svenskar troligtvis inte känner till den eller uppmärksammar den.

Frågan om myllret av allt levande drunknar i allting annat som dör eller alla som dödar i denna vår högst oroliga tid. Det ryms liksom inte riktigt – trots att det är precis denna komplexa mångfald vi alla i grunden lever av! Alla varelser, alla arter, allt levandes samspel på planeten är ju den samlade väv som bär livet.

Blind kortsiktighet

Vi är emellertid några som sörjer detta på riktigt, inte enbart när till exempel Sumatranoshörningen nu enbart har mellan 30 och 100 individer kvar. Regnskogen där nere har försvunnit och styckats upp för oljepalmsplantager och gruvor. Ekonomistiskt tänkande och otyglad kapitalistisk kortsiktighet är blind för både långsiktig hållbarhet och själslig tillhörighet!

IPBES är en internationell plattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. De skriver i sin rapport att en miljon djur- och växtarter riskerar att utrotas globalt, vilket motsvarar cirka en åttondel av alla som nu existerar. Andra forskare varnar för att vi är på väg in i ett nytt massutdöende, där uppemot tre fjärdedelar av arterna kommer att försvinna.

Allra mest akut hotade är vilda ryggradsdjur; de har minskat med hela 69 procent på 50 år. Av de cirka 21 700 arter som finns i Sverige, klassificeras enligt Naturvårdsverket 4 746 som rödlistade, varav 2249 är hotade. Bland de direkt utdöende märks järv, fjällräv, mellanspett, vitryggig hackspett, fjällgås, havsörn och lövgroda. Sammantaget visar antalet rödlistade arter de senaste 20 åren på en sorgligt negativ trend för den biologiska mångfalden.

Igenväxning och avverkning är de mest avgörande ingreppen för många av dessa rödlistade arter. Enligt art- och habitatdirektivet från EU handlar det om markanvändning, främst jord- och skogsbruk, för de arter som listas där. Kraftfulla insatser krävs nu för att hejda den pågående förlusten av biologisk mångfald i världen och Sverige, men det räcker inte med bara blommande kantzoner och öppna sandytor.

Det är visserligen bra exempel på metoder som verkligen behöver spridas, men så länge det inte anses lönsamt för lantbruket att beakta biologisk mångfald, tillämpas där samma bakvända logik som på Sumatra. Detta trots att självaste World Economic forum har pekat ut att förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps faktiskt också är ett av de största hoten mänskligheten står inför. Utan friska myllrande ekosystem hotas helt enkelt all matförsörjning, hela ekonomin och det berövar oss ren luft och drickbart vatten.

Hänger ihop med klimatet

Men klimathotet, då? Är inte det mer akut att tackla? Jo, men dessa företeelser är synnerligen intimt förknippade med varandra: förstörda biotoper leder till klimatförsämring och klimatförsämring leder till förstörda biotoper!  Därför hjälper faktiskt biotopskydd av olika slag även klimatet.

Man måste dock inte vara faktadriven eller politisk för att finna argumenten; vi som insett hur allt detta hänger samman, både ekonomin, ekologin och de samlade överlevnadshoten, är ofta naturälskare. Vi inser hur avgörande det också är att ofta tillåta sig att vara i den natur vi vill skydda. Uppleva den. Andas in fukten, dofterna och smekningen från en åldrig tallskog. Spetsa våra öron för att höra när spillkråkan varnar. Sitta ute under svarta himlar och tysta ta in stjärnhimlens outsäglighet.

Kort sagt – ibland resa oss från skrivbord, skärmar och headsets. Lämna asfalten och öppna upp våra själar och trampa in mer mossa under stövlarna. Öppna sinnena och hjärtat för skönheten och den stora tillhörigheten till naturen som vi alla – alla! – bär djupast inom oss.

Lägg en minnessten

Vi råder alla att leta på nätet om det finns ett livsröse i dina trakter. Gå dit och lägg ner en liten minnessten. Andas, be och med vördnad minnas alla arter som skapats för att befolka denna planet jämsides med oss människor. De är våra omistliga medlevare.

Eller bygg ett livsröse själv och bjud dina vänner, grannar och familjen!

Ämnet glyfosat har varit en formidabel succé. Det är det mest använda verksamma ämnet i växtskyddsmedel världen över för att bekämpa ogräs. Men det har stormat kring ämnet som efter en bedömning 2015 sågs som ”troligen cancerogent”. Något som sedan dess varit omtvistat då undersökningar av myndigheter i EU och USA kommit fram till det motsatta.

”Det blir en kedjeeffekt på småkryp”

Det var också risken för att det skulle vara cancerogent som låg i centrum för debatten om ämnet skulle få ett förnyat godkännande att användas inom EU. Efter att Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) 2022 kommit fram till det inte är ”cancerframkallande, mutagent eller påverkar fertiliteten hos människor”, låg vägen öppen för ett förnyande av godkännandet. Något som också skedde häromdagen.

Samtidigt finns en annan sida av myntet, som inte lika ofta kommer fram i debatten: Påverkan på den biologiska mångfalden. Lina Herbertsson, forskare vid Lunds universitet, säger att det inte finns några säkra bevis för att glyfosat skulle skada bin. Men varnar för den indirekta effekten. För även om glyfosat effektivt hjälpt lantbrukare att hålla ogräs borta, har det varit desto sämre ur insekternas perspektiv, då de berövas sin mat. För vad som kan vara ogräs för oss, är ofta livsnödvändigt för insekterna.

– Det blir en kedjeeffekt på småkryp, antingen gillar de växterna i sig eller för att de gillar andra småkryp som äter växterna, säger Lina Herbertsson.

Sverige i framkant

Nyligen röstades ett förslag från EU-kommissionen om att halvera användningen av bekämpningsmedel i EU till 2030 ned av EU-parlamentet. Något som om det fått grönt ljus, hade kunnat få stor påverkan på den biologiska mångfalden. Men till största del ute i Europa, tror Lina Herbertsson.

– Kommer man till andra länder använder man mycket mer bekämpningsmedel och då kan vi tänka oss att många av de här problemen blir mycket allvarligare.

I ett internationellt perspektiv använder ändå Sverige bekämpningsmedel restriktivt, tycker Lina Herbertsson. Integrerat växtskydd, IPM, den metod som föreslogs av EU-kommissionen för att minska andelen bekämpningsmedel med hälften, används också i stor utsträckning i Sverige.

– Jordbruksverket är bra på att uppmuntra och uppmana bönderna att använda andra metoder än att spreja allting med bekämpningsmedel.

En ännu större bov…

Ändå hör jordbrukslandskapet till de platser där den biologiska mångfalden utarmats mest – också i Sverige. Men Lina Herbertsson ser inte användandet av glyfosat och andra bekämpningsmedel som den främsta boven, utan hur vi förändrat jordbrukslandskapet.

– Jag skulle säga att glyfosat spär på det här problemet med landskapsförändringarna, med lite boplatser och för lite mat. Tänk dig miljöerna i Astrid Lindgrens sagor, med naturbetsmarker, ängar, olika vattendrag och sockerdricksträd (en gammal ek i Pippi Långstrump, reds. anm), där trivs väldigt många groddjur, fåglar och insekter. Idag har vi istället stora åkrar som är helt rensade på boplatser och föda för djur som behövs för organismer att fullfölja sin livscykel.

Poddar:

Climate One
Den amerikanska podcasten Climate One har funnits ända sedan 2007 och har som mål att binda samman alla olika aspekter av klimatnödläget. Här möts representater från FN, miljögrupper, religiösa grupper, fackföreningar och även fossilindustrin. Podden startades av Greg Dalton som hade fått upp ögonen för de snabba klimatförändringarna efter en expedition till Arktis. Förutom en podd driver de också ett nationellt radioprogram och en liveshow inför publik.

Klimatpodden
Klimatpodden har gjorts av Ragnhild Larsson sedan 2015. I varje avsnitt träffar hon en person, det kan vara forskare aktivister, artister, entreprenörer eller andra som på olika sätt engagerar sig i klimatkrisen. Målet är att den som lyssnar på podden också ska bli inspirerad att agera. Under årens lopp har hon bland andra pratat med Johan Rockström, Rebecka Lemoine, Stefan Sundström, Isabella Lövin och många fler. Ibland spelar hon även in avsnitt live inför publik. 

Klotet
Sveriges radios program Klotet serverar varje vecka fördjupande berättelser om aktuella miljöfrågor. Det kan handla om allt ifrån Sveriges klimatmål till varför skogsbolagen vill att det ska skjutas fler älgar. Programledare är Niklas Zachrisson.  

Filmer:

Om skogen och More of everything 
Två filmer som tillsammans avtäcker myterna kring det svenska skogsbruket. Genom envis lobbyism har de stora svenska skogsbolagen fått många att tro att skogsbruket som det ser ut i dag är hållbart, när det egentligen är precis tvärtom. I More of Everything medverkar ett antal forskare och berättar hur Sverige systematiskt har byggt upp enorma monokulturer och avverkat det mesta av det som en gång i tiden var urskog. I Om skogen synas klimatargumentet i skogsdebatten i sömmarna och det konstateras bland annat att skogsindustrin släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som skogen ackumulerar. Tillsammans utgör de viktiga dokument för alla som vill förstå varför skogen har blivit en så het fråga.  

Greta
Filmen om Greta Thunberg släpptes år 2020. I filmen får vi bland annat följa med på hennes segling över Atlanten och när hon talar inför FN:s generalförsamling. Nathan Grossman som regisserade filmen sa att han ”ville bort från berättelsen om Greta, och komma in i hennes huvud”. Filmen hyllades för att den visade hur en väldigt ung människa får bära ett väldigt tungt ansvar och den blev bland annat nominerad till bästa film på Guldbaggegalan 2021. 

How to blow up a pipeline
Den här amerikanska action-thrillern bygger på idéer som presenterades i Andreas Malms bok med samma namn från 2021. I boken argumenterar Malm för att förstörande av egendom kan vara en viktig taktik för att uppnå klimaträttvisa. I filmen (som är fiktion och inte någon dokumentär) får vi följa en grupp unga personer i Texas som bestämmer sig för att spränga en oljepipeline. Filmen utforskar var gränsen går för vad som är  acceptabelt i kampen för att rädda klimatet.

Böcker:

Lisa Röstlund: Skogslandet 
Lisa Röstlund har i ett antal reportage i Dagens Nyheter kritiskt granskat den svenska skogsindustrin. Nu har hon samlat sina kunskaper i en bok. Bilden som framkommer är inte bara den av en komplicerad fråga där olika intressen står mot varandra utan också om hur det faktiskt liknar ett krig med hemliga dokument, forskare som tystas ned och människor som är livrädda för att våga prata öppet. 

Klimatboken (red. Greta Thunberg)
Över hundra geofysiker, matematiker, oceanografer, meteorologer, ingenjörer, ekonomer, psykologer och filosofer har bidragit med sin expertkunskap till den här boken som Greta Thunberg varit redaktör för. Tillsammans brottas de alla med den stora frågan hur vi ska lösa klimatkrisen och skapa en framtid som är värd att leva för de generationer som kommer efter oss. Några av de kända namn som medverkar är Naomi Klein, Margaret Atwood och George Monbiot men också svenskar som Elin Anna Labba och Johan Rockström. 

David Wallace-Wells: Den obeboeliga planeten
Klimatdebatten präglas i mångt och mycket av önsketänkande. Bara vi framställer lite mer el eller bygger ut CCS-tekniken så kommer allt lösa sig. David Wallace-Wells bok, som utgår från en artikel han skrev i New York Magazine och som blev den mest lästa i tidningens historia, är en motvikt till det där. Här visar han hur illa det faktiskt kan bli om vi inte vidtar genomgripande åtgärder genast. Trots att den kan verka väldigt dyster inger den också hopp genom att visa hur vi kan tänka för att komma vidare. 

Peter Alestig: Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige
Peter Alestig är klimatjournalist på Dagens Nyheter. I den här boken visar han att inte bara resten av världen utan även Sverige kommer påverkas stort av klimatförändringarna. Allt ifrån energiförsörjningen till ekonomin och till och med demokratin kan komma att sättas i gungning om vi inte aktar oss. Redan i dag ser vi tecknen på klimatförändringar med extremväder, skogsbränder och översvämningar – men allt talar för att det kommer bli ännu värre framöver. 

Ulrike Herrmann: Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt
Går det att förena kapitalism med ett hållbart samhälle? Många vill svara ja på den frågan, men den tyska ekonomijournalisten Ulrike Hermann tror annorlunda. Hon menar att det är tron på evig tillväxt som är själva grunden till många av de problem vi ser i dag och så länge som vi upprätthåller det kapitalistiska systemet så kommer våra försök att mildra klimatkrisen vara dömda att misslyckas. Lösningen heter cirkulär ekonomi menar hon och lyfter fram den brittiska krigsekonomin från 1939. 

Johan Rockström m.fl.: En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad
Inom klimatforskningen pratar man ofta om att vi håller på att passera flera så kallade tipping points, trösklar där det vi gör efter får självförstärkande effekter. Men tipping points behöver inte bara vara av ondo. I den här boken lyfter Johan Rockström och flera andra forskare fram att vi också är på väg att nå en social tipping point. Sociala rörelser, en ny ekonomisk logik, teknisk utveckling och politiskt handlande kan tillsammans bidra till att vi hamnar i självförstärkande goda cirklar. Med hjälp av kraftiga datormodelleringar visar forskarna hur vi tillsammans kan skapa en jord för alla.