Jag läser på energibolaget Unipers hemsida och får veta att vi har ”väldigt ont om tid” om vi ska kunna hålla den globala temperaturökningen under två grader.

Så sant. Vi har ont om tid att avgifta oss efter generationers beroende av mer och mer, större och större, snabbare och snabbare. Ont om tid att ställa om till ett liv där vi lever som om det var som det är: Vi har bara en jord.

Men energibolaget menar inte så. Vi ska inte lära oss att klara oss med mindre energi, mindre transporter, mindre produktion. Istället vill de sälja in en möjlighet att vara kvar i beroendet – den fossila energin ska ”snabbt ersättas” med den ”nya” kärnkraften.

Det är klart att ett energibolag som vill utveckla kärnkraftsteknik uttrycker sig så. Det är marknadsföring. Vad som är lite mindre solklart är att så många politiska partier tycks ha hämtat sin energipolitik från energibolagens säljsnack.

Kristdemokraterna till exempel. Ebba Busch berättar i en intervju i Svenska Dagbladet att hon har talat med ”flera aktörer” som vill bygga kärnkraft i Sverige, till exempel i Ringhals, ”om de får ett tydligt besked från politiken att kärnkraften är välkommen efter 2040 och ersättningsmodellen görs om”.

Om vi lägger ner demokratin och låter energibolagen bestämma vår energipolitik, då ordnar det sig alltså. Fint. Då ska de få ”fjärde generationens kärnkraft”, alltså den 50 år gamla brid-tekniken, att fungera till slut.

När miljöminister Per Bolund sa i en intervju med TT att han inte trodde på den så kallade nya kärnkraften och att den skulle ta för lång tid att utveckla, då anmälde riksdagsledamoten Allan Widman (L) honom för konstitutionsutskottet. Den långsökta anledningen var att Bolund kunde misstänkas vilja påverka Energimyndigheten att inte söka pengar för att utveckla brid-tekniken tillsammans med ovan nämnda Uniper och det svenska energibolaget Blykalla.

Om Per Bolund hade sagt till TT att det här var en toppenteknik som vi verkligen borde satsa på, vad hade Allan Widman gjort då? Jag gissar att han inte hade sett det som ett otillbörligt försök att påverka myndigheten i alla fall.

Samtidigt föreslår Liberalerna en lagändring som skulle göra det möjligt att starta om de nedlagda reaktorerna i Ringhals. De där som Vattenfall lade ner för att de var uttjänta och för dyra i drift. Liberalerna har förvisso alltid varit tokiga i kärnkraft, men det kan hända att några aktörer i branschen har talat även med dem om Ringhals framtid. Samma aktörer som har talat om för Ebba Busch vilken energipolitik vi måste ha efter 2040.

Moderaterna och Sverigedemokraterna stämmer in i kören, förstås. Socialdemokraterna har däremot vidhållit att de vill ha ”en ordnad övergång där kärnkraften successivt ersätts med förnybar energi och energieffektivisering”. Fram till förra veckan, när tre socialdemokrater lade en motion i riksdagen om att bygga ut kärnkraften. I Ringhals till exempel, eller Forsmark.

Vi har ont om tid, och det är mycket vi inte vet om framtiden. Vi vet inte hur det kommer att gå med den där säkra, nya kärnkraften, alltså den ganska gamla, som man aldrig riktigt har fått att fungera. I optimala fall skulle den generera avfall som ”bara” genererar farlig strålning i 500–1 000 år. Om allt går som de hoppas. Vad mer hinner hända på 500–1 000 år?

Vi vet inte vilka naturkatastrofer som kommer att inträffa, men vi vet att klimatkrisen kommer att göra oförutsägbara saker med miljön och livsvillkoren. Då vill vi inte sitta fast i en teknik som överhuvudtaget hanterar ämnen som plutonium, vilket bridtekniken gör. Vi vet inte om det kommer att vara krig eller fred eller hur samhället kan komma att utvecklas.

Men vi vet att vi behöver hålla i demokratin. Det gör vi inte genom att politiska partier sätter sig i knät på energibolagen och kräver att de får diktera politiken i decennier framåt.