När Ida och Freddy av rent logistiska skäl tar sig till 2040-talet hamnar de otippat hos en tjugo år äldre Ida, som mer eller mindre har väntat sig att de ska komma. Järv, som Ida letar efter, lever också i den tiden. Efter ett telefonsamtal med henne ska de nu ta sig till platsen där framtidskonferensen hålls 300 år framåt i tiden.
– Vad var det där? sa Freddy när Ida kom tillbaka med telefonen i handen.
Hon satte sig upp i hängmattan.
– Det var Järv, sa Ida. Konstigt nog.
– Ja, jag hörde det. Men vad ville hon?
– Det undrar jag också. Men hon berättade om hur hon hade undkommit att skickas upp i en sån där pensat. Det var när de skulle hålla framtidskonferensen, det fanns ett hot så bevakningen var lite klen den kvällen. Och så gick hon rakt ut i skogen och sen fick jag inte veta mer.
– Mmmm. Skumt.
– Sen bröts samtalet, det var nog batteriet. Ja, skumt alltihop.
– Förresten, kolla, hit ska vi. Typ. Jag kan bara se var T1 finns, inte var de andra är.
Ida drog fram en trädgårdsstol till hängmattan och satte sig så att hon kunde titta på Timebandit 2:s skärm tillsammans med Freddy. Hon bad henne zooma ut kartan – det måste vara Småland. Ett berg i Småland. Hon hittade ingen karta eller något hon kände igen som internet i Ida den äldres telefon, som verkade vara någon sorts hembygge. Men Småland, definitivt Småland.
Hon gick in i huset för att leta efter en kartbok. Om hon kände sig själv rätt skulle det antagligen finnas en mörkblå skolatlas längst ner i en bokhylela, och det fanns bokhyllor här. I hallen in mot köket stod den hylla som skolatlasen borde stå i. Det gjorde den också, och på insidan av pärmen stod det Ida Holm med spretig nybörjarskrivstil.
Där låg det, ungefär exakt där. Ett berg lite utanför Nässjö. Tomtaberget. På kartan såg det ut att gå väg dit, kanske gick det en buss? Själva var de nånstans utanför Nyköping, så frågan var hur de skulle ta sig in till stan och köpa biljetter. Så mycket logistik, det hade varit en miss att ta en tid så långt fram.
– Kan du ta den här? sa Freddy och lyfte över tidsmaskinen i Idas knä.
– Visst, sa Ida.
Freddy hade fått syn på de gula plommonen i trädet och måste smaka. Det var rörande hur hon lyste upp när hon fick syn på bär och frukter, tänkte Ida.
– Vi ska till Nässjö, sa hon. Och sen upp på ett berg.
– Nässjö? Vad är det?
– En liten stad i Småland. Men vi är rätt långt utanför en annan stad nu.
Det började mörkna och en stor, röd augustimåne syntes på himlen. Det låg inga hus i närheten, fanns ingen de kunde fråga om vare sig det ena eller det andra. Ida funderade på om de skulle kunna planka på tåget eller bussen. Troligen inte. Hon tog fram mobilen igen för att se om den hade blivit mer informativ den senaste timmen. Det hade den på sätt och vis – hon hade inte sett textmeddelandet när hon pratade med Järv. Men det måste ha kommit innan dess, för det stod: ”Jag lämnade kvar telefonen. Använd den om ni behöver den – era egna kanske inte går att använda här/nu. Och så ringde jag upp Järv, och hon ringer dig om en stund. Kram, Ida.”
Så Ida den äldre hade ringt och messat sin egen telefon, kanske med särbons då? För att hon själv skulle svara eller läsa. Hon klickade bort messet och fick upp ett nytt, där Ida den äldre skrev att hon skulle be Järv köra dem. Till stationen i första hand, men annars direkt dit de skulle. Det hade hon antagligen inte lyckats med, det verkade ju som om Järvs mobil hade laddat ur medan de pratade.
Då hördes ett tutande nerifrån garageuppfarten, och hon for upp.
– En bil, sa Freddy.
Ida gick fram till trappan som ledde ner till garaget, och där nere höll någon på att parkera hennes bil, nej, Ellis bil! Hur hade det gått till? Den stannade, motorn tystnade och ut klev någon som verkade vara klädd i en säckig overall och gympaskor, och som annars var en avbild av Nalle. I alla fall på lite avstånd.
– Hej, jag heter Ida. Är du Järv? sa hon.
Järv nickade och fortsatte uppför trappan.
– Jag kör er, sa hon.
De plockade ihop allt de skulle ha med sig och Ida skrev en lapp till sitt framtida jag, tackade för allt och lovade att komma tillbaka med mobilen snart. Sen satte de sig i bilen och Järv körde försiktigt nerför den branta backen.
Freddy satt fram och babblade på som om hon hade känt Järv i hela sitt liv. Ida satt på golvet bakom framsätena och for hit och dit i svängarna. Hon var tacksam för att Freddy skötte babblandet en stund. Själv sträckte hon ut sig på golvet och såg hur himlen gick från blekblått till turkosgrönt och vidare till midnattsblått. Motorn var tystare än vanligt, det var kanske en annan motor, tänkte hon. Sen satte hon sig upp och tittade ut. Det såg ut som en motorväg i största allmänhet, men de andra bilarna var underligt små och verkade inte köras av någon. Ellis bil var ett monster från forntiden.
– Vi är framme! sa Freddy.
– Nästan framme, sa Järv. Jag måste pinka.
Hon körde in på en grusväg mellan taniga granar och stannade bilen. De klev ur allihop, gick åt varsitt håll och kissade och satte sig sen i bilen igen. Järv körde vidare på grusvägen, den började luta uppför. Till slut var de uppe på toppen, som var täckt av gräs som delvis verkade nertrampat. Det var småkyligt, och där nere glittrade Nässjös ljus i mörkret. Ida tog fram T2 ur dess osynliga svepning och tittade på alla reglagen. Nu måste de gissa rätt på när mötet var klart.
