Krönikor

Låt det gemensamma gå före en ständigt växande privatkonsumtion

Vad vill vi lägga våra pengar på? Om vi verkligen kunde välja, utan att begränsas av systemen, vad är allra viktigast för oss? Frågan är kanske svår, så låt mig ge några exempel.

Hemelektronik.

Mindre barngrupper i förskolan.

Ny bil.

Semesterresa långt bort.

Fler vuxna i skolan.

Att personalen i äldreomsorgen får tid med ett samtal för varenda en av gamlingarna.

En polis som kan vara närvarande där de behövs som bäst.

En köksrenovering.

Vad är viktigast? Ja, det finns en skillnad mellan alternativen. Några är sådant som vi betalar för tillsammans, annat är sådant som vi köper själva.

Det finns också en annan skillnad. De allra flesta prioriterar det gemensamma före det privata. Skolan, vården, omsorgen – det kommer först när forskare mäter frågan ovan.

Ändå har vi använt de senaste decennierna till att göra precis tvärtom. Bilarna har blivit större, och fler. Köken nyare. Semesterresorna längre. Bio något du har hemma. Alltmedan barngrupperna växt, lärarna fått mindre tid för eleverna och polisen inte hinner med sitt jobb. Vi har lagt våra pengar precis tvärtom jämfört med var vi egentligen vill ha dem.

I min förra krönika skrev jag om regeringens felprioritering, att skolan får så lite trots att det egentligen bara blir dyrare i andra änden när eleverna inte får den tid de behöver.

Men egentligen är felprioriteringen ännu större. År 2000 var skattetrycket inte den stora politiska frågan. Yuppisar och finansvalpar hade gått ur modet. Bo Lundgren tokförlorade valet 2002 för att han tjatade skatter, och för att Reinfeldt senare skulle vinna krävdes att han gjorde avbön från skattesänkarmantrat. Folk ropade inte efter sänkta skatter. Men de sänktes likafullt. Sedan 2000 har skatterna sänkts så mycket så vi i dag varje år saknar mer än 250 000 miljoner i den gemensamma kassan.

Det är därför sjukvården, skolan, polisen, kulturen, förskolan, äldreomsorgen, LSS, ja, hela det gemensamma kan ha för lite pengar – samtidigt.

250 miljarder är 100 miljarder mer än statens hela årliga fördelning till kommuner och regioner, det är mer än tre gånger så mycket som hela Stockholms stads årliga budget.

Samtidigt verkar ekonomins lagar som så att en välfärd som får relativt mindre än den privata konsumtionen hela tiden urholkas. Om lönerna kan stiga i privat sektor, måste de följa efter också för lärare, sjuksköterskor och bygglovshandläggare. Eftersom kvaliteten i den offentliga sektorn i stor utsträckning utgörs av hur mycket tid varje medarbetare får för sitt jobb – om det finns tid att förklara en ekvation, ta fritidsgruppen till lekplatsen eller gå en promenad med en ensam äldre – så är effektiviseringsmöjligheterna små.

Dessutom ökar kraven. I dag kan vi till exempel bota och mildra långt fler sjukdomar än tidigare, även om vården och medicinerna kan vara mycket dyrare. Men det är ändå helt rimligt att kräva att det finns utrymme för det.

Ett ytterligare och inte alls obetydligt argument i sammanhanget är att gemensam konsumtion är betydligt mer utsläppssnål än privat. Det är helt enkelt bättre för klimatet att barnen får tid med vuxna i skolan, än att de alla känner att de måste ha nya märkeskläder på sig innan de går dit. Kanske också för det inre klimatet?

Nästa valrörelse måste vi prata om det här. De svåra sammanhangen. Hur vi vill prioritera. Och att det gemensamma faktiskt får gå före en ständigt växande privatkonsumtion. Höj skatten.

S säger att de ska gå till vänster i den ekonomiska politiken.

Jag tror det när jag ser det.