För andra gången upplever vi en första maj utan rätt att demonstrera. För många socialdemokrater och vänsterpartister är det här en speciell dag, och nu när man inte får demonstrera tycker Socialdemokraterna att man ska fira dagen med dem online istället. Dagens paroll är att sätta välfärden först, med bättre arbetsvillkor för dess arbetare. Ett budskap som hade varit lite fint, om det kom från vem som helst annars än regeringens största parti. Det parti som endast varit i opposition i 17 år sen 1932.
Även om första maj har sin historia och uppmärksammas i klart fler länder än Sverige är det svårt att komma ifrån dess skenhelighet i vårt nutida samhälle. Det är dagen för den lydigaste av revolter. Dagen har helgats av staten genom att göras till helgdag och varje år står regeringens representanter framför demonstrationståg, nu online, och låtsas att de är i opposition. I samma veva går bland annat miljöpartister, syndikalister och vänsterpartister som vänder sig mot systemet, genom att inordna sig i det. En revolt som låter när staten säger åt dem att låta, under ordnade former och på avtalad tid.
Just i dag, på första maj, saknar jag inte demonstrationsrätten, i dag hjälper den inte. Vill man minnas arbetarrörelsens förluster och landvinningar på 1800-talet kan man med glädje läsa en god bok istället. Vill man högtidlighålla dem kan man äta tårta. Men i skymundan pågår en annan process som vi inte får veta så mycket om. Som Lena Hallengren inte kommer ta upp under Socialdemokraternas liveevent.
För två dagar sedan, i torsdags, 29 april, lämnade Lena Hallengren uppdraget till Folkhälsomyndigheten att ge dem en vägledning om hur man ska kunna öppna upp samhället igen när vaccinationsmålen närmar sig och passeras. FHM får 14 dagar på sig återkomma med svar på hur det bäst ska gå till, men i en liten bisats nämner hon, på regeringens hemsida att ”Folkhälsomyndigheten ska även resonera kring vad en gradvis återgång till ett ’nytt normalläge’ i samhället innebär och om behov finns av någon typ av åtgärder även i ett sådant läge, exempelvis någon typ av fortsatta rekommendationer, fortsatt testning, förebyggande arbete mot klusterutbrott eller fortsatt vaccinering.”
Exakt hur uppdraget är formulerat är inte offentligt än, men det är svårt att blunda för att det finns en fara här. När Hallengren pratar om sin syn på ett ”nytt normalläge” med TT är svaret på frågan om det kan komma att dröja många år innan vi har fullsatt på läktarna igen inte att det är fel, utan att det är sånt FHM ska titta på.
Men om regeringen inte är säker på en återgång när det gäller rätten att gå teater och konserter, då kan vi räkna med att demonstrationsrätten ligger risigt till under överskådlig framtid. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som varit åsidosatt i över ett år, att man alls kunnat begränsa den beror på att det också är en av de rättigheter som faktiskt får åsidosättas för just farsot. Men vi måste börja ställa oss frågan om hur länge det kan anses rimligt.
Efter BLM-protesterna i somras rapporterade The Vox att man ditintills inte såg några konsekvenser på smittspridningen. Sannolikt för att man kombinerade att demonstranterna brydde sig om restriktionerna i övrigt, och för att demonstrationerna var utomhus.
Så när maktens firande av sin högtid är över är det dags, kräv svar. Vilka restriktioner kan politikerna tänka sig att ha kvar som en del av det ”nya normala”? Kanske måste vi verkligen inse att vi lever i en värld med risk för pandemier, att covid-19 kanske aldrig riktigt tar slut. Ändå måste vi återgå till att det är människor som avgör sina liv, inte staten. Det kommer vara värt att demonstrera för. Men inte i dag, i dag sitter vi still, klättrar eller läser en bok. Systemförändring uppstår inte av att vi dansar efter regimens pipa.
Rapporterna om hur det indiska civilsamhället mobiliserar för att avhjälpa situationen.
Situationen med covid-19 i Indien är hemsk.
