Energi

Xpan-projektet – avsnitt 92

I köket i ett ensligt hus vid ett stormigt hav pågår ett förhör. Olivia har fått sanningsserum, de andra ska få det dagen därpå, har Sebastian sagt och Nisse vill se hur det verkar. Han sitter vid väggen och lyssnar under ett skynke av materialet ignorium, som är mycket svårt att få syn på. Han har fått höra en hel del, men oväntat säger Joel att de ska bryta.

Nisse började långsamt dra sig mot köksdörren. Varför skulle de bryta förhöret just nu? Hon hade ju precis fått mer av det där. Sanningsserumet. Var inte serum ett motgift? I så fall borde det inte få människor att läcka sanningar omkring sig hur som helst, det borde snarare göra dem faktaresistenta. Men Joel gick med snabba steg förbi Nisse, ut i hallen, öppnade ytterdörren och släppte in en kall vind, och sen stängde han igen.

– Vad var det där? sa Olivia.

– Ett larm, sa Sebastian. Det kom ett larm från garaget där drönarna står, jag vet inte vad det betyder.

– Vad nervös han såg ut. Jag hoppas ni förstår att jag måste vara på mötet …

Sebastian sa att hon inte behövde oroa sig, men han lät inte övertygad. Kunde det ha hänt nåt med drönarna där ute? Han hoppades inte det, han ville inte vara fast här. Frågan var om vinden ens stannade upp nån gång så man kunde komma härifrån. Olivia började prata igen, hon lät som om hon pratade för sig själv.

– Det är sant att Angus inte får något i utbyte när han hjälper oss. I alla fall nästan sant. Kan du gissa varför han gör det?

– Jag föreställer mig att det ger honom någon fördel, sa Sebastian.

Nisse kom på sig med att sitta och pilla på insidan av ignoriumskynket. Den ojämna sidan låg inåt, det var som skinnet på en död orm. Inga onödiga rörelser, påminde han sig, och drog sig ännu en decimeter mot dörren. Olivia sa att hon såg till att han fick vara kvar som säkerhetschef år efter år trots att vissa ville ha bort honom. De ansåg att han var paranoid, sa hon. Men han var bara lite övernitisk i sitt arbete med att skydda Xpan 7, och därmed var det heller ingen som reagerade när han någon gång kom i närheten av att gå utanför regelverket själv.

– Det är alltså för allas bästa och ingenting som ni behöver bry era små huvuden med, kära bröder, sa hon.

Värsta konspirationen, tänkte Nisse. Men det mest fascinerande var hur hon kunde sitta och säga de här sakerna och inte fatta att hon pratade bredvid mun. Å andra sidan behövde han inte veta alla detaljer om den fifflande säkerhetsgubben.

Ytterdörren öppnades, mer kalluft, och så någon som kom in och stängde. Joel. Det hade blivit ett litet hål i tyget och genom det såg han … nästan ingenting. Joel stod framför honom.

– Både I-61 och I-62 verkar oskadda, ingen påträffades i garaget, sa han. Men någon har varit inne i I-61.

– Är du säker?

– Vi får kolla när det ljusnar. Jag föreslår att vi sammanställer samtalet innan vi lägger oss.

Nisse slank ut genom dörren i skydd av Joel och hans långa briggisrock. Nu måste han bestämma sig: antingen skulle han bara gå in och lägga sig. Eller också skulle han smita in i Sebastian och Joels rum, packa in Timebandit 2 i skynket och ta den med sig, men då måste han vara snabb.

När han kom in i sitt och Freddys rum en minut senare hade han ett osynligt paket i famnen. Han gömde det under den lediga britsen och kröp ner i sovsäcken så försiktigt han kunde i mörkret.

– Sparkas inte, viskade Freddy.

– Förlåt. Är du vaken?

– Ja, som ni springer fram och tillbaka, ut och in … Vad händer?

– De gav Olivia sanningsserum och förhörde henne. De har Timebanditen, men de är nog mest intresserade av om hon håller på med nåt som hon inte borde.

– Sa hon nåt då?

– Jo. Den där säkerhetsgubben Angus ser till att hon får grejer till sin datja mot att hon ser till att han får behålla jobbet. Vad nu Joel och Sebastian ska göra åt det.

– Kan man ju fråga sig, sa Freddy. Jag skiter i vad hon gör mot Himmelska friden.

När de vaknade var det kallt i huset. Strimmor av grått dagsljus kilade sig in genom fönsterluckorna i väggen som vette mot havet. Vågorna kastades mot klipporna i samma rytm som förut. Dörren var stängd, men utanför den hördes Olivias och Sebastians röster. Mest Olivias. Hon sa att de hade lurat henne, Sebastian sa att de inte hade det. Ingen verkade ha eldat i kaminerna.

Nisse och Freddy drog sovsäcken över huvudena och makade sig närmare varandra. Men då knackade det på dörren och Sebastian klev in med briggisrocken över axlarna och en djup rynka i pannan.

– Godmorgon! sa han.

Han satte sig på kanten av den tomma britsen där de hade sin packning.

– Godmorgon, sa Nisse.

Han kom att tänka på I-or i Nalle Puh: ”Om det nu är en god morgon, vilket jag betvivlar.”  Sebastian tittade ner på sina fötter i Harmonibrigadernas grå raggsockor.

– Blir det sanningsserum till frukost nu? Vad ska ni fråga om? sa Freddy och sträckte på sig.

– Det har hänt en del saker under natten. Joel och er vän Noor har försvunnit, liksom en del av vår packning. I natt var någon inne i en av drönarna som står i garaget, och nu är den också borta. Kan ni berätta något om det här?

– Va, är Noor borta? Tillsammans med Joel? Varför då?

– Det ställer till det för oss en hel del. Nisse, med tanke på ditt och mitt samtal i natt, vad tror du?

– Om Noor, menar du? Jag vet inte, hon låg och sov. Jag har inte sagt nåt till henne, sa Nisse.

Allt de kunde göra var att gå upp och få lite värme i huset. Freddy eldade i kaminerna, Canberra var utskickad för att leta efter färskvatten, för deras förråd höll redan på att ta slut och Sebastian trodde att det skulle ligga en källa i närheten. Han fick Olivia att koka te och ta fram bröd och smör, och till slut satt de alla fyra runt köksbordet.

– Vad gör vi nu då? sa Olivia. Kan du programmera drönarna?

– Jag har aldrig gjort det. Jag skulle kunna försöka gissa hur man gör, jag har ju programmerat annat. Är det någon annan av er som kan.

Möjligen Noor, tänkte Nisse. Hon kunde ju allt möjligt sånt där. Om hon hade legat vaken när han och Sebastian pratade om henne i hallen. Om hon hade bestämt sig för att inte bli omhändertagen enligt Himmelska fridens alla regler för hantering av graviditeter bland avhoppare. Kunde hon ha tagit Joel med sig som vägvisare?