Krönikor

Mörk hy betyder fattigdom i välgörenhetsbranschens reklam

Sorgsna barnaögon möter mina i det sponsrade inlägget om att skänka pengar mot svält. Två syskon håller varandra hårt i händerna framför en tältduk i ett flyktingläger. En flicka stirrar tomt in i kameran till en text om att förbjuda barnäktenskap.

Jag har verkat i eller bredvid välgörenhetsbranschen i stort sett hela mitt liv. Som biståndsarbetare, chef i en antirastistorganisation och som styrelseledamot i olika frivilligorganisationer. Jag ger ofta tid eller pengar åt olika initiativ som dyker upp. Men jag avskyr det narrativ som västerlänningar matas med.

I välgörenhetsorganisationernas marknadsföring finns bara ett perspektiv. Det är de behövande, mörka, fattiga och utsatta. Människor som inte är kapabla att förändra sina livsvillkor utan hjälp av västerlänningar.

Deras liv är eländigt och torftigt men när den vite biståndsarbetaren kommer till byn och ger dem vatten, el och en skola för flickorna, då förändras deras liv. Då möts vi istället av bilder av glada barn som springer mot oss, i slitna kläder och barfota men fulla av bus. Flickor som fnissar i skoluniformer eller blygt ler till en text om ett rehabiliteringscenter för våldtäktsoffer.

Men, tänker du, det är ju så det ser ut! Ja, det är en av många bilder av världen och världens befolkning men det är sannerligen inte den enda. De flesta människor lever alldagliga liv, går i skolan, har jobb, pendlar. Det finns också oändligt rika människor i Asien och Afrika. Majoriteten människor formar sina liv utan inblandning och stöttning av västerländska gåvor. 
Bruna kroppar exploateras. Som om det vore en självklarhet att närgånget porträttera människor i utsatthet bara för att de är flyktingar eller icke-vita.

Annars är ju tidningar och media noga med att låta människor som berättar om svåra livssituationer få vara anonyma och behålla sin integritet. För det är ju ett faktum att det finns oerhörd fattigdom och orättvisa även i väst. Det finns många, många fattiga vita människor i alla världsdelar. Men det är aldrig en vit person som får illustrera världens nöd. Det är aldrig en svart biståndsarbetare som står omringad av vita som trängs för att vara med på bild.

Vi matas med budskapet att bruna kroppar är oförmögna. De är offer, svaga och i behov av omhändertagande. Vita kroppar är inte kroppar. De är personer med namn och yrke och uppdrag. 

Hur vi väljer och vem vi väljer, vad vi tror om andra och betror andra om, det sker givetvis inte helt slumpmässigt utan baseras på de bilder av varandra som vi matas med. Det påverkar mina vänners, kollegers och chefers syn på personer som ser ut som jag och kommer från länder där bruna människor är i majoritet.

Att som vit aldrig se en biståndsvädjan där man kan identifiera sig med offret, det påverkar. Att som rasifierad alltid se välgörenhetskampanjer illustrerade med personer som ser ut som en själv, det påverkar. Även om jag vet att det inte är mig man har i åtanke när man utformar nästa Facebookkampanj och nästa och nästa, så påverkar det mig och min självkänsla.

Människor som utmanar stereotypa föreställningar.

Biståndsvärldens profit på bruna människors olycka.