Samtidigt som EU inför Cop 26 kräver att fossila subventioner avskaffas visar en granskning som Naturskyddsföreningen låtit göra att Sverige lägger 30 miljarder på klimatskadliga subventioner varje år. De satsningar som görs är heller inte tillräckliga, ett faktum som skulle kunna förklaras av politisk maktkamp och högerpopulistiska strömningar.
I den Cop 26-resolution som EU-parlamentet röstade igenom i förra veckan ställs krav på att fossila bränslen ska fasas ut så fort som möjligt och att fossila subventioner avskaffas till 2025. Det är krav som ökar pressen inte minst på Sverige.
Vid en pressträff på tisdagen konstaterade Naturskyddsföreningen att Sveriges klimatåtgärder är långt ifrån tillräckliga för att nå miljömålen i Parisavtalet, och att subventionerna dessutom kostar mer än satsningarna.
– Det är glädjande att vi har rekordstora satsningar på klimatet i årets budget, totalt 15 miljarder kronor. Men parallellt finns också 30 miljarder i klimatskadliga subventioner i form av undantag från energiskatt för till exempel inrikesflyg, sa Naturskyddsföreningens energiexpert Kristina Östman.
Hälften av dessa 30 miljarder handlar om subventioner som är inskrivna i internationella regler, men den andra hälften har regeringen mandat att avskaffa, exempelvis reseavdragen och den lägre skatten på diesel i motordrivna fordon.
Lever över tillgångarna
För att begränsa uppvärmningen till max 1,5 grader finns en absolut gräns för koldioxidutsläpp, förklarade Kristina Östman. Sverige släpper i nuläget ut 60 miljoner ton koldioxid om året, utsläpp som har minskat med ungefär tre procent per år under det senaste decenniet. Om den takten håller i sig är Sveriges koldioxidbudget förbrukad om fyra år.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, försökte svara på varför Sverige inte gör mer och varför det inte går fortare, trots att det vore genomförbart rent praktiskt. Han presenterade tre hypoteser av politisk karaktär – den första handlar om att det inte finns en tradition för grön omställning på samma sätt som det historiskt har funnits ett samarbete för utvecklingen av välfärden mellan stat, näringsliv och fackföreningar.
– Vi vet inte riktigt var de starka förändringsaxlarna går och vilka som kan ta ansvar.
Sörlin nämner Fossilfritt Sverige som en aktör som skulle kunna bygga broar, och frågar sig om den axeln skulle kunna stärkas genom samarbete med den konsumentkritiska gröna rörelsen.
– Kan grått förenas med grönt? Lägren är ofta i konflikt.
Högerpopulism en bromskloss
Den andra hypotesen är att stora grepp för klimatet fördröjs eller förhindras av en högerpopulistisk våg, både i Sverige och i många andra länder.
– Det finns en skärning politiken, där den gröna, liberala och radikala sidan vill se en mer offensiv klimatpolitik, men hålls tillbaka av rädsla för en konservativ högeropinion och förlust av regeringsmakten, med manliga landsbygds- och LO-väljare som en nyckelgrupp, sa Sverker Sörlin.
Slutligen framlägger han en maktkampshypotes, där delar av staten och regeringen – Miljöpartiet, vissa departement och myndigheter – vill öka takten och i remissvar ofta betonar att klimatpolitikens repertoar måste vidgas, samtidigt som det inom samma stat finns delar som bromsar. Sörlin identifierar här S-styrda departement som finansdepartementet och väljarbaser som är tveksamma till inskränkningar i ekonomin.
Att det går att ställa om snabbare har pandemin bevisat, avslutar Sörlin.
– Samhället kan mobilisera och ställa om resurser. Det är en djup lärdom. Vi har ännu inte en omställningspolitik för antropocen* och hindren är främst politiska. Det har skett en högerpolitisk vändning i svensk och global politik som kan förklaras av ökade sociala skillnader, klimatpolitik har en koppling till välfärdsfrågor. Det kommer att bli en viktig valfråga.
*Föreslagen geologisk period avseende den tid då människans verksamhet globalt har påverkat jordens klimat och ekosystem.
Läs mer:
Naturskyddsföreningens skarpa förslag: Förbjud fossila bränslen
