Två personer, en av dem den jaktintresserade miljardären Karl Hedin, har stått åtalade för grovt jaktbrott misstänkta för att ha jagat varg den 26 oktober 2018.

Enligt tingsrätten står det klart att männen har befunnit sig på den plats som åklagaren påstått, och att de letade efter varg inför en älgjakt som planerades i området. Men åklagaren har inte bevisat att de sökte efter varg med syftet att döda den, anser rätten.

Ytterligare en man och en kvinna har stått åtalade för att tillsammans med Karl Hedin vid ett annat tillfälle ha hanterat giftet karbofuran i syfte att döda varg. Även i denna del anser tingsrätten att åklagarens bevisning inte räcker till.

Vargmotstånd

Tingsrätten skriver i ett pressmeddelande att åklagaren har åberopat omfattande bevisning som skulle styrka Karl Hedins vargmotstånd. Försvaret har å sin sida starkt kritiserat polisutredningen, men ingen av dessa omständigheter har legat till grund för bedömningen, uppger tingsrätten.

”Vid vår bedömning av den bevisning som åberopats i målet har vi kommit fram till att åklagaren med sin bevisning inte har nått upp till beviskravet i brottmål. Därmed har vi inte haft anledning att pröva de tilltalades egen bevisning”, säger rättens ordförande, rådmannen David Viktorsson Harrby, i en skriftlig kommentar.

Kvinnan anmälde

Den åtalade kvinnan var den som först gick till polisen med uppgifter om att Karl Hedin och andra ägnade sig åt olaglig jakt.

Kvinnan tog senare tillbaka sina uppgifter och åtalades då i stället själv för medhjälp till förberedelse till jaktbrott eftersom hon ska ha varit behjälplig i hanteringen av giftet.

Rättegången i Västmanlands tingsrätt, som avslutades den 5 mars, kantades av oväntade händelser som till exempel att den åtalade kvinnan helt uteblev från den första förhandlingsdagen med hänvisning till sjukdom. Hon dök dock upp på länk dagen därpå och förklarade då att allt hon initialt berättat för polisen om olaglig jakt, där bland andra Karl Hedin varit delaktig, var lögn.

EU-kommissionen väljer att gå vidare med att utvärdera om ett förbud mot pälsdjursfarmning är nödvändigt och genomförbart. Så besvarades på torsdagen medborgarinitiativet mot pälsdjursfarmning, som ett 80-tal djurrättsorganisationer i EU står bakom.

För att kunna ta ställning vill EU-kommissionen ha vetenskapliga utlåtanden från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, och tid för ytterligare utvärdering. EU-kommissionen kommer sedan meddela om det är ”lämpligt att föreslå ett förbud efter en övergångsperiod” eller om den ska ”säkerställa välfärden för uppfödda pälsdjur” på annat sätt.

Djurens rätt drar slutsatsen att ytterligare steg tas i riktningen mot ett pälsfritt Europa, men att EU-kommissionens svar inte står i paritet till det EU-medborgare höjt sina röster för. På tio månader samlade medborgarinitiativet Fur free Europe drygt en och en halv miljon namnunderskrifter.

– Det är bra att EU-kommissionen nu påbörjar sitt arbete med ett förbud mot pälsdjursfarmning, som så många medborgare efterfrågar. Men det är synd att de drar ut på tiden i onödan. Det finns redan en mängd bevis för att ett värdigt djurskydd inte går att tillgodose på pälsdjursfarmer, säger Camilla Bergvall, riksordförande för Djurens rätt.

Viktigt med öppen och opartisk process

I väntan på EFSA:s vetenskapliga utlåtanden utlovar EU-kommissionen flera åtgärder utifrån en strategi som ”erkänner att människors, djurs och miljöns hälsa är oupplösligt sammankopplade”. Bland annat kommer EU-kommissionen se över EU:s textilmärkning och överväga att inkludera mink på EU:s lista av invasiva arter.

Kommissionen kommer också besöka pälsdjursfarmer där i huvudsak vilda djur, som minkar, rävar och mårdhundar hålls i små burar. Djurens rätt framhåller att djuren ”hindras från att uppvisa naturligt beteende för att sedan dödas enbart på grund av värdet av deras päls”, och att argumenten mot pälsdjursfarmning går bortom djurskydd. Detta då farmerna även utgör en risk för nya pandemier, och är ”en av de mest förorenande industrierna” genom användningen av giftiga kemikalier.

– Nu är det av yttersta vikt att processen för det vetenskapliga yttrandet är öppen och opartisk samt inbegriper samråd med intressenter över hela linjen, för att undvika överrepresentation av industrin i jämförelse med oberoende forskare och icke-statliga organisationer, betonar Camilla Bergvall.

Man brukar säga att en hammare bara ser spikar. På samma sätt kan man se landets viltförvaltare som gevär som bara ser måltavlor. Som utomstående får man lätt intrycket att frågor kring vilda djur i Sverige endast kan hanteras med en devis – skjut dem. På bara två dagar har tre reportage som innefattar djur från tre skilda platser i vårt land skildrats, med en sak gemensamt. Djuren får plikta med sina liv när det finns andra alternativ.

Strax utanför tullarna i Stockholm finns ett ståtligt trähus med en fasad i cederträ. Huset är uppskattat av såväl arkitekter som förbipasserande och även en särskild hackspett. Denna har fattat så pass mycket tycke för byggnadens fasad att den gjort det som hackspettar gör bäst. Den har hackat hål i träfasaden och därmed orsakat omfattande kostnader för fastighetsägaren. Som entreprenör inom denna bransch har jag full förståelse för frustrationen över detta, men inte för lösningen. Länsstyrelsen har nämligen beslutat att hackspetten ska skjutas. Man har tydligen försökt skrämma bort den på diverse sätt men det har inte hjälpt. Jag undrar varför man inte har provat att locka in den i en fälla och transportera den långt från platsen, i hopp om att den ska hitta en ny, mindre känslig, träyta att hacka i? I stället ska man kalla in en jägare som ska skjuta denna fågel några stenkast från centrala Stockholm. Uppdraget lär inte vara populärt, man vill ju knappast råka träffa fel mitt i en tätort …

I Örebro län hittades en lodjursunge i ett fårstall. Den skrämdes i väg och kom tillbaka dagen därpå. Då tillkallades länsstyrelsen som sköt kattungen av “barmhärtighetsskäl” då den upplevdes vara apatisk. Lodjuret är rödlistat och klassificerat som ”sårbart” i Sverige. I flera delar av Europa flyttas just nu lodjur mellan länder för att återintroducera detta ikoniska rovdjur på platser där de försvunnit och hjälpa stammar som behöver nya gener, bland annat i Polen och i Kroatien. Det innebär att det finns vedertagna metoder för att omlokalisera dessa djur med hjälp av fällor och/eller sedering. Varför valde man inte att flytta lodjuret till en annan del av Sverige kan man fråga sig? Det enkla och raka svaret är; Därför att vi saknar den praktiken i Sverige. Och mer därtill, vi verkar sakna viljan.

Som kuriosa kan nämnas att i Holland påträffades en varg sovandes på en gräsmatta i ett villaområde i våras. Den sövdes och transporterades bort till en skog där den vaknade något omtöcknad. I Sverige hade det med största sannolikhet lett till, ja just det – skyddsjakt.

I Norrbotten har en sameby ansökt om ”förebyggande” jakt på åtta järvar för att skydda rennäringen. Det här är inte bara märkligt i sig, det bryter även mot EU-regler. Järven är också rödlistad och liksom lodjuret skyddad av Bernkonventionen. Vidare har Sverige bestämt att även järven ska omfattas av Art- och Habitatdirektiven. Det innebär att alla möjliga metoder måste ha uttömts innan man tillgriper det som kallas skyddsjakt. Att proaktivt söka skyddsjakt ställer sig i diametral motpol till definitionen av alla regler. Trots detta är metoden en allmän praktik i renbeteslandet och i våras sköts minst 44 björnar direkt efter att de vaknat ur sitt ide så fort de visat sig nära ett rengärde (i tillägg till 648 björnar i historiens största licensjakt i Sverige). En osmaklig krydda i sammanhanget är att det här oftast görs med inhyrda helikoptrar som betalas med skattepengar via länsstyrelsen.

Antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökade med 50 procent mellan år 2000 (90 arter) och år 2020 (135 arter). Flera av dessa rödlistade arter jagas årligen. År 2021 sköts över 88 000 rödlistade djur. Att säga att vi är vårdslösa med vår fauna är en grov underdrift.
Vi behöver alla fundera över hur vi behandlar naturen och dess innevånare. Gör vi inte det kommer vi snart inte ha några vilda djur kvar. Och då kommer vi ångra att vi sköt den där hackspetten, oavsett hur ettrig den var.

Mer än 1,4 miljoner EU-medborgare skrev under medborgarinitiativet End the cage age, som skickades in till EU-kommissionen i oktober 2020, med uppmaningen om att få ett slut på lantbruksdjur i bur.

När mer än en miljon människor undertecknar ett medborgarinitiativ har EU en skyldighet att svara på detta och motivera sitt svar.

Men när det gäller en skärpt djurskyddslagstiftning, som utlovats av EU-kommissionen en lång tid, så verkar det ha runnit ut i sanden, något som Syre rapporterade om i oktober.

I sitt officiella svar på medborgarinitiativet som EU-kommissionen publicerade i juni 2021 så utlovade man att lägga fram ett lagförslag senast i slutet av 2023, men det har alltså inte gjorts och ser heller inte ut att bli av.

Detta, menar djurrättsorganisationerna, strider mot hur kommissionen borde ha hanterat det hela. Beslutet att inte publicera djurskyddslagstiftningen har inte kommunicerats korrekt till de som höll i medborgarinitiativet och dess undertecknare via lämplig webbplats och kanaler, hävdar Eurogroup for Animals.

– EU-kommissionen skapade tydliga förväntningar hos medborgarna, men har i sanningens ögonblick svikit dem. Detta gör att man kan ifrågasätta ett kärnvärde för EU-institutionerna: demokratin. Medborgarinitiativen lanserades medvetet för att göra det möjligt för medborgarna att aktivt delta i beslutsfattande processer. Men vad hjälper det om deras röster fortsätter att vara ohörda? säger Reineke Hameleers, vd för Eurogroup for animals i ett pressmeddelande.

Innan organisationerna lämnade in det officiella klagomålet till ombudsmannen så bad de formellt kommissionen att lägga fram en tidsplan för offentliggörandet av lagstiftningsförslaget, för att uppfylla sin skyldighet gentemot medborgarinitiativet. Ändå har kommissionen inte lämnat ett tydligt svar på denna begäran, konstaterar Eurogroup for animals.

Läs mer:

EU sviker djuren – burhönsen blir kvar