Energi

Xpan-projektet – avsnitt 90

Inom Harmonibrigaderna – en sorts polisstyrka 300 år från nu – har några anställda ordnat en hemlig plats för förhör. Inte för att kunna vara mer inhumana än deras chefer skulle godkänna utan tvärtom. Joel Emmer, harmonibrigadist, och hans bror har tagit med sig sin syster Olivia Emmer dit. Hon är högt uppsatt inom Himmelska friden, den organisation som Harmonibrigaderna tillhör, och det finns misstankar mot henne om korruption. Av en tillfällighet har de fått med sig Nisse, Freddy, Canberra och Noor också. Olivia har fått sanningsserum.

Joel flyttade blicken från Olivia till Nisse, som stod i dörröppningen.

– Varför är han vaken? sa han till Sebastian.

Han var kort i tonen, Nisse kom tydligen och störde. Olivia satt och flätade och flätade upp sin långa fläta. Hon såg trött ut, lite dimmig. Han undrade om de hade gett henne sanningsserumet redan eller om hon bara var trött. I så fall ville han stanna och kolla för att veta vad de hade att vänta sig, men han kom inte på någon anledning till att de skulle låta honom göra det.

– De sov, sa Sebastian. Det fanns inget behov att sedera dem.

– Nu är visst en av dem vaken i alla fall, sa Joel. Ordnar du det?

Sebastian nickade åt Nisse att han skulle följa med. De gick ut i den kyliga hallen och bort till sovrummet längst bort. Det brann en eld i vedkaminen som stod i ett hörn, vem som nu hade hunnit tända den, men det var fortfarande inte särskilt varmt. Det fanns två ganska breda britsar av grova, ohyvlade plankor, och det verkade som om kusinerna Emmer hade lagt sin packning där.

– Sätt dig. Du ville säga något, sa han.

Nisse satte sig på den närmaste britsen och Sebastian på den mittemot. Det var, tänkte Nisse, som om han å ena sidan var intresserad, å andra sidan stressad.

– Jo, det gäller Noor. Den ljusa tjejen, du vet. Hon är gravid, och om ni ska ge oss sanningsserum … jag tänkte att det kanske kan påverka barnet. Så om ni kan låta bli att ge det till henne, kanske.

– Du behöver inte oroa dig för Noors barn. Himmelska friden låter inte kvinnor föda barn under de omständigheter som Noor lever i. Vi har moderna metoder. Det var bra att du sa till, sa Sebastian.

Nisse var inte så säker på det. Antagligen borde han ha låtit bli, men det kanske skulle ordna sig, alltihop. Sebastian frågade om det var något mer han hade på hjärtat, och han funderade på saken. Men då stack Joel ut huvudet genom dörren och ropade dämpat på Sebastian, som viskade till Nisse att de fick ta det där sen, för nu måste han …

– Lägg dig och sov nu, Nisse, sa han.

Sen skyndade han sig in i köket igen, och Nisse satte ner fötterna på golvet igen, gäspade och sträckte på sig. När han sträckte ut armarna träffade vänsterarmen något. Något som inte syntes, fast det kändes. Något avlångt och kantigt och … det kändes som Timebandit 2, inslagen i tyg. Men det syntes inte. Eller nästan inte. Nyfiket kände han sig fram och hittade kanterna på tyget, eller vad det var den var inslagen i. När han lyfte på tyget låg tidsmaskinen där, men när han lade tillbaka det var den borta. Det gav honom en idé. Han tog bort tyget, det var lent på ena sidan och strävt på den andra, och såvitt han kunde se var det osynligt. Nästan.

En osynlighetsmantel? Cool! Han lade sin egen filt över tidsmaskinen istället. Sen testade han hur mycket av honom det osynliga tyget kunde täcka – det var stort. Om han kröp ihop skulle det fungera som en osynlighetsmantel, och han skulle kunna …

Insvept i osynlighetsmanteln gled han in i köket och satte sig vid väggen. Osynlig, antog han. I alla fall i fotogenlampans flackande skren. De tre satt vid köksbordet, och sanningsserumet tycktes börja verka på Olivia.

– Ni är fan inte kloka, sa hon. Ni kommer mitt i natten och tar med er mig och mina gäster i ett par transportvingar, täckta med ignorium, och flyger iväg oss till det här skjulet. För att ni vill ”prata lite” med mig. Om datjan. Så vad är det för problem med den, nu då?

– Ta det lugnt, sa Sebastian och drack lite te. Vi vill skydda dig. Om det inte är något allvarligt behöver vi inte lämna någon information någonstans.

– Hur tar du dig till datjan, till exempal? frågade Joel.

– Hur så? Jag använder transportvingar, precis som ni. Eller går till fots om det är vackert väder och om jag är i närheten. Men huvudsakligen transportvingar. Vi har egna transportvingar, så jag behöver inte använda Himmelska fridens.

Joel frågade om säkerhetsanordningarna han hade sett i datjan. Värmekameran, övervakningsvingarna som de hade sett i skogen. Kom de från Himmelska friden? Hur fick hon mat? Olivia svarade först enstavigt, sen pratade hon på mer. Säkerhetsutrustningen hade hon köpt genom en vän till någon Angus, och det verkade göra Joel upprörd.

Nisse förstod inte varför. Han kände igen namnet, Angus, men han var osäker på vem det var. Allt det här var säkert mycket intressant om man kände till bakgrunden. Till slut blev det bara ord som sköljde över honom, rytmiskt, som vågorna där ute på havet. Han borde gå in och lägga sig hos Freddy och sova tills han vaknade. Men då skulle de få syn på honom – att han inte hade tänkt på det. Kanske om han hukade sig så att osynlighetsmanteln räckte ner till golvet. Eller skulle de ändå se själva rörelsen?

Hur det nu var satt han kvar fast ögonen började gå i kors. Och plötsligt började Olivia tala om den unga kvinnan som hade gått vilse i skogen och velat överlämna något som hon sa var en tidsmaskin. Inte den där illa röda, repiga grejen som Ante Yang åkte omkring med, utan en betydligt större, med fler tangenter. Den unga kvinnan hade sagt att tidsmaskinen tillhörde Himmelska friden och att hon ansåg att rätt skulle vara rätt. Sedan hade hon försvunnit.

– Vad tänker du göra med maskinen då? frågade Joel, som i förbigående.

– Det skulle du allt bra gärna vilja veta, va’, sa Olivia.

Nisse kunde inte se henne genom tyget, men det lät som om hon hade roligt.