Hur ska socialdemokratin återfå sin betydelse som samhällsbärande och förändrande kraft? Jerker Jansson har läst Jenny Anderssons essäbok om partiets framtid utgiven av Katalys.
Den socialdemokrati som Jenny Andersson beskriver i sin bok Vad kommer efter socialdemokratin? är en som lyckades engagera stora grupper i samhället i ett projekt som handlade om att samtidigt förmänskliga kapitalismen och långsamt omforma den. En revolution i slow motion. Det var bara det att den andra uppgiften åtminstone med tiden inte intresserade så många som den första. Människor vill ha det bra i sin vardag och när verkligt samhällsförändrande idéer som löntagarfonderna dyker upp drar många öronen åt sig. I synnerhet när de utsätts för massiv propaganda från den penningstarka borgerligheten.
Till skillnad från andra socialistiska rörelser omfamnar socialdemokratin kapitalismen, i alla fall i Sverige. Den är sammanflätad med kapitalismen och utgör en kritisk motpart, påminner Andersson. Den tror att den ska kunna reformera kapitalismen, omforma den efter folks behov snarare än att ersätta den med ett annat, mer humant system. Det är en inställning som har kritiserats hårt från vänster som i bästa fall korporativistisk och i värsta fall rent kontraproduktiv, den hjälper kapitalismen och kapitalägarna att få ett mänskligt ansikte.
Det som har uppfattats som hyckleri är nu inte längre ens en del av den socialdemokratiska politiken. Det finns inte längre någon direkt skillnad ideologiskt mellan sossar och borgerlighetens mittenlutande delar. Alla tycker förenklat att folk ska ha hjälp när de har det svårt, frågan är hur mycket det får kosta. Det är något helt annat än den historiska socialdemokrati som Andersson beskriver.
Välfärd är inte välgörenhet
Andersson påminner om en förskjutning av betydelsen av begreppen välfärd och välfärdssamhälle. Den traditionella vänstersynen på hur välfärden i ett samhälle ska utformas bygger på idén om solidaritet. Solidaritet är något annat än välgörenhet. Den är en reciprok relation. En där alla förutsätts ha samma rättigheter och behov och där den som kan ge, för tillfället, ger till den som inte har, också för tillfället. Välgörenhet handlar om att människor som har lyckats ger till dem som inte har det av sin godhet. Denna förskjutning av betydelse har omfamnats av socialdemokratin på ett sätt som varit förödande för vårt samhälle.
Socialdemokratin har varit en villig aktör i denna utveckling som tongivande krafter har uppfattat som nödvändig, men den var allt annat än nödvändig. Den byggde på ett ideologiskt val och det är fullt möjligt att göra ett nytt ideologiskt val idag. Och det valet är däremot nödvändigt.
Eftersom vi inte ser något slut på kapitalismen kan vi inte döma ut socialdemokratin än säger Andersson. Socialdemokratin famlar efter en ny roll och även om den misslyckats med det hittills skulle den kunna spela en viktig roll igen. Klimatkrisen har lett till insikten om att vi inte kan hoppas på att lösa de sociala och ekonomiska orättvisorna i samhället genom ständig ekonomisk tillväxt, menar Andersson. Det skulle bara innebära mer av samma. En liten grupp människor har blivit snuskigt rika och mer konsumtion, mer energiutnyttjande och mer rovdrift på människor och natur under början av detta sekel har inte lett till några utjämningar av rikedomar. Snarare tvärtom.
Folkrörelsesocialism 2.0
Jag vet inte om jag läser in en massa i texten, men jag har länge varit övertygad om att det finns en historisk möjlighet för socialdemokraterna nu att fånga upp olika rörelser som finns i tiden och skapa en ny, framåtsyftande rörelse. Som Andersson påpekar kan inga sossar få något vettigt gjort utan att faktiskt tro på politiken, på att verkligen använda sin makt till att reglera och omforma kapitalismen, men för att få stöd för det och för att nå framgångar politiskt måste den också ha ett folkligt stöd. Det är alltför lätt att underskatta betydelsen av alla de folkrörelser som ingick i det socialdemokratiska projektet innan partiet gav upp.
Människor i början på förra seklet levde under helt andra förutsättningar, vi lever med ett enormt materiellt överflöd i jämförelse, också de fattigaste av oss, påpekar Andersson. Samtidigt finns det starka rörelser i den rikare delen av världen som kämpar mot direkta hot mot det mänskliga livet på jorden. Snacka om grundläggande solidaritet. Det borde vara möjligt att skapa en ny, modern socialdemokrati som snarare än att nostalgiskt blicka tillbaka på sin historia ser som sin uppgift att kanalisera breda folkliga sentiment och rörelser. Åtminstone får hennes bok mig att hoppas på det.
