Det är vinterkväll i Olivia Emmers ombonade grotta i ett sörmländskt berg på 2300-talet. Nisse, Freddy, Canberra och Noor har hamnat där – det är lite oklart om de är fångar eller gäster. De får i alla fall vårrullar, en varm dusch och någonstans att sova för en natt. Olivia visar en bild på den försvunna Timebanditen och säger att den finns hos henne. Hon kräver att Freddy visar hur man använder den, men Freddy får henne tillfälligtvis på andra tankar.
Olivia Emmer såg ut i mörkret och försökte tänka. Det snurrade i huvudet på henne och hon önskade att tiden skulle stanna, kunde hon använda tidsmaskinen till det? Det här var inte saker som hon borde säga till Freddy, eller till någon alls utom den innersta kretsen.
Det var ganska många toppar inom Himmelska friden som tänjde på sina privilegier och skaffade egna lyxiga krypin som låg dolda i skogen. De kallade dem datjor, det hade varit ett skämt från början, men det var nog ingen som kom ihåg längre vad som var roligt med det. Men om det här med datjorna nådde fel öron skulle det bli en stor revision och man visste aldrig hur det kunde sluta.
– Vi kan snacka om nåt annat om du vill, sa Freddy och blåste ut rök i mörkret. Vad gör du i skogen?
– Kopplar av, lyssnar på tystnaden, sa Olivia. Promenerar. Ser löven bli gula och knopparna knoppa. Du vet. Blir vän med en kråka och lär mig sticka. Och som sagt, träffar familj och vänner.
Freddy sneglade på henne och tänkte på briggis-Joel, om han nu var bror eller kusin till henne. Det här huset kunde bara vara byggt av stöldgods, sånt som Nalle och hans polare ”hittade” i nedre infran. De hittade enorma mängder med grejer ibland. Och det fanns inte en chans att folk kunde köpa byggnadsmaterial till små hus i skogen från Himmelska friden. Inte ens en vice vd.
– Så du ska rädda Xpan-projektet, sa hon. Fast du tror inte på det.
Olivia drog briggisrocken tätare omkring sig och huttrade lite.
– Om femtio år, sa hon. Hur långt tror du att Xpan-projektet har kommit då? Eller hundra? Jag tror att människans expansion i rymden är en dröm som bara kan sluta i katastrof om vi verkligen genomför den. Men det gör vi inte.
– Men du tror ändå inte på det, sa Freddy. Även om ni fixar det. Nä, inte jag heller. Jag tror att alla kommer att hata de där satelliterna och sen kommer de att dö i rymden.
– Jag tror att den anakrona tekniken är det som behövs. Oändliga tillgångar, minimala kostnader. Sötvatten, metaller, odlingsbar jord, förvaringsmöjligheter. Hav fulla med fisk och träd fulla med frukt. Vi skulle faktiskt bli oberoende av jorden som den ser ut i dag.
– Från vilken tid skulle ni hämta allting, då? sa Freddy.
– Vi har gett Visdomens hus i uppdrag att undersöka det, men vi har ju all tid i världen, bara vi kommer åt den! I teorin i alla fall. Men sen är frågan om det skulle hålla i längden ändå. Himmelska fridens ägare är missnöjda med vinstutvecklingen och jag har hört att de letar efter en köpare. Vi har ju en monopolställning i den här delen av världen och …
Freddys intresse för företagsekonomi sträckte sig inte utanför Oasen, som aldrig ens hade varit tänkt att gå med vinst. Vad skulle det vara? Mer mjöl och ved än de behövde?
– … sedan staterna föll ihop har vi inte fått betalt av dem, och vi har enorma kostnader. Kom ihåg att jag inte har sagt det här till dig! Om det kommer ut kommer folk att gripas av panik. Usch, nu börjar det regna mer. Kom, vi går in och gör en kopp te.
Tio minuter senare satt de i ett kalt, vitt kök och drack tallbarste och åt mer vårrullar. Det vill säga, Freddy åt mer vårrullar. Olivia gjorde en grimas och sa att det hade blivit fel i matleveransen sist. Hon hade inte fått något annat än vårrullar sist och nu hade hon inte ätit annat på två dagar. Sen skvallrade de lite om folk i Xpan 7, men Olivia visste inte så mycket. Samtalet stannade av och Freddy satt och klippte med ögonen.
Efter en stund sa hon godnatt, gick in i rummet med kuddarna och kröp ner bredvid Nisse i den röda sovsäcken, som hade blivit fuktig i regnet. Hon drog den över huvudet, blundade och var precis mellan vaka och sömn när Olivia rörde vid hennes axel. Det hördes ett svagt pinglande från sovrummet.
– Freddy, den är klar för transfer! viskade Olivia dramatiskt.
– Inte nu, jag sover. Vi kan ha den här inne, så du inte blir störd.
Men Olivia var envis. Till slut vaknade Nisse och ville veta vad det var frågan om. De gick in till Olivia och Freddy förklarade kort vad som hade hänt och att hon ville att de skulle visa henne hur Timebanditen fungerade.
– Det kan vi väl göra, sa Nisse. Finns det inte någon tid som skulle vara kul att se, bara helt kort så där? Och kan vi inte vänta till i morgon?
– Jomen vet ni, det kan vi faktiskt. Då ska jag läsa på lite om intressanta tider att besöka, sa Olivia glatt.
De gick tillbaka in i rummet med kuddarna och kröp in i sovsäckarna igen. De fick utan större problem plats i samma, Nisse hade Freddys huvud på armen och allt kändes bra igen. Timebanditen stod där inne och de skulle få en intressant historielektion nästa dag, och sen skulle det nog ordna sig med resten. Så hade det inte känts varje dag den senaste tiden.
– Vilken tid vill du åka till? sa Nisse.
– Alla. Tjugoetthundratalet, nittonhundratalet, stenåldern. Bara det inte är krig eller nån pandemi.
– Eller jordbävning eller en fallande meteor med en diameter på tio kilometer på väg emot oss.
– Annars går allting bra!
– Men vad är hon för en? Är hon en galning som håller ungdomar fångna i grottor i skogen är hon en gammal polare till dig?
– En bekant från Oasen. Det kommer mycket knasigt folk dit ibland. Nu sover vi.
