Vad är frihet?
Jag gissar att det definieras olika av olika människor. Men jag vill nog hålla den frihet högst, där man får välja vad man gör av sitt liv. Där ens väg inte är förutbestämd av begränsningar eller konventioner, andras krav eller egna förväntningar.
Där man får följa sitt hjärta, jaga sin dröm, eller sakta ner och för en tid vara med dem som betyder mest.
Detta tänker jag på när jag ser ilskan från studentförbundet och siffrorna från Universitetskanslerämbetet.
Låt mig förklara.
Till den högre utbildningen råder det man kallar för social snedrekrytering. Barn till föräldrar som själva läst på universitet läser i högre utsträckning själva på universitet. På vissa utbildningar är skillnaderna särskilt tydliga. Bland blivande civilingenjörer är det mer än dubbelt så vanligt att föräldrarna läst minst fem år på universitet, än att studenterna har arbetarbakgrund. Bland läkarstudenter är det fem gånger vanligare.
Ja, det tycks faktiskt vara vanligare att läkarstudenter har läkarföräldrar, än att ett arbetarbarn irrat sig in i de finaste av universitetskorridorer.
Till en del beror det här på ojämlikheten i skolsystemet. Att barn som kommer från akademiska hem har större chans i skolan, än barn som inte gör det. Men även om man bara jämför de med gymnasieexamen, eller ens de med samma betyg, så består de sociala skillnaderna.
Vissas val är begränsade. Man gör som man förväntas.
Ojämlikheten i skolan ökar dessutom, på grund av nedskärningar, kommunalisering, skolval, skolpeng och vinstdrivande friskolor. Och den sociala snedrekryteringen till högre studier har under pandemin blivit ännu värre, visar undersökningar. När arbetsmarknaden saktat in så har de med bäst förutsättningar sökt en trygg tillflykt till högskolor och universitet, och så har andra stoppats från den chansen i livet.
Studenternas ilska mot regeringen då. Vad handlar den om?
Jo, mitt i denna skenande ojämlikhet väljer regeringen att höja räntan på CSN-lån.
Den symboliska räntan på 0,05 procent blir plötsligt 0,5 procent på varje studielån taget efter 1989. Det är en höjning på 900 procent. Som höjning betraktad tycks den närmast inspirerad av skojarbankerna. Från nästan ingen ränta, till en ränta i nivå med ränteläget – på ett lån som de flesta har kvar under lång tid.
Nåväl. Läkarbarnen kommer ändå inte tveka.
Det här är en höjning som slår just mot dem som tvekar om universitet är för dem. Som vill, men ska ta steg som ingen i deras familj tidigare tagit. Som kanske trivs med böcker, men knappast med stora lån.
Jag har ett annat förslag. Avskaffa studielånet. Inför studielön.
Att bilda sig är en väl så viktig uppgift. Låt de som redan pluggat betala, inte genom räntor på lån som avskräcker från att plugga, utan genom progressiv beskattning på kapital och höga inkomster.
Om det blir för dyrt: Börja med att införa studielön bara för de som vågar plugga vidare, trots att föräldrarna aldrig fick chansen. Det blir ändå rättvist, om familjerna som i generationer fått en gemensamt finansierad utbildning och därför kan ha jobb med högre lön, betalar för att fler ska få samma chans. Rättvisare i vart fall, än att vissa möter svängdörrar och andra lås, bom och ränta.
Per Bolund lyckades ro hem ett efter förutsättningarna bra avtal om klimatfinansiering.
Cop26 veknade när det behövdes klarspråk. Att säga att man vill nå klimatmålen, och samtidigt inte kunna uttala att kol och fossila bränslen måste bort – det är hyckleri.
