Théo Ghnassia har öppnat chokladbutik i Visby. Kakaoindustrin har stora problem med arbetsvillkor och påverkan på miljön, men Gotlands chokladfabrik har en nära relation med odlarna. Och bönorna fraktas med segelbåt.
När Théo Ghnassia, som har sina rötter i Frankrike, upptäckte förhållandena i chokladindustrin, slutade han helt att konsumera choklad. På den tiden studerade han film och planerade att spela in en dokumentär om choklad för att uppmärksamma slaveri och sociala och miljömässiga problem. Filmen blev aldrig av men han fick med sig en stor inblick i industrin.
– Det som kom fram var att situationen var mycket värre än vad jag trodde och jag blev chockerad över att en produkt som är så vanlig i vårt samhälle, hade så destruktiva konsekvenser. Så jag slutade självklart att köpa choklad. När man känner till förhållandena kan man inte fortsätta konsumera, säger Théo Ghnassia.
Han menar att det inte går att lita på märkningar som fairtrade och ekologiskt, eftersom nästan all choklad kommer från stora industrier som köper upp alla kakaobönor i världen och förädlar dem till färdiga produkter för mindre företag. Och även många mindre aktörer som sysslar med hantverk, använder industriell choklad. Även om det finns fler med samma tänk som Théo Ghnassia i Sverige, så är de få.
Utan mellanhänder
Han berättar om bean-to-bar-rörelsen som just då började växa i USA. Inom denna rörelse började småskaliga chokladfabriker själva producera choklad direkt från kakaobönor. De blev involverade i tillverkningen av choklad och ville stödja kakaobönder och kooperativ av jordbrukare utan mellanhänder, som annars tar det mesta av vinsten.
– Jag har rest mycket under tio års tid. Det var mitt sätt att leva och första gången jag stötte på ett kakaoträd var i vildmarken i Dominica, inte att förväxla med Dominikanska republiken. Jag plockade och njöt av att äta färska kakaobönor varje morgon. Det var en fin upplevelse. Några månader senare, när jag var i Mexiko, träffade jag några kakaobönder som jäste och torkade bönor. Jag ville göra något med dessa bönor, säger Théo Ghnassia.
Han rostade kakaobönorna och blandade dem med olika smaksättningar och tillverkade en form av chokladbollar. Det var då han bestämde sig för att börja äta choklad igen, men bara den han själv tillverkade och med kakaobönor som vars ursprung han kände till.
– När jag kom tillbaka till Frankrike bestämde jag mig för att lära mig tillverka choklad, men jag hittade ingen skola där man kunde lära sig att verkligen göra choklad, istället för att bara smälta den. Jag lärde mig på egen hand istället och efter några år blev choklad en stor hobby.
Segelbåt i stället för fartyg
2016 bodde Théo Ghnassia på den lilla ön Samsø i Danmark och där startade han ett litet chokladföretag och öppnade butik. All choklad tillverkades från grunden av importerade kakaobönor, direkt från ett kooperativ av ekologiska jordbrukare i Peru.
– Det enda jag inte var nöjd med var importprocessen, eftersom bönorna transporterades med ett stort containerfartyg som orsakade föroreningar och utsläpp. Så det blev en anledning för mig att lägga ner verksamheten, eftersom den gick helt emot mina värderingar, berättar han.
Men så hittade han en utväg: att transportera kakaobönor med segelbåt över Atlanten. För två år sedan flyttade han till Suderbyn ekoby på Gotland och kunde äntligen bygga en ny liten chokladproduktion med segelbåtsimporterade bönor. Och sedan april driver han en egen chokladbutik i Visby.
– Nu expanderar bean-to-bar-rörelsen överallt och det är uppmuntrande att se att makten inom hantverket är tillbaka i chokladproduktionen. Jag är glad att vara en del av det, säger Théo Ghnassia.
Bönderna bestämmer priset
Det är uppenbart att han brinner för ursprung och arbetsförhållanden inom industrin. Han förklarar det med en respekt för Moder Jord och miljön vi omger oss med. Han värdesätter eget ansvar och att alltid tänka på konsekvenserna i vad han än gör. I kontakten med en kakaobonde vill han visa respekt, inte betala underpriser eller pruta. Han vill behandla dem på samma sätt som han vill att hans kunder behandlar honom. Det är bönderna själva som ska bestämma priset, menar han.
– Om jag använder kakao som vår Moder Jord gett till oss, så måste jag se till att den inte förstör henne. Så jag köper endast kakao från jordbrukare som är mycket engagerade i att skydda sin mark och den biologiska mångfalden. Jag är medveten om att mitt sätt att göra affärer är ovanligt och det gör mig ledsen att se hur vi behandlar vår vackra planet för vår personliga vinning. Jag ser oss människor som en del av ett globalt ekosystem, inte som centrum för det, förklarar Théo Ghnassia.
Hela hans chokladproduktion är vegansk. Enkelt men självklart, hävdar han och han vill tacka alla bin och osynliga arbetare som pollinerar kakaoträd och ger oss möjlighet att äta choklad.
– Respekt mot andra djur är anledningen till att all min choklad är vegansk. Som konsument skulle jag aldrig tillåta mig att köpa något som inte är 100 procent veganskt och ekologiskt. Som producent bör jag hålla mig till mina värderingar, säger han.
I april var det alltså premiär för nya chokladbutiken på Adelsgatan i Visby, där han säljer bland annat chokladkakor, bollar och praliner.
Vilken feedback har du fått från Visbyborna?
– Jag har fått ett bra välkomnande. Veganerna verkar vara väldigt glada att ha fått ett nytt veganskt sammanhang, en av de få 100 procent veganska platserna på Gotland. Och Visbyborna börjar långsamt förstå att de har en chokladtillverkare i stan nu. Jag vill så mycket som möjligt koppla ihop konsumenterna med ursprunget till vad de äter. Från bonden som skördar sin kakao till konsumenten som äter chokladen i soffan. Det finns bara en segelbåt och jag själv emellan. Jag slår vad om att de aldrig upplevt det här förut och det kommer förmodligen ta lite tid innan Visby inser vad det här projektet handlar om, säger han.
På en fråga om hur planerna ser ut för framtiden, är det inte expandering som kommer på tal, som många andra företag brukar prata sig varma om. Istället är det återigen passionen för en rättvis industri som står i fokus.
– I framtiden skulle jag vilja berätta mer om alla de mörka sidorna av chokladproduktionen och förmedla konsekvenserna av att se choklad som en dagligvara. Jag tror på en lokal och decentraliserad produktion, och jag önskar att vi i framtiden bara importerar sådant som vi inte kan producera här, som till exempel kakao, och att vi betraktar de importerade varorna som lyxprodukter och inte som vardagsvaror.
Vill vara förändringen
När pandemin är över vill han arrangera workshops och berätta om det är dolt bakom chokladindustrin. Han önskar också kunna skapa något slags kooperativ för kakaobönder, tillverkare och segelbåtsverksamhet för att utveckla mer hållbara metoder för produktionen.
– Om vi väntar på att politikerna ska förändra samhället mot en värld där natur, människor och alla arter kan få leva i harmoni, kommer vi få vänta länge. Det kommer aldrig hända. Så om du frågar mig vad som är mina framtidsplaner jag skulle säga: att vara den förändring som jag skulle vilja se i världen.
