Kommande migrationspolitik signalerar tydligt att arbete ska prioriteras – krav på försörjning införs för både permanent uppehållstillstånd och möjligheten att återförenas med sin familj. Kvinnor och andra utsatta grupper riskerar att drabbas hårt och diskrimineras av den nya lagen, enligt Ida Gunge, ordförande för Flyktinggruppernas riksråd (FARR).
Just nu finns det två olika förslag på kommande migrationspolitik: ett från regeringen och ett från M, L, KD och SD. I båda förslagen finns det en rad olika krav som den asylsökande ska uppnå för att till exempel kunna återförenas med sin familj. Undantagna är de anknytningspersoner som söker inom tre månader från att de fått sitt uppehållstillstånd. I regeringens förslag gäller det här undantaget både för den som får status som alternativt skyddsbehövande och som flykting, i det andra förslaget gäller det endast för flyktingar eftersom FN:s flyktingkonvention slår fast att det är en rättighet för den som är flykting enligt deras definition.
I praktiken kan det innebära att när någon anländer till Sverige ensam, utan sin familj, så måste personen om den av någon anledning inte kan ansöka inom tre månader hitta ett jobb med tillräckligt hög lön och tillräckligt stor lägenhet för att familjen ska kunna komma efter. Stora barnfamiljer drabbas hårdare än små – eftersom försörjningskravet stiger per person.
I de flesta fall är personen som kommer först en man – eftersom många hittills har resonerat så att kvinnor och barn i den mån det är möjligt inte ska behöva fly längs med farliga flyktvägar utan istället kunna komma efter på ett säkrare sätt. I och med försörjningskrav kan det här komma att ändras så att fler kvinnor och barn flyr.
Olika grundförutsättningar
Kvinnor och män har ibland olika utbildningsbakgrund, beroende på ursprungslandet. Försörjningskraven, både för anhöriginvandring och permanent uppehållstillstånd, kan därför komma att slå hårdare mot kvinnor än mot män.
Utsatta grupper kan också komma att drabbas – som den som lider av posttraumatiskt stressyndrom, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller annan funktionsvariation som försvårar arbete.
– Vi ser att försörjningskrav för permanent uppehållstillstånd och anhöriginvandring riskerar att missgynna kvinnor. Vi ser också att det kan drabba äldre personer och personer med funktionsvariationer – alltså samtliga grupper som kan ha svårare att komma in på svenska arbetsmarknaden. När det gäller kvinnor är det någonting vi kan se, att det ofta tar lite längre tid för dem att komma in på arbetsmarknaden, bland annat på grund av varierande utbildningsnivå. Generellt sett har kvinnor dessutom oftare lågbetalda jobb, vilket gör att de oavsett inte alltid kommer kunna uppnå försörjningskravet för anhöriginvandring trots heltidsjobb säger Ida Gunge, ordförande för Flyktinggruppernas riksråd, FARR, och fortsätter:
– Lagstiftningen riskerar därmed ha en diskriminerande effekt.
Ida Gunge menar att både möjligheten att återförenas med sin familj och att få permanent uppehållstillstånd är grundläggande för att uppnå möjligheter för integration.
– Det gör det möjligt att kunna se att man har en framtid här och då också kunna leva som om man har det, säger hon.
Krav som motiverar?
Bland de politiska partierna råder det delade meningar om kraven, även om de allra flesta är överens om att krav är nödvändiga. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partierna som inte vill se krav för anhöriginvandring och permanenta uppehållstillstånd.
Alla partier vill förbättra integrationen. Att då bli en del av arbetslivet är en viktig nyckel – men hur någon bäst blir en del av det har man olika uppfattningar om. Kvinnor som anländer till Sverige har i många fall lägre utbildningsnivå än män beroende på strukturer och normer i hemlandet.
Regeringen säger att de för en feministisk politik – något Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen vänder sig emot, i och med försörjningskraven.
– Kvinnor kommer att få det svårare att få uppehållstillstånd – det är ju otroligt upprörande av en regering som kallar sig säger sig vara feministisk. Och varför är det svårare för kvinnor? Jo för att de, oavsett nyanlända eller inte, oftare har deltidsarbeten, otrygga anställningar och lägre löner – allt det som patriarkatet ger oss. Men ändå så inför man det, säger Christina Höj Larsen.
Åtgärder för att kunna komma i arbete måste sättas in så snart det går efter att någon har anlänt till Sverige, enligt Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson Rikard Larsson. Samma sak gäller för kvinnor som för män. För varje anknytningsperson som vill ta hit sin familj finns en tidsfrist på tre månader. Därefter är det försörjning och bostad som gäller, enligt Rikard Larsson. Oavsett någons grundförutsättningar finns det en ”bred palett” av åtgärder som ska hjälpa den nyanlända att göra sig redo för arbetsmarknaden.
– Det den här lagstiftningen gör är att vi väldigt tydligt säger att arbete är en förutsättning för den som kommer hit. Det går inte att säga att om man kommer hit som en familj så behöver inte en utbilda sig, eller söka jobb eller få egen försörjning. Det handlar om att såväl kvinnor som män kommer till att behöva kunna försörja sig, och det bygger hela vår politik på, säger Rikard Larsson, och fortsätter:
– Jag skulle säga att ur ett feministiskt perspektiv så har vi ett stort problem i vårt samhälle om vi accepterar att kvinnor inte har egen försörjning utan blir försörjda av sina män. Då har vi verkligen ett jämställdhetsproblem.
Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard tycker diskussionen om hur kvinnor ska komma i arbete är mycket viktig. Att det är svårare för kvinnor beror delvis på normer och värderingar att göra, menar hon.
– Vi ser att många kvinnor hamnar i ett utanförskap och att de inte kommer in på den svenska arbetsmarknaden. Och då tycker jag det är viktigt att man från dag ett möts av förväntan att i Sverige ser det annorlunda ut. Här förväntas både kvinnor och män bidra till både arbetet med familjen och hushållets försörjning. Det är viktigt att man så snabbt som möjligt kan komma i arbete. Om man tar tillvara på de möjligheter som finns, som SFI, tror jag att även kvinnor kan göra sig anställningsbara. Och att det då finns goda möjligheter att klara försörjningen för att ta hit sin familj, säger Maria Malmer Stenergard.
Patriarkala strukturer påverkar
Ida Gunge på FARR menar att det är problematiskt att en del kvinnors erfarenheter inte alltid inkluderas. De kanske saknar traditionell arbetslivserfarenhet i hemlandet – medan de besitter informella kompetenser och erfarenheter. Att ta hänsyn till och uppvärdera dessa kompetenser är därför viktigt och har visat sig fungera väl i de försök som gjorts runt om i landet.
– Det finns en snedfördelning i hur vi i Sverige värderar arbetslivserfarenhet bland nyanlända. Kvinnor som saknar traditionell arbetslivserfarenhet kan istället ha informella kompetenser och kunskaper som behöver synliggöras. Det, tillsammans med möjlighet till utbildning, är ett sätt att stötta kvinnor i att komma i arbete, säger Ida Gunge.
Ida Gunge vänder sig också emot att det ska hjälpa med krav för att motivera människor till att vilja arbeta – det är inte viljan som saknas enligt hennes erfarenhet.
– Vi tycker såklart att det är positivt att kvinnor får möjlighet att arbeta. Men jag tror inte att sådana här begränsningar av rättigheter som detta innebär kommer i sig motivera till ett mer jämställt samhälle. Snarare tvärtom – att ha ett permanent uppehållstillstånd är en språngbräda för att kunna känna sig trygg i Sverige och få ett jobb. Jag tänker att den här vändningen som vi ser nu, att man villkorar rättigheter för en förbättrad integration eller vad man nu vill uppnå, inte kommer fungera. Jag ställer mig väldigt tveksam till det, säger Ida Gunge, och fortsätter:
– Alla de som vi har kontakt med gör sitt yttersta för att bygga upp sitt liv i Sverige. Jag känner inte igen bilden av att man inte skulle vilja, säger Ida Gunge.
