Igår rapporterade bland annat Aftonbladet om 24-åriga Ronja från Örebro som sökte ett jobb som städare hos en lokal firma. I annonsen stod det att ansökningar utan foto skulle raderas, och Ronja skickade med en bild på sig själv ihop med sitt CV. Svaret hon fick från firmaägaren, en kvinna för övrigt, var inte riktigt det standardsvar man förväntar sig när man inte går vidare i rekryteringsprocessen, tvärtom.
“Hej Ronja, av ren erfarenhet så har vi bestämt oss för att inte anställa någon med konstuppblåsta läppar. Erfarenheten är att en sådan person inte tar arbetet på allvar, ingen arbetsmoral. Dessutom är det bara läpparna man ser, blir oseriöst då det blir svårt att ta in helhetsbilden när någon hela tiden putar med läpparna.”
Japp, det är helt okey att ha tappat hakan vid det här laget. Förutom det otroligt oprofessionella i att svara något så genuint elakt istället för ett sedvanligt neutralt “tack för din ansökan, vi har dock valt att gå vidare med andra sökande i detta läget” (som känns nog så dräpande för den arbetssökande för övrigt), så sätter den här händelsen faktiskt fingret på en stor brist i vår diskrimineringslagstiftning.
För hade Ronja fått ett svar om att firman av erfarenhet inte anställer kvinnor under 25 eftersom de inte har någon arbetsmoral hade det fallit under hela två av diskrimineringsgrunderna, kön och ålder, och hennes anmälan till Diskrimineringsombudsmannen hade kunnat ge effekt. Men att avfärda någon på grund av fördomar kring hur de ser ut är inte enligt lag en skyddad diskrimineringsgrund, och förmodligen kommer firman inte drabbas av några repressalier (förutom eventuellt de som mediauppmärksamheten kan ge).
Nu kan man ju såklart tycka att kvinnor med fillers i läpparna kanske inte är den mest utsatta gruppen i samhället, men att skriva in utseende generellt som en diskrimineringsgrund skulle hjälpa väldigt många fler än just fall som Ronjas, exempelvis före detta kriminella som i ett tidigare skede i livet skaffade tatueringar som är svåra att dölja och som kan ligga dem i fatet när de försöker få ett hederligt jobb. Men den grupp jag tänker mest på är överviktiga.
Att överviktiga blir diskriminerade både i rekryteringssammanhang, på arbetsplatser och när de söker vård är ingen nyhet, det finns mängder med forskning som visar att överviktiga väljs bort eller avfärdas i mycket hög grad, mer än exempelvis människor som rasifieras på grund av utseende och namn. Fördomar om att övervikt per automatik leder till dålig hälsa och att allt över ett BMI på 25 är självförvållat och tyder på bristande karaktär sitter stenhårt fast i vårt kollektiva medvetande. Om du är en av de personerna som nu reagerar med att säga “men är det inte lite så då”, läs väldigt noga nu:
Det är inte en enkel sanning. Övervikt kan bero på en mängd olika saker, och smala människor kan vara extremt ohälsosamma även om det inte sätter sig i underhudsfettet. En människa med BMI över 30, alltså det som rent medicinskt kallas fetma, kan vara helt och hållet sund och frisk rakt igenom, och en person med BMI på 22, alltså så kallat normalviktig, kan lida av alla möjliga psykiska och fysiska problematiker. Det går helt enkelt inte att se på en människas kropp huruvida hen har god karaktär, bra arbetsmoral eller sjukdomar, oavsett om det gäller skönhetsingrepp, tatueringar eller kroppsform.
Men det spelar egentligen ingen roll om ni tror på det, eller vad vi alla går runt och tror, medvetet eller omedvetet, om folk baserat på våra fördomar om deras utseenden, för det är just det vi har diskrimineringslagstiftning till. Att knuffa oss i rätt riktning, rent objektivt, för allas lika värde.
Om det är lika olagligt att diskriminera någon för att de har stora läppar, tjocka lår eller ansiktstatueringar som det är att diskriminera någon för att de har en viss könstillhörighet, en viss etnicitet eller en viss ålder, så kommer vi sakta men säkert röra oss mot ett utseendemässigt mer accepterande samhälle. Och på vägen kommer människor som Ronja åtminstone kunna sätta dit mobbare som städfirmaägaren utan att behöva ty till medierna.
Verkar som att mina till synes solallergiska tomatplantor börjat återhämta sig till sist!
Luktärterna däremot ser det fortfarande dystert ut för, men den som lever får se.
