Krönikor

Sveriges starkaste kung kunde slå handen genom ett troll

Av alla bisarra idéer som har krupit fram ur Vita huset de senaste fyra åren, är ”The 1776 Commission” en av dem som är svårast att komma över. Trump ansåg nämligen att historikerna lärde skolbarnen en massa strunt, och ville därför tillsätta en kommission för att främja en ”patriotisk läroplan som firar sanningen om vår nations stora historia”.

I Sverige har vi försökt med patriotisk historieskrivning ända sedan 1500-talet, och varje gång har det gått åt skogen. Så fort en historiker har lyckats skriva om något som påminner om en fosterländsk bragd, kommer en annan historiker och påstår att det hela är så skrattretande dumt att man nästan skäms för att vara svensk.

Och så där fortsätter det.

Ta bara berättelserna om de där svenska forntidskungarna. Min personliga favorit bland dem var kung Sveigder – kungen som var så inåt h-e stark att han kunde slå sin hand rakt igenom en stor sten.

Berättelsen om Sveriges starkaste kung fanns att läsa i en medeltida bok om de norska och svenska kungarna, och även om författaren inte kunde sticka under stol med att Sveigders bravad skedde under ett blött gästabud, är resten av berättelsen respektingivande. Sveigder vinglar ut för att slå en drill, får syn på en stor sten och får för sig att ge den en rejäl smäll. Men han är så stark så att handen går in i stenen ”ända upp till armbågen”.

Berättelsen om hans armstyrka slog snart hela världen med häpnad. Men aldrig får man vara riktigt glad. Snart upptäckte någon historiker ett litet, men praktfullt, stavfel! I den latinska text som kom till våra historikers kännedom, just på det ställe då Sveigder står och måttar framför stenen, står det latinska ordet manum – det vill säga hand. Men så står det inte alls i originalet, där står det nanum – dvärg!

Sveigder hade med andra ord inte alls slagit sin hand genom en sten, han hade blivit lurad in i stenen av ett kortvuxet troll. En enda liten felaktig bokstav gjorde det uppenbart att Sveriges starkaste kung i själva verket var en delirisk fyllbult.

Inte ens när det gäller kungar som bevisligen har existerat kan man vara riktigt säker på att berättelserna om dem är användbara. År 1843 samlade riksantikvarien Bror Emil Hildebrand tre stipendiater till sig och meddelade dem att de skulle fara runt i Sverige för att återuppväcka allt det där ärorika som ansågs vara bortglömt – allt för ”upplysandet av fäderneslandets kulturhistoria”.

Till den stipendiat som fått Dalarna på sin lott hade Hildebrand en särskild instruktion – han skulle nedteckna allt som hade med Gustav Vasa att göra.
Det är inte så svårt att begripa när man tänker på saken – Gustav Vasa, Ornässtugan och den där jättelånga skidturen – få delar av konungariket Sveriges historia kunde vara ädlare!

Men när stipendiaten återvände till Stockholm var han alldeles vit i synen, drog efter andan och berättade med darrande stämma att ingen i helaste Dalarna hade hört talats om Gustav Vasas bravader.

Det gick inget vidare med ”The 1776 Commission”. Amerikanska intellektuella, varav många konservativa, påpekade att det sista landet behövde var en patriotisk historieskrivning, eftersom en sådan alltid innebär historieförfalskningar. Om inte sanningen duger, så är det något allvarligt fel på patrioterna.

Tumme upp: 

Det verkar som om problemet med antibiotikaresistenta bakterier är på väg mot en lösning.

Tumme ner:

Sedan när började man kalla inhemska terrorister för ”demonstranter”?

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV