Glöd · Ledare

Kravmärkt djurplågeri och zoosadism är två sidor av samma mynt

De flesta reagerar instinktivt på grymhet mot djur. Det bevittnades nyligen efter Djurrättsalliansens avslöjanden om svensk Kravslakt och Uppdrag gransknings reportage om Kravgårdar som systematiskt bryter mot djurskyddslagen. Folk gillar helt enkelt inte djurplågeri och vissa former anses värre än andra.

För ett par år sedan uppmärksammades en annan typ av djurplågeri på Kuba när en man anställd på Cuban Neuroscience center, en verksamhet känd för extremt grymma djurförsök, avslöjades tortera, våldta och mörda hundar. Mannen hade filmat och delat övergreppen på ett forum för zoofiler (personer som attraheras av eller begår sexuella övergrepp på djur), vilket också blev hans fall.

Även om hundmördarens handlingar inte bröt mot den kubanska lagen fick han ingen nåd av allmänheten. Fallet engagerade så många att den första civila demonstrationen som tilläts på Kuba några månader senare, i april 2019, kom att handla om djurs och inte människors rättigheter. Det var sensationellt. 

Låt oss reflektera över beteendet som kallas zoosadism. Precis som det låter handlar det om grymhet mot djur med sadistiska inslag och ibland, men inte alltid, av sexuell natur. På ett eller annat sätt utnyttjar alltså zoosadisten djur för sin egen vinning, lusts och njutnings skull. 

Zoosadism betraktas som en av tre faktorer i den så kallade MacDonaldtriaden (även kallad sociopat- och mördartriaden) som bland annat intresserat FBI i profilering av presumtiva eller aktiva seriemördare. Begreppet har också använts flitigt i amerikansk rättspsykiatri, dock inte utan kritik.

Det intressanta i sammanhanget är inte associationen mellan djurplågeri och seriemord, utan att zoosadism liksom andra former av våld i allmänhet och djurplågeri i synnerhet definieras som det mänskliga psykets undantag. Fokus läggs oftast på individer istället för strukturer, vilket den amerikanska rättspsykiatrins popularisering och den moderna psykologin bidragit till. 

Föreställningen om zoosadisten som en enskild störd individ är inte nödvändigtvis fel, i rättspsykiatrisk kontext. Samtidigt är den inte heller fullständig och generaliserbar utanför den. Seriemord på människor sker på undantag, men sadistiskt våld mot levande varelser gör det inte.

Hellre än att reducera zoosadism till en antisocial avvikelse borde vi se sambandet mellan djurplågeri och våld i nära relationer, liksom till det kulturellt sanktionerade våldet mot andra djur som genomsyrar nästan alla samhällssektorer. I många fall är det svårt att skilja på djurplågeri som individuell anomali (hundmördaren) och minoriteter av rötägg (Kravbönderna) från den socialt accepterade zoosadismen som tenderar förväxlas med omsorg. Särskilt i våra relationer till matdjur och husdjur. 

Det här illustreras som allra tydligast på (anti)sociala medier där djur plågas under taggar som ”pet pranking” och ”pet fails”, där inte ens plattformarnas egna policys mot djurplågeri och djurskyddslagar, om det finns några, är till djurens hjälp. 

Bara på Tiktok cirkulerar miljontals zoosadistiska inlägg som inte bemöter några som helst protester. Det är allt från hamstrar som kämpar för sina liv i vattenfyllda badkar till valpar som jongleras runt som de vore leksaker. Allt för djurägarnas och deras följares höga nöjes skull. 

Även de grymmaste klippen är näst intill omöjliga att stoppa, såvitt de inte kritiseras av väldigt många. Tyvärr är det alldeles för få som reagerar och protesterar, här och i andra sammanhang, om det inte rör sig om extremfall som exempelvis sexualmord på hundar eller kravmärkt tortyr.

Först när fler människor, en kritisk massa, börjar se andra djur som individer kan djurs rättigheter förverkligas. Tills dess kommer djurplågeri i alla dess kreativa former att fortsätta, nyckfullt och systematiskt, på helt godtyckliga grunder. 

Trots allt finns det många empatiska människor som bryr sig.

Vår dominans över andra djur problematiseras inte tillräckligt.