Glöd · Under ytan

En skrämmande anklagelseakt – del 1 av 2

Fracking i Colorado.

De internationella avtalen om minskade utsläpp har hittills inte varit tillräckligt effektiva. På veckans Under ytan, med fortsättning nästa vecka, diskuterar Leif Drambo, filosofie doktor, forskare vid Institutet för sociala innovationer och författare, hur det kan komma sig och vad som behöver göras.

En av de stora miljöutmaningarna för nationalstaterna i dag är global uppvärmning och klimatförändringar. De ses alltmer som en av de centrala frågorna i de internationella relationerna mellan länder.

Ändå har regeringarna använt en bristfällig modell i sina försök att ingå avtal för att lösa den globala utmaningen. De viktigaste avtalen, Kyotoprotokollet från 1997 och Parisavtalet från Paris 2015, har byggt på frivilliga arrangemang, som inneburit att länder har kunnat åka ”snålskjuts” som har undergrävt alla överenskommelser.

Klimatklubben

Staterna måste därför ersätta den nuvarande bristfälliga förhandlingsordningen med ett alternativ som har en annan incitamentsstruktur – det som Nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus, har kallat ”klimatklubben”. Nationer kan övervinna fenomenet med ”snålskjuts” i internationella klimatavtal om de antar ”klubbmodellen” som inkluderar straff för nationer som inte deltar i förhandlingar eller inte följer vad som har överenskommits i avtal. I annat fall kommer de globala ansträngningarna att stoppa klimatförändringarna att även fortsättningsvis misslyckas. 

I december 2019 genomförde FN sin 25 årliga klimatkonferens (Cop25) i Madrid inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC). Konferensen består av 195 nationer och har till uppgift att stödja det globala arbetet mot klimatförändringar. Det slutliga målet för alla avtal inom ramen för UNFCCC är att stabilisera växthusgaskoncentrationerna i atmosfären på en nivå som förhindrar farliga mänskliga störningar av klimatsystemet inom en tidsram som gör att ekosystem kan anpassa sig naturligt och möjliggöra en hållbar utveckling.

Som de flesta oberoende observatörer konstaterade 2019 blev det ett totalt sammanbrott mellan behovet av kraftiga utsläppsminskningar av växthusgaser och resultaten av överläggningarna. Cop25 följde Cop24, som följde Cop23, som följde Cop22, ända tillbaks till Cop1 – en rad multilaterala förhandlingar som har resulterat i det misslyckade Kyotoprotokollet och Parisavtalet 2015. Det har saknats en gemensam insikt och ett erkännande att global uppvärmning och klimatförändringar är orsakad av människan och utgör att allvarligt hot mot mänskligheten, liksom av en konceptuell modell och praktiska åtgärder för att lösa klimatkrisen. Därtill har de politiska spänningarna mellan rika och fattiga länder varit uppenbara – elefanten i rummet.

Klimatkrisen har ingen hållbar lösning så länge den ekonomiska ojämlikheten och den ekologiska orättvisan består, inom och mellan länder, och oavsett vilka tekniska ”klimatsmarta” innovationer som införs. Det är den verklighet de förhandlande parterna måste förhålla sig till för att nå framgång. Den 9 augusti 2021 klargjordes alla dessa svårigheter när FN:s klimatpanel (IPCC) publicerade sin sjätte utvärderingsrapport om klimatförändringen, Climate change 2021: The physical science basis.

Vi har det värsta kvar

Rapporten, som är det överlägset mest omfattande dokument som någonsin sammanställts om hur klimatförändringarna vänder upp och ner på världen, är baserad på 14 000 vetenskapliga artiklar från hela världen och godkänd av alla världens regeringar. Rapporten är en 3 949 sidor lång vetenskaplig anklagelseakt över mänsklighetens förödande förvaltning av planeten Jorden sedan den industriella revolutionen: artutrotning, mer utbredda sjukdomar och pandemier, outhärdlig värme, ekosystemkollapser och städer som hotas av stigande hav. Regn och översvämningar har ökat sedan 1980-talet. Accelererande issmältning i Arktis och Grönland har bidragit med biljoner ton av vatten i haven, där syrenivåerna sjunker och surhetsgraden stiger. Havsnivån har redan stigit och är oåterkallelig. Koldioxidhalterna i luften är nu på sin högsta punkt på minst 2 miljoner år. Utsläppen av växthusgaser som sprids genom förbränning av fossila bränslen, skogsförstörelse och annan mänsklig verksamhet destabiliserar det milda klimat där civilisationen började, enligt rapporten.

Under 2021 visade klimatpåverkan runt om i världen vad som redan händer, trots regeringarnas många klimatplaner och strategier för ”netto-noll” utsläpp av växthusgaser: Skogsbränder i Kalifornien, Grekland, Turkiet och Sverige, översvämningar i Tyskland, Kina, Belgien och England, värmeböljor i Kanada och Sibirien, cykloner i Filippinerna och Japan, torka i Brasilien, USA och Afrika för att nämna några exempel. Men det är bara en försmak av vad som kommer att hända i morgon och i övermorgon av ständigt förvärrade effekter. ”Det värsta har ännu inte inträffat utan kommer ske under de kommande decennierna, även om världen kan tämja utsläppen av växthusgaser”, skriver IPCC-rapportens forskare.

Denna och annan förödande klimatpåverkan accelererar och kommer att bli smärtsamt uppenbar innan ett barn som föds i dag fyller 30 år. Trösklar och brytpunkter (så kallade ”tipping points”), det vill säga plötsliga, dramatiska och oåterkalleliga förändringar i klimatsystemet, ligger närmare i tiden än vad forskare hittills har ansett.

En del forskare anser till och med att vi redan har passerat vissa brytpunkter som gäller delar av ekosystemen, bland annat smältande isar i Antarktis och Grönland, korallrev i Australien och Amazonas regnskogar. Andra forskare har funnit att upptining av permafrost i det snabbt uppvärmda Sibirien kan få en”metangasbomb” att detonera – en växthusgas med betydligt större värmeeffekt än koldioxid – med oberäkneliga men sannolikt långtgående effekter.

Det går inte heller att utesluta att vi skulle kunna närma oss en situation där valet står mellan katastrof och apokalyps. Allvarliga konsekvenser som härrör från årtionden av ohämmad koldioxidförorening är redan oundvikliga. De val samhällen och regeringar gör nu kommer att avgöra om människan som art kommer att överleva när 2000-talet fortskrider.

Minska drastiskt

Huvudbudskapet i rapporten är att klimatkrisen otvetydigt orsakas av mänsklig verksamhet och otvetydigt redan påverkar varje människa på jorden och alla hörn av planetens land, luft och hav. De utmaningar som lyfts fram är systemiska, invävda i människors vardagsliv och livsstilar och inbyggda i den enkla logik som det nuvarande ekonomiska systemet vilar på sedan 40 år tillbaka: kortsiktig vinstmaximering för företagsledare och aktieägare (kvartalskapitalism); och maximal ekonomisk tillväxt för regeringar och politiker utan långsiktiga hänsyn (mandatpolitik). Resultaten är djup orättvisa: de minst ansvariga för den globala uppvärmningen, fattiga individer och länder, kommer att lida oproportionerligt mycket.

Som en följd av detta måste rika länder och individer drastiskt minska sin privata konsumtion för att vända trenden: de fattiga måste bli mindre fattiga och de rika måste bli mindre rika. Om inte, är massiva klimatförändringar oundvikliga och oåterkalleliga. Dessutom visar rapporten att även när vi sprutar ut rekordmängder av växthusgaser i atmosfären, undergräver vi skogens och havens förmåga att absorbera koldioxidutsläppen, vilket gör att våra största naturliga allierade i kampen mot den globala uppvärmningen blir våra fiender.

Fortsättning följer nästa vecka.