”Jag är en lortgris, tji hygien. Vad har du gjort, du som är så ren? Du är förfinad och sofistikerad. Jag är förfallen och degenererad.” (Cornelis Vreeswijk, Snusk-blues.)
Jag tänker ibland på Cornelis när jag försöker reda upp i kaoset i mina spår. Jag känner mig ibland som en slusk. Inte känslomässigt då, eller i relation till andra människor, där är jag rätt prudentlig, utan i min fysiska vardag. Jag kan tappa bort mig själv i ett tomt rum. Försöker verkligen hålla ordning, men allt ligger överallt ändå.
Och dammsuger jag och skurar golvet i köket är risken mycket stor att jag välter en kaffekopp i golvet när jag dansar runt i självgodhet efteråt. Jag är liksom inte lat, kan jobba hårt när jag tror på nåt. Mest ointresserad av det där med ordning. Kan en del rätt komplicerade prylar, har läst en massa, men kan inte få min hjärna att intressera sig för yttre ordning. Min mamma brukade visitera mig innan jag gick till skolan. Så jag inte såg för galen ut.
Jo, det har med mina diagnoser att göra, men det är också min personlighet, jag känner många människor som är som jag utan att vara diplomerade. Många musiker, konstnärer, tänkare. Och det finns där i alla andra också. Det där som man bara inte klarar av. Trots att man försöker och försöker. Fylld av social skam.
Alla har något vi inte kan. Ofta flera grejer. Jag kan inte rita, spela trummor eller baka goda kanelbullar. Det är inte direkt handikappande, mest lite irriterande, om man som jag skulle vilja kunna alla tre. Jag snackar om saker man verkligen, verkligen inte kan. Hålla ordning. Sköta vikten. Spara pengar. Tala i en mikrofon inför folk.
Det finns strider man måste ta. Jag slutade supa främst eftersom jag förstod att jag kunde dö av det. Jag har tagit en del såna strider i livet, vilka många får göra. Men jag dör inte av dålig ordning, det finns inget skrämmande i att all ren tvätt ligger i en enda stor hög i en fåtölj. Du dör inte av lite häng över byxkanten eller av att spela mobilspel i timmar eller vad det nu är du tycker att du inte borde skämmas för.
För faktum är att vi egentligen skiter i skammen när ingen annan är inblandad. Skam handlar inte om dina känslor eller om din moral. Skammen är någon annans blick. Tänk om nån såg mig nu. Men bortsett från människor för vilka ett beteende blivit problematiskt tror jag egentligen vi som inte kan grejer ofta struntar i om vi kan det eller inte. Jag gör det. Så länge som nån annan inte tittar på. Det är inte hyckleri. Det är anpasslighet och kanske artighet.
Jag klär mig någorlunda ordentligt för att jag vet att folk uppskattar sånt. Jag tänker till och med så ibland när jag städar. Hur rent skulle en genomsnittlig människa tycka att jag har gjort? Mig går ju inte att lita på.
Det är bortom vad jag vill och kan. Faktum är att jag varit en snajdare på städning på olika jobb. Där funkar det. Och excel-ark och hela baletten, men hemma kan jag gå fullständigt vilse.
Jag tokplockar om nån ska komma hit. Får ett ryck då och då. Men jag ser inte kaoset. Inte så länge som det är begränsat. Så länge som jag befinner mig någonstans mellan att det är på väg att bli snuskigt, med mina mått mätt, till att jag måste ägna timmar dagligen och ändå inte uppnå någonting, är jag nöjd.
Det har med åren blivit så självklart för mig. Jag kan inte besegra kaoset. Bara begränsa det. Och så har jag börjat tänka kring andra egenskaper jag har som jag faktiskt tycker är helt okej, men som jag skämts för som yngre. Så länge som jag inte skadar någon annan, sårar någon eller ligger folk till last. Så länge jag inte gör mig själv illa. Varför skulle jag inte få kunna vara mig själv?
Vårt samhälle och vår kultur vill hela tiden strömlinjeforma oss. Bestämma vilka egenskaper vi ska skämmas för. Jakten efter att passa in får människor att verkligen göra sig själv illa, såra andra, trampa på andra rentav. Det handlar inte bara om mobbing riktad mot andra, utan också om självmobbing, om att vi integrerar sociala krav och ser till att stympa oss själva i relation till rena fantasier om hur vi borde vara.
Varför ska jag skämmas över att inte kunna hålla ordning när jag inte bryr mig egentligen? Om det bästa sättet för någon att varva ner är att göra något högst oförargligt, men som andra kanske tycker är ett monumentalt slöseri med tid? Varför ska någon skämmas över några kilo extra när du själv inte bryr dig?
Det finns själsliga strider som är nödvändiga och som är möjliga att vinna. De flesta av oss ställs inför minst en sån situation under livet. Det intressanta är att många av oss som har fått kämpa hårt får ett nytt perspektiv på livet. Mindre fokus på kulturens krav och mer fokus på sina egna värderingar och behov. Kanske till och med insikten om att de båda krafterna, de inre och de yttre ofta krockar med varandra på ett destruktivt sätt. De yttre kraven perverterar de inre och gör det ännu svårare att ta itu med det som egentligen är viktigt.
Det är kanske inte någon psykologisk landvinning, men för mig gör det enorm skillnad att tänka så. Jag kan inte vinna över kaoset. Jag kan bara begränsa det. Kanske väger jag några kilo mer än man ska, men det är faktiskt så här jag ser ut. Jag borde sluta med nikotin, men om jag håller mig till snus så mycket som möjligt är jag helnöjd. Så har jag fått energi över till att ta itu med det som jag tycker är viktigare, andra människor, deras känslor och mitt ansvar för mina relationer med dem. Det sorgliga är ju att i jakten på att uppfylla kulturens omöjliga krav kommer sånt lätt i skymundan. I bästa fall.
Snällhet.
Ordet dumsnäll.
