Har människans idé gått förlorad?

Med jämna mellanrum hävdas det vi håller på att göra oss själva, alltså människan, onödig. All teknisk utveckling, robotar och it skulle helt enkelt ha gjort oss överflödiga. Det stämmer dock inte.

Inte naturens ägare

Människan behövs mer än någonsin. Men inte som människa, utan som konsument. Det är människans idé som håller på att gå förlorad. Vårt traditionella sätt att vara människa om man så vill. I allt snabbare takt förvandlas vi till passiva – och lydiga – konsumenter som stillatigande måste fortsätta att köpa mer och mer för att hålla det ekonomiska systemet och den allt effektivare produktionen igång. Det system vi en gång skapat med syftet att vara till gagn för människan har gått från att vara vår lojale tjänare till att bli den makthavare som styr oss.

Vi tror oss ha fötts som skapelsens krona. Vi tror att jordklotet och allt levande i skogar, sjöar och hav existerar enbart för vår skull.

Ja, det var så det började en gång när vi bröt oss ur begynnelsens harmoni. Vi tog oss en rad friheter som vi, så småningom, skulle komma att få ångra. Likt Ikaros spände vi på oss våra vingar av vax och startade vår färd mot solen.

Våra metoder var lika många som förödande. Monokulturer, utfiskning och oändliga kalhyggen. Städer där luften är så förorenad att den knappt går att andas. Slumområden så eländiga att det är nära nog omöjligt att förstå att människor ens orkar försöka.

Och det är klart att djur och växter reagerar när ensidigt odlande, genmanipulationer och storskalig avverkning förstör den ursprungliga balansen.

Kanske minns någon Belgian blue? Det stackars nötkreatur där kon förvandlats till ett skelett att hänga så mycket kött det bara gick på. Till slut bar inte benen längre.

Människan är varken naturens ägare eller dess manipulerande ingenjör, vilket vi uppenbarligen fått för oss, understödda av argument från kristendomen, upplysningstiden, industrialiseringen och de senaste årens explosionsartade it-utveckling med allt från snabbare nät till robotar som håller på att göra människans idé till ett minne blott .

Ett bättre liv

Det började emellertid bra, och då syftar jag inte på själva begynnelsen, utan människans strävan att göra livet lite bättre, lite enklare. Vi kunde tänka, skapa och förutse. Inte i det långa perspektivet. Något som vi fortfarande inbillar oss att vi kan. Inte heller har vi genomskådat vårt tunnelseende, vilket leder till märkligheter som att vi tror att vi, när vi sitter fast i en grop, kan lämna den genom att gräva den än djupare.

Enkla saker fungerade dock bra. Som att bygga lador för höet och inhägna de djur vi var rädda om.

Så småningom blev det mer avancerat och fortfarande gick det ganska bra. Idealen var vackra och vi kämpade tillsammans. Solidaritetstanken hölls levande. Kampen för rättvisa likaså. Vi var helt enkelt mänskliga på ett mänskligt vis.

Vi byggde upp ett system som ännu innehåller goda saker som sjukvård, skola och maskiner som räddar våra kroppar från att slitas ut av tungt och monotont arbete. Ökad trygghet om vi råkar illa ut och längre liv, liksom möjligheten till lagstadgad ledighet och semesterresor är annat som vi kan sätta på pluskontot.

Ja, det gick helt enkelt bra. Tills …

Hantverk och mångfald började gå förlorade och ersättas av kvantitativ likformighet. Effektivitet skulle genomsyra allt. Så mycket som möjligt på så liten yta det bara går. Lönsamhetstanken ersatte harmoni och balans.

Hur är det möjligt? Vi skulle ju bli klokare, inte dummare, men inte ens människan kan undvika att bli yr när allting går för fort. Och värre skulle det bli. Utan att vi märkt det har vi inte bara fasat ur djur och växter som något som är viktiga i sig och inte bara för människan. Vi har gjort samma sak med oss själva. Det som började med ångmaskin och löpande band har nu blivit artificiell intelligens och robotar som kan ta hand om våra äldre och undervisa i skolan.

Nu talas det om att det skulle vara bättre med robotar såväl i klassrum som i domstolar. Rättvisan skulle öka och fördomarna minska, menar man.
Jag förmodar dock att det fortfarande kommer att vara ”riktiga” elever i skolan och verkliga brottslingar i rättssalen. Fast säker är jag inte. Det blir förstås lugnare för roboten om de som ska undervisas är lika lydiga, lika följsamma och lika intelligenta som deras förprogrammerade lärare.

Ingen plats för balans

Den enda uppgift som återstår för människan är att konsumera för att hålla det ekonomiska systemet i gång så att vi har råd med ännu mer av de saker som ska hålla oss sysselsatta när inget nödvändigt finns att göra.

Vi är följaktligen inte onödiga, utan i högsta grad betydelsefulla, men inte som självständigt tänkande individer utan som en kollektiv, ickereflekterande massa.

Eftersom det system vi skapat är omättligt finns det heller inget utrymme för balans. Tillväxt, vinst och hela tiden mer är drivkraften och det är som med horisonten. Det går inte att nå fram. Lite till finns inte, tillräckligt ännu mindre, utan hela tiden, som sagt, mer.

Vinsterna som gjordes, som kortare arbetsdagar och längre semester, var förstås fantastiska och snart kunde fler människor ägna sig åt fritidsaktiviteter som camping, fiske och olika former av idrott. Idyllen höll i sig ett tag.

Sedan slog utvecklingen klorna i fritiden också med alltmer avancerade prylar, onödig mätning av allt vi gör och – framförallt – stillasittande sysselsättning.

Det vi till att börja med kunde göra i enkla vindskydd följdes av tält, husvagnar och sedan husbilar så avancerade att det inte saknas något av de bekvämligheter man har hemma. Gnisslande cyklar blev till tekniska vidunder med så många växlar att man inte ens hinner använda alla när man färdas mellan hem och arbetsplats. Förväntningarna inför den första flygresan till Medelhavet följdes av en alltmer blasé grupp människor som prickade av länder och sevärdheter i en tempo som började sätta sina spår i natur och i klimat.

Mänskliga igen

Men det stannar inte här. Plötsligt handlade det inte längre om fritidsaktiviteter utan om fritidspassiviteter. Soffan och bildskärmen blev viktigare än utflykten till stranden och att umgås med familj och vänner. Den lek som vi eventuellt ägnat oss åt ersattes av kändisar som surrogatleker i tv-studion.

Nu minns jag inte vem som sa det, men någon klok människa beskrev utveckling som att det när hen var ung, förhöll sig så att man fick vara med i tv om man uträttat något bra. Nu däremot har det, något överdrivit förstås, blivit så att om man blivit känd i tv sedan kan få möjligheten att göra något som är värdefullt.

Sammanfattningsvis vill jag avsluta med att betona att vi människor inte är onödiga. I takt med att produktivitet och krav på effektivitet ökar gäller det också oss som konsumenter. Vi måste köpa mer, kassera mer, förbruka mer.

Orkar vi inte det … Ja, då går vårt ekonomiska system under. Och det vore väl fantastiskt. För då, äntligen, skulle vi kunna rädda vår vackra planet och inte bara det utan också människans idé. Människan skulle kunna bli mänsklig igen.