Helt plötsligt har en diskussion om vaccinnationalism dykt upp och många, inte minst bland de svenska makthavarna som har att hantera vaccineringen och pandemin, är upprörda. Och det finns all anledning att vara. Pandemin är global och behöver bekämpas solidariskt och just globalt. De mest utsatta och riskgrupperna bör få vaccin före alla andra oavsett var i världen de bor. Sedan, efter det, behöver smittan tryckas tillbaka i hela världen för att inte nya och värre mutationer ska dyka upp.
Men diskussionen om vaccinnationalism handlar inte om att den fattigare delen av världen mer eller mindre står utan vaccin. Den handlar inte om att vi i den rika världen bara har sett till oss själva och bokat upp många gånger fler doser än vi behöver. Att vi bara lämnat spillror till Covax och de fattiga länderna i världen. Ett problem som bland annat Mattias Gönczi återkommande tagit upp på denna sida sedan november, men som få makthavare och andra debattörer i Sverige verkar bry sig om.
Tvärtom handlar debatten och kritiken här oftast om det motsatta, varför Sverige inte lyckats roffa åt sig mer. Varför vi inte ligger i den absoluta toppen när det gäller antalet vaccinerade, utan bara är en i mängden i toppen. Kritiken är bitvis skoningslös mot att vi inte vaccinerat fler.
Men nu har vi i Sverige till sist reagerat och börjat diskutera orättvisorna. När några länder med Indien i spetsen inför exportstopp, som drabbar oss, för att gynna sin egen befolkning, då reagerar vi och börjar prata om vaccinnationalism. Då är det plötsligt upprörande att inte alla länder ser till det gemensamma bästa och delar med sig.
Innan har upprördheten även varit stor över att några få rika och makthavare har trängt sig före i vaccinkön. Antingen genom att utnyttja sin ställning för att få en dos här eller genom att flyga till till exempel Dubai och få en spruta där. Även det är förstås något att bli upprörd över, även om skadan blir betydligt mindre när enstaka personer armbågar sig fram på andras bekostnad än när hela länder gör det. För att inte tala om när en hel union som EU gör det.
De rika länderna har motiverat att de roffat åt sig nästan alla doser med att de på det sättet har finansierat vaccinet och därmed möjliggjort att det så småningom (ett annat år) även kommer de fattiga till del. På samma sätt motiverar Sverige sitt motstånd mot att upphäva patenträtten för covidvaccin.
Det skulle öppna för en betydlig snabbare vaccinering i resten av världen, men Sveriges regering tycker patenträtten behövs för att vaccin ska kunna tas fram och därför gynnas även de fattiga av det. Argumentet liknar dem som kommit från dem som åkt utomlands och vaccinerat sig. De har ju bara sett till att någon annan kan få deras vaccin hemma i Sverige.
Armbågandet är med andra ord egentligen en solidarisk handling. Så länge inte Indien gör det och prioriterar sin vårdpersonal, riskgrupper, äldre och grannländer. Då är det vaccinnationalism och helt förkastligt.
Indien levererar vaccin till länder som Bangladesh, Nepal, Bhutan, Myanmar, Afghanistan, Sri Lanka, Kambodja och Pakistan.
Indien, Kina, Israel med flera länder använder vaccinet för att vinna makt och inflytande i andra länder och regioner.
