Krönikor

Djurrättsrörelsens sista strid

”Jag äter inte kött men jag äter fisk”. Som om fisk inte vore kött. Det här är svenska för att fiskar skulle tillhöra växtriket och att de växer på buskar. Eller att de är som svampen, något magiskt mellan växter och djur. Inom fiskuppfödningen kallas det för ”fiskodling”. Men man kan inte odla djur som kan känna och uppleva smärta.

Dokumentären Seaspiracy, som skildrar det kommersiella fisket och dess ödeläggande påverkan, blev en väckarklocka för många. Något som märks av inom hälsokretsar, på ledarsidorna, bland fiskätande Stockholmsvegetarianer och hos klimatrörelsen.

Det råder ingen tvivel om att vi glömt bort djuren som befinner sig under ytan. Vi vet lite eller inget om fiskens uppfödningsförhållande och ingreppet innan slakt.

Hur många kan säga att de kände till att fiskuppfödningar där fiskar föds upp i dammar, eller burar, blir allt vanligare eller att den vanligaste bedövningsmetoden i Sverige är koldioxidbedövning som är ett kritiserat tillvägagångssätt eftersom att den gör fiskar orörliga?

Den kontroversiella metoden gör att en fisk kan se bedövad ut när verkligheten är att den är vid medvetande vid avblodning. Det krävs en rejäl dos förnekelse för att inte reagera på det sistnämnda.

Fiskindustrins försvarare menar att vi kan bidra till mer hållbart fiske genom smarta val, de älskar att säga den meningen, samtidigt som majoriteten inte vet vad hållbarhetsmärkningarna innebär eller om de är trovärdiga. Systemet är genomruttet och som vanligt är industriargumentens lösningar en överdos av hyperindividualism.

Organisationer och köttindustrin vill att du ska välja ”smart”, och det är så du får stopp på bland annat bottentrålningen, som är 160 gånger mer skadlig än skogsskövlingen. Men de fräscha och snajziga logotyperna på hoppande lax är inte mer än artwork som vänder sig till den som försöker göra gott och inte förtäljer sanningen om ett döende hav.

Fortsätter vi så här kommer haven att bli tomma på fisk. Därför behöver vi en blå våg.

Vi måste konfrontera miljöorganisationer som går industrins ärenden och framställer fisk som ett hållbart alternativ, samtidigt som vi gör det svårare för industrin genom att granska dem. Politiker måste förstå vikten och agera för en nedmontering av fiskindustrin.

Det havens djur behöver är en folkrörelse. En Fridays for fish. Fler dokumentärfilmer och kampanjer behövs där vi kan visa hur livet är för fiskarna. Lösningen är inte att fortsätta äta ohållbart och trolla med ord för att det ska bli hållbart. Det är en akut fråga och tills vidare är min hyperindividualistiska och smarta lösning att vi väljer bort fisk från tallriken.

Om vi någonsin tror att vi kommer kunna äta hållbart, ja, då måste vi lära oss att äta det som är hållbart. Jag syftar så klart på v-ordet.

Husbybon Omar Sayed har startat en protestlista mot marknadshyror som 120 000 har skrivit under.

De som försvarat Attendo eftersom de symboliserar privata intressen i den offentliga sektorn – i deras värld förlorar hela systemet om Attendo förlorar.