Politik är en långsam process. För två år sedan komponerade fyra partier ihop en överenskommelse som skulle ligga till grund för regeringens politik under mandatperioden. En mening i avtalet löd: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”
Redan då var det svårt att förstå hur Vänsterpartiet skulle kunna släppa fram Stefan Löfven som statsminister, men man gjorde det samtidigt som man gjorde klart att det finns några frågor i avtalet som man helt enkelt inte kommer acceptera.
”44. Reformera hyresmodellen. Fri hyressättning vid nybyggnation införs. Hyran inom dessa bestånd sätts efter en inledande period enligt en tariff grundad på jämförbara nybyggda objekt med en gradvis anpassning för att uppnå förutsägbarhet eller genom gängse förhandling.”
Utredningen presenterades i början av juni och har nu gått ut på remiss. Lagen föreslås börja gälla om ungefär ett år. Förslaget som sådant tros leda till att fler hyresrätter byggs, men det är ytterligare ett som riskerar att öka skillnaderna mellan rik och fattig, och mest sannolikt leder till ännu större segregering i samhället än vad vi redan ser i dag. Det är också en fråga som går på tvärs med vad Vänsterpartiet står för. När Nooshi Dadgostar påstår att det kommer leda till att människor tvingas ur sina hem, slirar hon förvisso rejält på sanningen. Nybyggda hem har inga inneboende som tvingas därifrån. Men det här är sannolikt inte heller sista steget som kommer tas i den här riktningen om Vänsterpartiet viker sig nu.
Nu står vi där. Vänsterpartiet har förkunnat att regeringen saknar förtroende i riksdagen. Sverigedemokraterna har lämnat in ett yrkande om misstroendevotum mot Stefan Löfven och KD och M har meddelat att man kommer stödja den. Vårt system med block som förhandlar inbördes istället för att frågorna prövas av hela riksdagen är demokratiskt tveksam. Den blir ännu mer tveksam när det inte ens är en majoritet, utan man bara räknar med att ett parti ska acceptera vad som helst som läggs fram, med hotet “om ni inte stödjer oss så får ni ju ännu värre politik”. Ett bättre system hade varit ett där frågorna var uppe för förhandling i riksdagen och de som har majoritetsstöd är de som vinner i kammaren. Men vi har inte det systemet, och om det bedrivs politik från regeringen som för samhället längre och längre bort från Vänsterpartiets samhällsvision måste de till sist säga stopp, det går inte mer.
Nu ligger bollen hos regeringen och Centern. Vad som händer nu vet vi inte, sannolikt kommer regeringen försöka hitta en medelväg. Men det bästa vore om man inser att Vänsterpartiet behöver inkluderas i förhandlingarna. Man kommer aldrig komma överens om marknadshyror, men det finns frågor där Centern och Vänsterpartiet kan samarbeta, som rör mänskliga rättigheter och migration. Finn dem, sätt press på regeringen i dem istället. Den här vägen är förhoppningsvis stängd.
Sommar och fotbolls-EM, ändå rätt mysigt.
Delar av Januariavtalet är verkligen förskräckliga.
