Liberalernas farväl till januariavtalet är en tidsfråga. Den uppflammande kärnkraftsdebatten ger nya argument till de liberaler som vill sluta upp bakom Ulf Kristersson och därmed acceptera Jimmie Åkesson. Så varför klipper inte S bara bandet till den partner som är på väg bort och ständigt talar illa om dem? Hoppet om att slippa lättnader i migrationspolitiken tycks vara ett av skälen.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni gör ingen hemlighet av att hon ogillar januarisamarbetet med regeringen och Centerpartiet. Hennes kritik mot regeringen är både hård och frekvent. Utspelet för några veckor sedan om att januariavtalet spricker om regeringen går vidare med förslaget om en humanitär skyddsgrund har tolkats både av partivänner och utomstående som att hon söker anledningar att avbryta samarbetet.
Vilka som skulle få en chans att stanna i Sverige tack vare en humanitär skyddsgrund är omstritt, men att Liberalerna ser dessa människor som ett så stort problem att de är skäl nog för att utlösa en regeringskris är det få som tror. Snarare kan utspelet tolkas som ett tecken på att Sabuni är beredd att ta till nästan vilken fråga som helst för att slippa januariavtalet.
Liberalernas väljare har till stor del flytt högerut efter valet 2018. Det är förstås ett tungt argument för dem i partiet som nu vill ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister – trots att det också öppnar för inflytande för Sverigedemokraterna, det mest antiliberala partiet.
Drömmar om kärnkraft
Att gå högerut kan också te sig lockande i en tid när motstånd mot invandring och hårdare tag mot brottslingar är ståndpunkter som tar allt större plats i samhällsdebatten. Nu har dessutom kärnkraftsdebatten seglat upp på den mediala agendan och inom Liberalerna finns nu de som drömmer våta drömmar om att bygga nya kärnkraftverk tillsammans med Ulf Kristersson och Ebba Bush, påhejade av Jimmie Åkesson.
Kort sagt: Liberalernas farväl till januarisamarbetet tycks vara en tidsfråga. Då kan det förefalla märkligt att Socialdemokraterna visar dem så stort tålamod. En förklaring är den vilja till stabilitet som ligger inpräntat i det gamla maktpartiets dna. Men att Liberalerna tar strid just i migrationsfrågan ger också den socialdemokratiska partiledningen hopp om att kunna smita från den mildring av den restriktiva politiken som Miljöpartiet drivit igenom. Inte så konstigt att migrationsminister Morgan Johansson vill gjuta olja på vågorna och ber ”alla parter fundera på hur man håller ihop”, som han uttryckte det i förra söndagens Agenda.
Något hårdare i tonen var Miljöpartiets nya språkrör Märta Stenevi i helgen. I Ekots lördagsintervju stängde hon dörren, om än med trevande formuleringar, för förhandlingar med Liberalerna om att förändra den humanitära skyddsgrunden.
Ur Miljöpartiets perspektiv skulle Liberalernas utträde ur samarbetet rent krasst kunna innebära en bättre förhandlingssits. Det gäller inte bara i migrationsfrågorna utan hela den ekonomiska politiken. Liberalerna vill se fortsatt stora skattesänkningar. Om de blir verklighet krymper oundvikligen utrymmet för de investeringar i grön omställning som står överst på miljöpartisternas önskelista. Likaså kan den socialdemokratiska vänsterflygel som längtar efter större välfärdssatsningar hoppas på större svängrum om Liberalerna inte längre måste blidkas.
Extraval mardröm för MP
Resonemanget bygger förstås på att de rödgröna partierna har något förhandlingsbord att sitta vid, även om Liberalerna överger januariavtalet. Enligt centerledaren Annie Lööf skulle detta med största sannolikt leda till extraval – en mardröm för Miljöpartiet som skvalpar runt fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna och som dessutom tävlar med Liberalerna om att vara riksdagens fattigaste parti.
Men frågan är hur realistiskt ett extraval verkligen är mitt i en pandemi, med bara drygt ett år kvar till ordinarie val. Det som talar för ett sådant scenario är att Centerparitet lovat dyrt och heligt att inte förhandla med Vänsterpartiet. Det var en förutsättning för att Centerpartiet skulle lämna Alliansen och kroka arm med Stefan Löfvén som skrevs in i själva januariavtalet.
Om L lämnar januarisamarbetet behövs V:s mandat för att regeringen ska få sin budget genom riksdagen. M-KD-SD är nämligen större än S-C-MP. Då Annie Lööf nyligen lovade att inte heller samarbeta med Moderaterna om dessa tar stöd av Sverigedemokraterna, finns det säkert de inom Centerpartiet som hellre skulle spendera en del av den välfyllda partikassan på en extra valrörelse än bryta något av dessa löften.
Men samtidigt: Ett extraval skulle inte lösa Centerpartiets dilemma. Förr eller senare måste de välja mellan V och SD. Och frågan är om man i praktiken inte redan gjort det valet. Till skillnad från Nyamko Sabuni talar Annie Lööf varmt om januarisamarbetet och stoltserar med de sakpolitiska segrar detta gett partiet. Samtidigt har hon fortsatt vara hård i kritiken av Sverigedemokraterna – och mot Moderaternas och Kristdemokraternas planer på att samarbete med dem. Kanske har hon i slutändan inte så många andra val än att acceptera det röda skynke Vänsterpartiet är för centerfolket.
Läs mer:
Olika besked från regeringen till ensamkommande
2021 – året då Liberalerna dumpar liberalismen
Pressen ökar i Liberalerna – Sabuni kan dumpa januariavtalet
