Zoom · Analys

2021 – året då Liberalerna dumpar liberalismen

Med runt tre procents väljarstöd är trycket stort på Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.

ANALYS. Nytt år, nya politiska kriser. Att 2021 blir året då Liberalerna lämnar januarisamarbetet med regeringen är ingen djärv gissning. Allt mer talar för att partiet snart krokar arm med Ulf Kristersson – och därmed också Jimmie Åkesson.

Kan ett parti som heter Liberalerna bädda för att Sveriges mest uttalade anti-liberala parti får vara med och styra riket? Ja, det verkar så. Trycket ökar på partiledaren Nyamko Sabuni att göra det hon av allt att döma själv vill– lämna samarbetet med regeringen och peka ut M-ledaren Ulf Kristersson som statsministerkandidat, trots att denne säger sig vara villig att samarbeta med Sverigedemokraterna för att få regera.

Under senhösten har den falang i partiet som redan från början motsatt sig januarisamarbetet blivit allt mer högljudd. Bland annat tog den försvarspolitiska talespersonen Allan Widman bladet från munnen och krävde ett slut på relationen med S/MP-regeringen.

Nu distanserar sig också Nyamko Sabuni själv från januarisamarbetet på ett tydligare sätt än tidigare. Hon ”har svårt att se fördelar” med ett fortsatt samarbete i samma konstellation under nästa mandatperiod, sa hon i en intervju med TT på söndagen. Dessutom sa hon att det inte är säkert att det blir någon mer budget tillsammans med regeringen under den här mandatperioden.

I SCB:s stora novembermätning finns ammunition att hämta för dem i partiet som vill ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister. Där bekräftas bilden från andra mätningar av att partiet är stadigt parkerat en bra bit under riksdagsspärren. Det handlar också om vart väljarna flytt efter valet 2018. Visserligen har 0,5 procentenheter gått till Socialdemokraterna och 0,3 till Centerpartiet. Men betydligt fler har gått högerut. 1,5 procentenheter till Moderaterna och 0,3 till Kristdemokraterna. Alltså tycks det vara där de väljare som krävs för att rädda kvar Liberalerna i riksdagen kan finnas att hämta.

Siffror väger tyngre än principer

Men principerna då? För att Ulf Kristersson ska bli statsminister krävs med all sannolikhet att Sverigedemokraterna finns med i väljarunderlaget. Är det förenligt med liberal ideologi att släppa fram ett fascistiskt parti till makten? Nej, svarar åtskilliga partimedlemmar. Inte nog med att SD göder rasism och avfärdar fastslagna mänskliga rättigheter som asylrätten. I partiet blommar kunskapsförakt i form av klimatförnekelse och all sköns konspirationsteorier. Oberoende journalistik ifrågasätts, inte minst genom återkommande attacker mot public service-bolagen. Kort sagt, anti-liberalt.

Säkerligen kommer företrädare för Liberalerna att lämna partiet om dörren öppnas för Jimmie Åkesson. Men om bara tillräckligt många väljare återvänder finns en del som talar för att partiledningen också skulle klara den kritikstorm som lär vänta dem från den socialliberala falangen.

Siffror tenderar att vara mer värda än principer i politiska partier. Det kan Kristdemokraternas totala omsvängning de senaste åren illustrera. Från att ha stått på barrikaderna för en human flyktingpolitik till att vara först ut med att öppna för SD-samarbete. De som var besjälade av engagemang för flyktingar och fattigdomsbekämpning – som i bland gått under epitetet ”pingsvänstern” – fogade sig eller försvann från partiet i tysthet. Trots att politiken i flera avseenden är rakt motsatt mot den man fört i decennier.

Att Ebba Busch så här långt lyckats med konststycket att byta politik är ett uttryck för att hela samhällsdebatten tagit stora kliv i högerkonservativ eller, om man så vill, anti-liberal riktning. Också det talar för att Liberalerna kan göra en liknande resa. Förutsatt att inte de krafter – oavsett om de är röda, blå, gröna eller rosa – som vill se en annan debatt lyckas mobilisera för att vända vindarna.

Blir "liberal garant" för SD-stödd regering

Vi lär knappast få höra Nyamko Sabuni själv säga att hon öppnar för samarbete med Sverigedemokraterna. Sannolikt kommer partiet inte heller ha några ministerposter i en SD-stödd regering nästa mandatperiod. Kanske blir lösningen den som Joakim Broman, chef för Liberala nyhetsbyrån, förespråkade i Syre för en tid sedan: Att Liberalerna blir stödparti till en sådan regering och kallar sig ”liberal garant”, med löfte om att SD inte ska tillåtas peta på rättsstatens och demokratins principer.

Att det rent sakligt sett kan te sig ologiskt att kalla sig liberal garant och samtidigt garantera det mest anti-liberala partiet inflytande kan ha mindre betydelse om Liberalerna samtidigt får igenom sänkta inkomstskatter och satsningar på kärnkraft.

Om januariavtalet spricker redan nästa år, betyder det att Stefan Löfven snart får lämna Rosenbad? Troligen inte. Om han lyckas få Vänsterpartiet och Centerpartiet att sätta sig vid samma bord har han de mandat som krävs för att baxa en budget genom riksdagen. En knepig uppgift kan tyckas. Men frågan är vad som skulle vara C-ledaren Annie Lööfs alternativ. Särskilt i ett läge då hon kastar lystna blickar mot liberala väljare med ideologiska principer.