Produktionen av kött orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Det finns olika sätt att minska utsläppen men man kommer inte ifrån att folk behöver äta mindre kött om vi ska klara klimatkrisen. Det är rimligt att utsläppen slår igenom på priset.

Partiet Vändpunkt vill främja en omställning till ett ekologiskt och till största delen växtbaserat jordbruk, där utsläpp av växthusgaser minskar och industriell köttuppfödning ersätts av naturbete med hög grad av biologisk mångfald och god djuretik.

Anna-Carin Hall, 60 år, pressansvarig, Kvinna till kvinna

Det är ingen dum idé, men framför allt borde fokus ligga inte bara på vad den enskilde medborgaren kan göra för att minska utsläppen. Tillverkningsindustrin och de kommersiella vägtransporterna måste på allvar jobba för utsläppsminskningar. Sjöfarten är heller inte så miljövänlig och måste arbeta för en omställning. Det finns många stora utsläppsbovar, men i det mediala samtalet låter det som att elbilar, minskat flygresande och växtbaserade burgare allena ska lösa klimatkrisen.

Jonas Bane, 33 år, ordförande, Klimatriksdagen

Politiken måste göra allt som står i dess makt för att minska vår gemensamma klimatpåverkan, där köttet står för en stor del. Skatter och information kan styra konsumtion i butiker men det är centralt att man gör rent framför egen dörr och tar initiativ i kök som drivs av offentlig sektor. Det finns både folkhälso- och klimatargument att använda. Mindre kött betyder ofta mer grönsaker! Dessutom finns det rent etiska skäl att montera ner industriell köttproduktion.

Tove Ahlström, 43 år, vd, tankesmedjan Global utmaning

Att minska köttkonsumtionen är bra både för människors hälsa och för naturen, men det är viktigt att förstå skillnaden på olika typer av kött (nöt, svin och fågel) samt var och hur de är producerade. Ekologiskt naturbeteskött från Sverige är ett bra val och vi behöver mer produktion av detta, samt mindre av det importerade konventionella nötköttet. Jag skulle vilja se en differentierad skatt baserad på den verkliga klimatpåverkan som skulle belasta klimatmässigt sämre nötkött och gynna svenskt naturbeteskött. En annan åtgärd är att styra inköpen via offentlig upphandling och att se till att skolor, vård och omsorgsverksamheter följer Livsmedelsverkets rekommendationer och därmed minskar mängden nötkött i måltiderna.

Tobias Petersson, 40 år, omvärldsbevakare, Framtidsjorden

Politiken inte bara borde utan måste göra mer. Klimatet är vår tids ödesfråga: den globala boskapsuppfödningen, jord och skogsbruket måste förändras. Dessa näringar utgör inte bara stora klimatbovar utan har även de omställningsnycklar vi behöver. För alla Göran som slår näven i bordet och säger ”biffen rör ni inte”. Ni behöver inte bli veganer över en natt, ni behöver endast äta kött på rimlig nivå, som på 60-talet, när köttkonsumtionen var cirka 70 procent lägre än i dag. Inte var du vegan då, Göran?

Lotta Sjöström Becker, 46 år, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen

Om vi i Sverige är seriösa med att ställa om och klimatanpassa vårt samhälle så ingår våra matvanor i det. Jag är övertygad om att vi behöver äta mindre och mer sällan av alla orters animalisk föda och där behövs breda kunskapsinsatser för att lära om hur vi kan äta mer hållbart och mer näringsrikt utan att nödvändigtvis använda kött. Det finns alla möjligheter för en omställning, det handlar om politisk vilja.

Nästa vecka kommer över 300 000 grisar ligga på julborden. Trots att vi löpande får rapporter om vanvård och alla vet hur djurindustrin fungerar vill 69 procent i Sverige att kött-och charkprodukter ska dominera på julbordet. Trots att vi vet att köttindustrin är ett av de stora bidragen till klimatkrisen så trycker vi i oss djur som om vi inte hade ett intellekt att välja med. 

Grisar är sociala djur med stort behov av att böka i jorden. En gris i djurindustrin får däremot aldrig böka i jorden, den trängs sitt onaturligt korta liv inomhus i en box med betonggolv. När grisarna inte får utlopp för sina naturliga beteenden börjar de ofta bita på varandras svansar och öron. Ledinfektioner på smågrisar och lunginflammationer på slaktsvin är också vanligt. En av tre svenska suggor lider av plågsamma liggsår på grund av de hårda golven. Tolv procent av de grisar som slaktas beräknas ha smärtsamma magsår. 

Efter sex månader i de trånga boxarna sänks grisarna ned i ett schakt med koldioxid. Under den minut de är vid medvetande plågas de av panik och kvävningskänslor och så länge de kan röra sig så kämpar de för att ta sig ur schaktet. Sedan skärs halsen upp och de förblöder, hängande upp och ner, så de sedan kan serveras på julborden. De har inga val under hela sitt korta liv, deras öde är förutbestämt. Men vi kan välja om vi ska vara en del av denna grymhet eller välja ett växtbaserat alternativ.

God jul!

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

”Hej, det är Gustav. Carinas son.” Även om jag som barn lärde mig hitta till varje balkong på Kristianstad lasarett dit jag kunde ta mamma och smygröka, ville jag aldrig lära mig vägen till det palliativa vårdhemmet.

Men där stod jag nu. Medan hängbjörken vid busshållplatsen blev gulare och hängigare, och mamma tunnare och tunnare.

Första dörren måste man trycka på porttelefonen. Det är där jag blir bara min mammas son. En titel och ett uppdrag som just nu är finare och viktigare än allt annat.

Den andra dörren kräver kod, och jag gissar att jag kommer minnas de siffrorna så länge jag lever.

När jag ligger i mammas rum, på den lilla bäddsoffan från Ikea som inte riktigt går att sova i, och googlar på vad andningen säger om hur lång tid hon har kvar så hittar jag en artikel med en expert i Stockholm på vård i livets slutskede.

Han berättar om hur man tänker runt dropp och dryck när den döende inte längre orkar dricka själv, och han berättar hur man gör den allra sista tiden så bra som möjligt för den som snart inte längre är här och journalisten försöker ställa en kritisk fråga och experten ler.

”Varför är det så viktigt att satsa resurser på döende? Är det inte bättre att satsa pengarna på…

– …Förbifart Stockholm, biter Carl Johan Fürst av.

Han är van vid frågeställningen.

– Jag tycker att hur man tar hand om sina svagaste speglar ett samhälles moraliska nivå.

Så länge det gick pratade vi, mamma och jag, om världen och livet, om det som varit och det som är. Jag inser att mina uppfattningar om rätt och fel, om vad som är viktigt och vad som är meningen med hela skiten, har jag fått av henne. Och det gör mig lite stolt.

Mina syskon är med mig, hon har gett oss frihet, och det har hållit oss ihop, och nu är vi här. Växelvis, men tillsammans i det mest naturliga och samtidigt allra svåraste vi varit med om.

Som så många andra där en enkel diagnos och en vårdplan enligt mallen inte fungerar, så har mamma sin historia av fatala misstag, bortprioriteringar och konsekvenser av att de som ska ta hand om oss när vi behöver det allra mest är stressade, stafettande och tillfälligt inhyrda.

Men det bor ingen bitterhet i mamma. Bara tacksamhet för alla som lägger själ i sitt arbete med att ta hand om henne, fast inget längre finns att göra.

När människan blev människa, när vi fick språket och fantasin, var det första vi började göra att ta hand om våra döende och döda. Jag tänker att egentligen var det väl där, i själva omtanken, i heliggörandet av varje människa, som civilisation uppstod.

Nu har vi så mycket bättre möjligheter till det än någonsin tidigare. Och jag pendlar mellan ilska, inte olik den mamma visade från sjukhussängen när nyheterna spelade framför henne, och tacksamhet.

Ilska över att det skulle kunna vara så mycket bättre. Vi är så mycket rikare. Och vi arbetar så hårt för det. Och vad köper vi sedan? Några får en jet och en yacht, många ett större hus, en hemmabio och några fler kvällar på restaurang. En hel del får ingenting. Alltmedan skolan har anställningsstopp och hemtjänsten minutscheman. Dyrare och större bilar lämnar barnen på en förskola där barngrupperna växer, och försäkringsbolagen säljer drömmen om att hamna någon annanstans än på sjukhuset vi betalat för tillsammans.

Tacksamhet över att ändå leva när det finns smärtmedicin, personal med tid för omtanke om min mamma och ett litet vårdhem med en fin trädgård och en balkong med eftermiddagssol, så stor att vi kan rulla mamma ut i sängen för att ta sina sista bloss där.

En vän som också tagits från den här världen brukade fråga vad vi ville ha kvar om vi vaknade imorgon och världen var ny. Vad av allt som finns borde bevaras, och vad borde göras nytt? Och jag tänker att det finns så mycket i den här civilisationen värt att hålla fast i, så mycket värt att kämpa för och så mycket vi aldrig kan ta för givet.