Programledaren Isabelle McAllister vill få oss att omvärdera det slitna och kantstötta i sin nya bok ”Skavank”. Samtidigt har hon börjat att omvärdera sin egen roll för att ha hejat på slit och släng-kulturen som inredningsexpert.
Förra våren landade Isabelle McAllister på svensk mark igen, efter att ha bott på Bali med sin familj i två år. Där gick barnen i en skola med miljöinriktning, och Isabelle vidareutbildade sig i hållbarhetsfrågor. Men det var inte bara all ny kunskap som gjorde intryck, utan också livsstilen.
– Vi bodde nästan utan prylar för första gången. Vi hyrde ett möblerat hus, hade inte mycket med oss och där vi bodde fanns det knappt något att köpa förutom flipflops, säger hon.
Att leva så enkelt, och samtidigt ha kunskapen att konsumtionen har ökat enormt under de senaste decennierna, fick henne att vilja engagera sig, berättar hon. Och ett resultat av de tankarna är den nya boken ”Skavank – att laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta” (Norsteds).
Känd programledare
Isabelle McAllister är för många känd som programledare i olika inrednings- och byggsammanhang, och det är också ur den erfarenheten hon har hämtat material till boken.
– Överkonsumtionen är en stor faktor i klimatkrisen, och att använda det vi har så länge vi kan är det bästa vi kan göra. Jag har alltid jobbat med återbruk, så nu när jag sitter på både kunskapen om varför detta är viktigt och hur man gör för att ta hand om saker, ville jag berätta den historien.
För en person som Isabelle, som tycker om att arbeta med händerna, är det inte särskilt märkligt att laga, lappa och återbruka. Klimatnyttan har kommit som en bonus.
– Det är kanske en efterhandskonstruktion, men jag har synat min karriär i sömmarna. Jag har definitivt bidragit till en massa slit och släng, vilket nog var oundvikligt i det jobb jag hade. Samtidigt kan jag se att jag alltid premierat återbruk, vilket nog beror på att jag drivs av ”görandet” snarare än en viss stil.
Fel att söka mening i det materiella
En nyckel till ett sundare sätt att se på konsumtion tror hon är att vi måste få tillbaka kopplingen mellan det vi köper och vem som tillverkar dem – och hur. Vi måste också se var materialen kommer ifrån och vad som händer med våra prylar när vi själva inte vill ha dem längre.
– Vi klickar hem saker som förhoppningsvis står utanför vår dörr inom något dygn, sedan använder vi dem knappt alls innan vi skickar ut dem i ”rymden” igen. Samhällshjulet rullar oerhört snabbt, vi söker substans i materiella ting men misslyckas, eftersom det så sällan finns något värde i sakerna vi köper.
Isabelle McAllister pratar om att ge föremålen en historia, en tyngd, för att vi ska respektera och ta hand om dem. Och hon tveksam till att det finns något som kan kallas ”hållbar konsumtion”.
– Det gör det nog inte. Det finns tillräckligt med redan producerade prylar för alla som bor på planeten och lite till. Det är vettigare att använda dem innan vi köper nytt. Jämför med kylskåpet: Det är smartare att äta upp den mat vi har innan vi köper mer – även om vi tyvärr har blivit lite ”slit-och-slängiga” även på det området.
Det slitna blir vackert
Skavanker och patina är något Isabelle McAllister talar om med värme – att spår av användning är något som vi borde sätta värde på, snarare än att se som en värdeminskning.
– Jag likställer det med ett slags erfarenhet. Och hellre nött och använt än något som spruckit efter bara en användning på grund av dålig kvalitet. Även jag kan uppskatta det som är perfekt, men det är något väldigt flyktigt i det, medan spår av åldrande är mer intressant.
Ett exempel ur Isabelles McAllisters eget liv är ett golv i familjens stuga i Dalarna, som Isabelle handmålade med linoljefärg i ett intrikat mönster i många lager. Projektet tog 60–70 timmar, vilket gav det ett extra värde. Hennes följare på Instagram fick följa hela processen, och många ifrågasatte hur hon kunde lägga så mycket tid på något som folk sedan skulle gå på.
– Det påverkade mig lite, så när golvet var klart var jag först överdrivet försiktig. Skulle någon dra en resväska över det och göra djupa repor skulle jag nog bli ledsen, men att få vara med och sakta nöta på golvet över tid genom att leva livet – det är ju fint!
TIPS FÖR ATT HANTERA SKAVANKER
+ Uppskatta. Försök se det vackra i en spricka – att den är ett tecken på att någon har tyckt om och använt föremålet. Om inte funktionen förstörts kanske den kan få vara kvar?
+ Dölj. Återställ utseendet till det ursprungliga. Hur det lyckas beror på hur något gått sönder, och ibland krävs särskilda kunskaper. Klura själv, eller be om hjälp.
+ Kamouflera. Ge skavanken en ny mening. Dölj hålet i en tröja med en lapp i form av en stjärna, och sätt dit ytterligare stjärnmärken, så blir det en dekoration.
+ Framhäv. Det finns tekniker för att framhäva skador, som kintsugi som innebär att man lagar sprickor i porslin med guld, eller sashiko som är en broderiteknik med små stygn som kan lappa revor i tyg.
+ Ta hjälp. Det finns lagningsgrupper på Facebook, så gör du-videor på Youtube, inspiration på Pinterest och hashtaggar på Instagram. Dessutom kan man ta hjälp av skräddare, möbelkonservatorer och tapetserare.
Fakta: ISABELLE MCALLISTER
Ålder: 44 år.
Familj: Man, två barn samt katten Tussebull.
Yrke: Creative director, föreläsare, författare, programledare och ”omställningsaktivist som gillar att tänka med händerna.”
Bor: Lägenhet i Stockholm och stuga i Dalarna.
Aktuell med: Boken ”Skavank – laga, vårda och uppskatta det gamla och nötta” (Norstedts) och en Youtube-serie om hur man kan bygga bättre för framtiden.
Maria Soxbo/TT/Syre
