En möjlighet för forskare, konstnärer och idrottare att börja en bana som kan bli hur framgångsrik som helst. En chans för företag att klara sig i kristider. På veckans Under ytan beskriver Narcy Calamatta hur hennes hemland Malta skulle kunna dra fördel av att införa basinkomst.
En universell basinkomst (UBI) innebär att regeringen – i ett civiliserat demokratiskt land – garanterar alla sina vuxna medborgare en regelbunden individuell inkomst för att trygga sin existens. Jag anser att detta system bör inkludera alla medborgare som röstar och bidrar till att välja en demokratisk regering – i mitt förslag varje myndig person över 16 – i Republiken Malta. Detta innebär att medborgaren kommer först, och jag hoppas att Malta blir bland de första länderna som inför ett UBI-system. Förespråkarna för UBI har dock hittills fått begränsat officiellt erkännande, eftersom Malta nästan nådde full sysselsättning år 2019 och dess sociala tjänster är så pass bra att få medborgare faller igenom säkerhetsnätet.
Mat på bordet och tak över huvudet
UBI är inget gratis lunchprogram. Det är inte heller fråga om en minimilön, som i många fall håller arbetarna vid fattigdomsgränsen. I vilket fall som helst är det ingen social allmosa, utdelad efter meningslös behovsprövning och personlig utvärdering. Nej, detta är en grundläggande summa pengar, tillräcklig för att medborgarna ska kunna leva ett gott liv – med tak över huvudet, mat på bordet och tillräckligt med pengar för att betala för essentiella utgifter såsom kläder och transport. Ordet grundläggande (basic) härstammar från det latinska ordet basis, vilket betyder grund. Du bygger inte ditt hus på lera utan på en god och hållbar grund.
Överleva med värdighet
Om detta system infördes genom lagstiftning skulle våra ansedda medborgare få pengar av regeringen. Det är inte pengar som du förtjänat genom arbete, som står i proportion till produktion eller tillhandahållna tjänster. Det är ett belopp som skulle vara tillräckligt stort för att garantera att de dagliga utgifterna täcks. Detta är ett nytt sätt att tänka.
Är det bättre än det gamla? Tänk på att en person som saknar ett grundläggande stöd, såsom saker ser ut i dag, måste gå ut på morgonen och möta det fria marknadssystemet, där mentaliteten att de starkaste överlever fortfarande dominerar. Om du snart kommer att lämna skolan, eller befinner dig mellan jobb, är du aldrig en av de lämpligaste.
För att överleva med värdighet behöver du därför en garanterad tillgång till pengar. Du behöver en tillräcklig inkomst för att ha en chans att skaffa dig en rättmätig andel av samhällets rikedom. Du behöver få samma chans som de som anlände före dig eller har familjeprivilegier eller har fått en bättre utbildning. Ordet ”rättmätig” betyder här en rimlig chans att förverkliga din potential. Din regering bör garantera denna inkomst om den vill skapa ett lyckligt och rättvist samhälle.
Garanterad basinkomst
UBI är inget nytt koncept. I Finland har man haft ett experiment i en viss sektor av befolkningen för att bedöma om UBI kan fungera.
Nordiska regeringar har alltid varit pionjärer då det gäller medborgarnas rättigheter. Efter att covid 19-pandemin bröt ut, har regeringar över hela världen varit tvungna att vidta åtgärder för att rädda jobb och småföretag. UBI:s förespråkare har visat dem hur de kan garantera en basinkomst.
Viktig omprövning
Påven Franciskus påpekade i sin senaste bok, Let us dream, att covid 19-pandemin har visat på människans förmåga att anpassa sig och hitta lösningar för att trygga alla människors värdighet och välbefinnande.
Hans helighet anser att regeringarna borde erkänna det samhällsvärde som finns i det arbete som utförs vid sidan av förvärvsarbetet. Detta är en viktig del av den omprövning vi behöver i en värld efter covid. Han anser att det är dags att utforska koncept såsom universell basinkomst, även känd som negativ inkomstskatt.
Martin Sandbu säger i sin bok The economics of belonging att människorna inte helt får överlämna kontrollen över sina personliga ekonomiska öden till marknadskrafterna. Han föreslår också att då marknadskrafterna har förflyttats från produktion till en service- och kunskapsbaserad ekonomi, bör regeringarna inte längre tillgripa det vanliga sättet att rädda traditionella förlorare såsom banker och multinationella företag.
Sandbu skulle hellre se att arbetstagarnas produktivitet och förhandlingsstyrka ökar, så att företagen blir tvungna att tävla om de bästa arbetstagarna, i stället för att de sinsemellan tävlar om de bästa jobben. Han föreslår också att skattefria inkomstbidrag ska ersättas med en liten allmän basinkomst för att förstärka skyddsnäten och undvika fattigdomsfällor.
Den amerikanska politiska kolumnisten David Brooks påpekar i sin bok The social animal, att människor i dag lever längre och att antalet livsskeden har ökat från fem till sju. Han lägger till vad han på ett träffande sätt kallar ”odysséåren”, mellan 25 och 35, då ungdomar efter avlagd examen vidgar sina horisonter och griper sig an ett större livsspektrum. Han kallar det en period av ständig audition.
Odysséåren
När du är klar med din utbildning behöver du inte skynda dig att slå dig ner och bli en förutsägbar nio-till-fem-anställd för de närmaste 40 åren. Du kan experimentera med olika karriäralternativ innan du väljer att etablera dig och gå med i den gråklädda brigaden. En studie i Australien visade att ungdomar mellan 25 och 35 år i genomsnitt har erfarenhet av 17 olika jobb och fem förändringar i sin karriär.
Brooks påpekar också att dessa medborgare under odysséåren är motvilliga att underkasta sig det konservativa mönstret med ”portvakter”. Ungdomar motsätter sig idén att låta en främling klassificera dem tidigt i deras arbetsliv.
Han lyfter också fram aktiva pensionärer som en ny kategori. Seniormedborgare som fortsätter att utbilda sig och skapar nytt i form av samhällstjänst bidrar till samhället under sin pensionering, och Brooks påvisar behovet av livslångt lärande. För att gå den extra milen borde varje medborgare få en UBI-betalning.
Vilotid mellan jobb
Vi har också en skyldighet att tänka på de fullvuxna människor som befinner sig mellan jobb, antingen för att deras verksamhet har blivit överflödig eller för att deras arbetsgivare under marknadskrafternas tryck har lagt ner sin verksamhet. I slutet av 60-talet när jag var i London och slet för att bli professionell skådespelare på scen och i film, lärde mina erfarna kolleger mig att säga att jag ”vilade”, inte att jag var utan jobb.
Det var verkligen ingen vilotid, för det var då vi arbetade som intensivast med att leta efter nästa gig, gå på auditioner och söka jobb. Vi betraktades som snyltare därför att vi inte underkastade oss ett fast kontorsjobb. I dag upplever nästan alla människor av en eller annan anledning perioder mellan jobb. De behöver omskolning för att skaffa sig nya färdigheter. Ju äldre de är, desto mera vacklande kan deras hälsa vara, vilket begränsar vilket arbete de kan utföra.
Under tiden kan dessa människor mycket väl ha förbundit sig att bekosta sina barns utbildning och framgång i livet. När en person når medelåldern kan han eller hon ha ackumulerat ansvar. Jag hade en vän i New York, en mycket respekterad Malta-riddare, som i sina bästa år blev hjärtpatient och fann sig tvungen att köa vid matbanker under kalla vinterdagar.
Människor som arbetar i jobb med krav på hög fysisk kondition – polis, soldater, fiskare, byggnadsarbetare och liknande – är tvungna att gå i pension tidigare. Oavsett den inkomst de har från pensioner eller livförsäkringar räcker det aldrig till att matcha de stigande levnadskostnaderna, fluktuationerna på valutamarknaderna eller en plötslig ekonomisk kris. Det är ännu värre för människor i mindre utvecklade länder. Dessa begåvade och respektabla personer behöver en garanti att alltid ha tillgång till någon form av basinkomst, så att de kan lösa sina egna problem.
Alla dessa utmaningar kostar pengar. Jag föreslår att UBI verkligen ska vara universell, så att alla människor kan förlita sig på en stadig basinkomst som ger dem möjlighet att förverkliga sin potential.
En rättvis chans
Det här är en fråga om att tänka utanför boxen. Hittills har progressiva länder finslipat sina lagar om sociala tjänster och arbetsmarknadsrelationer enligt alla konstens regler. Men alla gällande lagar begränsas av en traditionell konservativ praxis som dikteras av den fria marknaden och struntprat om utbud och efterfrågan.
För UBI gäller inte quid-pro-quo praxisen (något för något) i relationerna mellan arbetsgivare och arbetare eller företagare och konsument på en oreglerad marknad. Vi sa tidigare att var och en borde ges en rättvis chans att förverkliga sin potential.
Alla har potential. De som har naturliga talanger och utbildning i en färdighet som det finns efterfrågan på är de första som får en stadig inkomst. Andra, som kan ha talang och utbildning, men vars färdigheter inte efterfrågas i den kommersiella och industriella världen, vare sig det gäller geografiska eller kulturella begränsningar, riskerar att gå förlorade för samhället. Efterfrågan varierar med förändringar i mode eller trender, och specialiserade arbetare behöver tid för att anpassa sig till innovationerna.
Konstnärer, forskare och idrottare
Jag är konstnär inom scenkonst. Jag vet att det i dagens värld är ytterst svårt för begåvade konstnärer inom vilket konstnärligt område som helst att förverkliga sin fulla potential. Livet blir en lång serie av kompromisser, som hänvisar konstnärernas familj eller anhöriga att leva ur hand i mun.
Det är inte enbart artister som har denna prekära situation. Forskare, ekologer, arkeologer, unga friidrottare … De kan inte förvänta sig att ha en skälig inkomst när de startar. Vem som helst, vars färdigheter inte passar in den stora penning-genererande maskinen, kan betraktas som en paria.
Men jag skulle vilja kalla den här kategorin människor med hög potential ”silkesmaskar”: om du ger dem tillräckligt med tid och näring – UBI – för att utvecklas, kommer de att skapa produkter av silkeskvalitet. Bland dessa kommer det att finnas ett fåtal sångare eller fotbollsspelare som genererar tillräckliga inkomster för att hålla hundratals familjer flytande. Du kunde också nära en forskare, vetenskapare eller idrottare som ger ära, guldmedaljer till sin nation, och likaså en förbättrad livskvalitet till sitt samhälle.
Kreativa nomader
Vi får aldrig glömma den höga personalomsättningen inom serviceindustrin. Kreativa människor, såsom kockar, sömmerskor och alla slags hantverkare, är beroende av de begränsande parametrarna för utbud och efterfrågan i den fria marknadens regim. Oftast är dessa personer egenföretagare som mellan säsongerna inte har något garanterat ekonomiskt stöd – inte enbart för sitt eget företag utan i många fall också för att sörja för sina medarbetare.
Dessa små företag kan inte överleva enbart med sina säsongintäkter och behöver därför någon form av stabil grundinkomstgaranti som hjälp för att klara av säsongernas oförutsägbarhet. Dessa människor är aldrig på samma plats tillräckligt länge för att vara fackligt anslutna eller passa in i någon kategori, för de är nomader. Du hittar italienare som lagar mat i Tyskland och tyskar som servar flygmotorer på Malta. De kunde vara mycket nyttigare för samhället om de kunde räkna med en UBI.
Förverkliga sin potential
Regeringarna skulle inse fördelarna med att människorna kan förverkliga sin potential, om de var beredda att konfrontera dagens realiteter. Mönstret från efterkrigstiden då ungdomar sökte jobb för livet gäller inte längre i dagens innovativa värld. Den 70 år gamla antropologiska klassificeringen i rurala och urbana samhällen har utplånats. Varje grannskap kan mycket väl innehålla ett tvärsnitt av alla samhällsskikt samt alla kategorier av arbetare och utbildningsnivåer. En tonåring som sitter i sina föräldrars kök i en bergsby skulle, metaforiskt utryckt, med sin dator kunna förflytta berg på avlägsna kontinenter. För mig verkar det omöjligt och meningslöst att försöka klassificera olika färdigheter.
För att tänka utanför den konservativa boxen måste vi ta itu med de växlande verkligheter som människorna möter under hela sin livstid. Det är få som i dag aspirerar på den allmänt kända guldklockan efter 40 års lojalitet mot en enda arbetsgivare. I dag inser ansedda medborgare sin potential när de avancerar till en position där de kan svara mot sitt samhälles behov och betala tillbaka det de har fått, med extra ränta. Nyckellösningen är att göra det möjligt för varje människa att förverkliga sin potential.
Inget perfekt ekonomiskt system
Det är uppenbart att vårt nuvarande ekonomiska system inte är perfekt. De rikaste länderna har den högsta proportionen hemlösa och extremt fattiga invånare. Våra rikaste och socialt mest medvetna länder har den högsta andelen självmord. Våra starkaste ekonomier är beroende av billig arbetskraft, som ofta utgörs av emigranter utan rösträtt, som rymmer från ett värre elände i sitt eget land. I den nuvarande modellen för så kallat demokratiskt styre äger 10 procent av befolkningen lika mycket som den övriga 90 procenten tillsammans. Därtill är slutresultatet oro och konflikt.
Jag har ovan citerat ett par studier för att inte ge intryck av att jag har hittat shangri-la utan för att visa att vi, som talar för ett UBI-system i våra ekonomiska strukturer, inte är ensamma. Över hela världen finns denna förändringarnas vind som strävar efter att reformera vår ekonomiska filosofi till det bättre. Vi strävar efter att göra detta samtidigt som vi hela tiden vet att vi aldrig kommer att skapa ett perfekt system.
En ekonomisk injektion
Med andra ord: varifrån kommer pengarna? Förhoppningsvis skulle politiker, som går in för policyn att inrätta ett UBI-system, få majoritet i beslutande organ. De skulle sedan introducera nya tänkesätt. När covid-19 skakade den maltesiska ekonomin drabbades turistsektorn hårdast. Turismen står för mer än 30 procent av vår bruttonationalprodukt, BNP. Den unga premiärministern, som endast några månader hade innehaft denna position, bad sina rådgivare om en omedelbar och ny lösning för sommarmånaderna.
Svaret var att ge varje medborgare från 16 år och uppåt en gåvovoucher på 100 euro: 60 procent skulle spenderas i restauranger och andra matställen, 40 procent på kläder och hushållsartiklar. Den sommaren, 2020, uppnådde restaurangbranschen och tillhörande turistanläggningar höga omsättningar, vissa matchade till och med rekordtalen för det föregående året.
Företagsledarna var inte tvungna att betala någon skatt för att kompensera för detta. Varje röstberättigad medborgare fick samma belopp utan granskning eller behovsprövning. Ingen ombads att bevisa att dessa pengar behövdes.
Det rådde semesterstämning i hela landet och varje person spenderade mer än de tilldelade 100 €. Varje euro som spenderades ingick i de vanliga faserna; restauratören var tvungen att köpa sina varor och leverantören använde sin oväntade vinst genom att gå ut och fira. Systemet var så framgångsrikt att regeringen föreslog ett liknande system i novemberbudgeten, som ska aktiveras i slutet av avstängningen, vilket förhoppningsvis sker under våren 2021. Alla politiska krafter stödde förslaget om en sådan injektion av pengar i ekonomin. Den har fungerat som jäst – som höjt energinivån i resten av ekonomin. Jag föreslår en testperiod där man ger var och en 100 euro varje vecka i ett år och väntar på resultatet.
Den gordiska knuten
Påven Franciskus säger i sin bok att politiska åtgärder såsom UBI också kan ge människor mera tid för att kombinera lönearbete med tid att bidra till sitt samhälle.
Detta nya system, som skulle ge människorna mer tid för sina familjer och sina lokala samhällen, skulle öka människornas självkänsla och stolthet. De skulle ha mod att möta större utmaningar och förverkliga sina drömmar. De skulle gärna kämpa och göra sitt bästa för att förverkliga sin potential. Detta kunde vara ett trovärdigt löfte om en ny början om vi utövar påtryckning på våra politiker att de ska anta ett system med en universell basinkomst. Gemenskaper bestående av nyblivna entusiaster skulle slå sig samman och anta utmaningen att hugga av den gordiska knuten. Såsom Alexander den stores svärd högg av den gordiska knuten, skulle UBI hugga av knutar i våra system.
Medborgarinitiativ för basinkomst
I september 2020 registrerade ett antal EU-medborgare ett europeiskt medborgarinitiativ (European citizens’ initiative – ECI) om UBI med syftet att få det presenterat för Europaparlamentet. Detta förutsätter en miljon underskrifter, varav de första 100 000 redan getts. Det största bekymret är att det enbart är få officiella organ som är inblandade eftersom detta inte är ett system som omfattar de traditionella procedurerna för sociallagstiftning eller arbetsmarknadsrelationer.
Jag uppmuntrar våra läsare att ta reda på mer om ECI-UBI och delta i våra ansträngningar att hugga av den gordiska knuten.
