Det var inte länge sen som svarta på filmduken spelades av vita insmorda i skokräm. I dag vore något sådant näst intill otänkbart tack vare massivt antirasistiskt motstånd, och det som i nedvärderande ordalag brukar kallas för identitetspolitik.
Men faktum är att utan identitetspolitiska strider hade varken svarta, kvinnor eller olika minoriteter, erkänts vare sig representation eller rättigheter. Det förra hänger samman med det senare.
Tyvärr finns fortfarande samhällsgrupper som inte anses värdiga sin egen representation. Människor med olika typer av funktionsnedsättningar berövas ständigt såväl representation som grundläggande mänskliga rättigheter. Inte minst inom kulturen.
Det senaste exemplet på ableism (diskriminering utifrån olika sätt att fungera) i filmens värld är den nylanserade musikalen Music, som regisserats av den australiska artisten Sia. Filmen handlar om en tillnyktrad missbrukare som får vårdnaden om sin autistiska halvsyster, spelad av en neurotypisk skådespelare, och som trots intensiva protester från den autistiska publiken nominerats inom två kategorier till det prestigefyllda filmpriset Golden globe award.
Det är anmärkningsvärt, för den högst relevanta kritiken mot filmen kom inte som en överraskning. Flera månader innan Music lanserades kritiserades den grundligt och sakligt av en rad autister som menade att hela filmproduktionen runt Music, från rollbesättning till gestaltning och handling, genomsyras av ableism. Music, framförde de, porträtterar inte autism trovärdigt och de behandlingsmetoder som skildras, till exempel fasthållning, är både otidsenliga och skadliga.
Enligt den autistiska influencern Paige Layle är filmen bara ännu ett exempel på hur autister fortfarande exploateras och objektifieras utifrån den neurotypiska linsen. Layle och flera autister med henne kritiserar specifikt att ingen i filmteamet, eller skådespelaren som ska föreställa autistisk, är autistisk. Det kan jämföras med den rasistiska filmproduktion där svarta historiskt skildrades och spelades av vita.
Sia själv har uppgett att filmens ”ädla syfte” var att uppmärksamma autism, men som ofta sker när någon ska skildra andras erfarenheter reproduceras snarare än bekämpas fördomar och stereotyper.
När Sia har bemött kritiken i sak har det varit ignorant och provokativt, inte minst eftersom hon har ifrågasatt autisters skådespelartalanger och hänvisat till stödet från den kontroversiella organisationen Autism speaks, som många autister tar avstånd från på grund av dess konspiratoriska syn på autism som en epidemi, en sjukdom som ska kureras och bekämpas, snarare än en funktionsvariation som förtjänar erkännande.
Nyligen bad Sia om ursäkt till det autistiska communityt och lät även meddela att Music framöver ska visas med en varningsruta. Men ursäkten är otillräcklig och varningsrutan är en föga adekvat åtgärd. Skadan är inte bara skedd, utan pågår och kommer fortsätta med filmens spridning. Music beräknas ses av miljontals människor och till råga på allt belönas av en filmindustri som inte tar ansvar för ett innehåll som åsamkar många stor skada.
Om det ändå har kommit något gott ur den här farsen så är det att fler neurodivergenta röster än någonsin nu höjts mot förtrycket av alla som fungerar utanför ramen av ”det normala.” En växande social rörelse, the neurodiversity movement, är på väg att ta form och filmen Music har definitivt kastat bränsle på brasan och den befogade vreden.
Vi ska räkna med att se mer av den här unga rörelsen där neurodivergenta aktivister under parollen nothing about us without us mobiliserar sig mot det kanske mest genomgående förtrycket i mänsklighetens historia; ableism.
Diskriminering av människor med funktionsnedsättningar genomsyrar samhällets alla sfärer med allvarliga och ibland dödliga konsekvenser som följd. Därför är representation i kulturens alla forum ett nödvändigt steg mot förverkligade rättigheter.
Den neurodivergenta rörelsens mål är ett autentiskt inkluderande och för alla tillgängligt samhälle utan förtryck och förmynderi. Den är med andra ord ett lysande exempel på ett identitetspolitiskt projekt som genuint syftar till demokratins utveckling.
Skitiga dokument om Hans Asperger, läkaren som sände autistiska barn till döden i nazi-Wien, flyter ett efter ett upp till ytan.
Npf-föräldrar som, exempelvis genom Autism speaks, organiserar sig mot istället för med sina barn och som envisas med att förneka autism som identitet.
