Det händer att jag slås av hemlängtan, en brutal längtan efter hembygden jag lämnade för decennier sen, eller om det var den som lämnade mig. Tidigare kunde saknaden stillas genom ett enkelt hembesök, men det är inte längre möjligt, för inget är sig likt.
Skogarna har nu helt ersatts av granplantager och ekologin i Bottniska havet, som min släkt levt av i generationer, är satt ur spel. I vikarna där det simmat stora rovfiskar huserar numera bara småspigg som dammsuger botten på liv och bytesdjur. Där sjögräs svajat som skydd för yngel och rom grumlas nu bukten av andra sorters alger. Utanför kusten trålar fartyg från motsatt sida Östersjön, tydligen med lagen på sin sida.
De onda cirklarna blir bara fler som tiden lider. Och jag vet inte om jag ska glädjas eller sörja hur förlusten är som osynlig för mina barn. De har aldrig upplevt den levande mångfalden. För dem är ett granplantage en skog och ett vatten utan migrerande ålar och glänsande laxar kan visst ändå kallas hav.
Inom mig är den skövlade skogen och det döende havet en skälvande katastrof, en sorg så djup att den bäst beskrivs som solastalgi.
Solastalgi är ett begrepp som myntades av ekofilosofen Glenn Albrecht för snart tjugo år sen och som syftar på just sorgen över ett hem, en plats, ett landskap, som förstörts genom rovdrift på naturen.
Främst har begreppet använts för att beskriva psykiska reaktioner bland ursprungsfolk vars land förlorats till gruvdrift, oljeexploatering och klimatkatastrofer. Men på senare år har det också börjat appliceras i andra sammanhang och inte minst inom det växande fältet ekopsykologi.
Glenn Albrecht menar att solastalgi bör ses som en ny pandemi, och att förintelsen av våra livsmiljöer är en av samtidens stora orsaker till psykisk ohälsa. För att bringa lite klarhet i våra känsloliv, förklara och förstå den nya tidens hemlöshet, har han skapat en helt ny terminologi, en undergångsvokabulär.
Till den apokalyptiska ordlistan hör också adjektiv som ”psykoterratiska” och ”somaterratiska” [symptom] som i en bredare bemärkelse än solastalgi adresserar olika psykiska respektive fysiska hälsotillstånd, det vill säga sjukdom orsakad av ekologisk förödelse. Dit kan allt från olika sorters ångest och depressionstillstånd till vissa former av cancer räknas.
Smältande glaciärer, stigande havsnivåer, förorenade vatten och marker, stormar och bränder, talar för en värld i drastisk förändring, med tipping points och oförutsägbara förluster, som kräver nya ord, kanske rent av nya språk. Om en inte alltför avlägsen framtid är det möjligt att människan utvecklat helt andra psyken och personlighetstyper. För språng sker även inom evolutionen även om dess lag är långsamhet, en lag som civilisationens eskalerande utveckling sökt skiljas från.
Jag undrar: Kan vi ens föreställa oss de inre landskapen hos dem som aldrig ska få uppleva levande landskap, men som kan komma att dömas till ett helt ”liv” i avsaknad av dem? Rapporter varnar för point of no return, det är snart ingen fråga om grader utan artskillnader.
De som föds i dag riskerar att helt sakna relation till vilda miljöer och ekosystem i balans. De ska betala för att vi just nu, under en kort period av mänsklighetens existens och en ännu kortare tid av världens historia, lever med landskap som vy och som yta, utan samspel. De ska betala för att vi behandlar varandra och jorden som fiende och som resurs, som ting och objekt att exploatera och tukta, eller i bästa fall som kulisser för rekreation.
Det som kännetecknar vår epok antropocen (artdöden, avfallen och andra katastrofer våra samhällen producerar) börjar för många av oss redan likna rena hyperobjekten; lika relevanta och greppbara som universums expansion och svarta hål.
Men vår separation från kretsloppen är dödsdömd, den bygger på en illusion och en förnekelse som gör oss sjuka in i märgen.
Just därför är det allt en tröst att det än finns personliga referenser, mänskliga erfarenheter, till förlusten av plats och relationer till den levande världen. Och att dessa trauman faktiskt går att beskriva, och kanske därför också behandlas. Vissa visar vägen ut ur undergången i teorin, som ekofilosofen Glenn Albrecht i Earth emotions: New words for a new world eller ekopsykologen Chellis Glenndining i My name is Chellis and I’m in recovery from Western civilization. Andra gör det i praktiken, som överlevande ursprungskulturer eller självhushållare som David Jonstad med sin färska ”självhjälpsbok” Meningen med landet.
Samtliga verkar ense om att den viktigaste terapin för att rädda oss nu och i framtiden finns i våra relationer, till varandra och till jorden. Först som vi vårdar dem kan en bättre värld odlas på ruinerna av den gamla, eller snarare den nuvarande skapad av hierarkier, kapitalism och kontroll.
Tänk om, tänk om vi kan låta jordens alla landskap åter bli en hembygd, ett habitat, en livsmiljö, för människor och andra djur.
Elin Anna Labbas sommarprat om skogssamernas historia och förlusten av sitt språk rymde både bra musik och starka berättelser.
Svenska statens tvångsförflyttningar och ojämlika erkännande av samerna<strong>.</strong>
